Monthly Archives: december 2007

människovärdet

Så fort man börjar diskutera värde, och framför allt människovärde, så stöter man på en hel radda problem, därför att guldet och penningen är där hela tiden så allestädes närvarande, så att alla försök till ett penningoberoende värde förfelas, och sen finns det inte så mycket värde kvar att försvara. Dock vet jag att något finns, så jag vänder mig till Gunnar Ekelöf, poeten som brottats med värdeproblem och i en trådända av sitt funderande kommit fram till att ”det som är boskap i mig är boskap också i andra”. Och som bland många fantastiska dikter skrivit den här, ”Alkemisten”:

Jag söker ett värdelöst guld

ett guld som gör värdelöst

guldet, allt guld!

Med brända händer håller jag degeln på härden.

Jord, vatten, luft, eld!

Blå ande blåser bälgen på lågor av blod

de fyra ryttarna galopperar i natten

och alla de döda marscherar förbi

med slammer av de tillbakarullande årens larvfötter

seklernas gråsuggor som kryper fram under undanvältade hällar

där ännu skendöda spjärnar, bultar på kistlocket

vrider sig, äter sin träck

och dricker sitt vatten.

Det är först när de döda och levande möts

som Det Stora Felet skall uppenbaras –

Djävulsansiktena glimtar som skrämskott

Biskopen av Stockholm flaxar, förintas i håglöshet –

Écr. l’inf.

Ett sista krafsande med spräckta naglar

och du skall stöta på Ringen

du som de rövat på kropp och själ!

Ett sista spadtag

och du ska sätta ditt spett under kistan

du som söker ett värdelöst guld!

En dikt som är så oerhört mycket bättre än Coelhos bok ”Alkemisten” Läs Ekelöf i stället för Coelho!

Och laga mat! Att göra en så kallad kolloidal lösning är nästan som att ägna sig åt alkemi. Man måste vispa ihop oförenliga ämnen, olja med vatten eller ägg, vispa snabbt som bara den med ena handen och droppa oljan olidligt långsamt med den andra. Har man tur så löser det hela sig, man får en kolloidal lösning, typ majonnäs, Béarnaise eller liknande gourmétsåser. Går det åt skogen skär det sig.

Som när man skriver blogginlägg. Får man ihop det ända till slutet, blir det bra. Annars skär det sig.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

Övervakningseländet!

Att datainspektionen stoppat ännu ett förslag för hur vi elektroniskt skulle kunna övervakas kan bara noteras med djupaste tillfredsställelse. Värna om denna institution! Den skitregering som nu sitter vid taburetterna tänker uppenbarligen inte lyfta ett finger för att värna vår integritet, tvärtom stöder man och rentav frammanar ännu större möjligheter för polis och myndigheter att få internetleverantörer att lämna ut våra ip-adresser.

Det säger en del om hur intresserade den här föregivet liberala regeringen egentligen är av individens frihet och integritet. Inte ett skit, skulle jag vilja påstå. Under de senaste fem tio åren har jag fått ägna åtskillig energi åt att freda mig från alla företag som installerar spionprogram i min dator, program som i de värsta fallen gör ens dator totalt obrukbar. Själv menar jag att detta är hemfridsbrott, och det är märkligt hur lite energi som ägnats åt att göra något åt det, jämfört med den energi med vilken man bestämt sig för att jaga fildelare och andra hemska typer. Nu ska inte bara företag, utan också staten, få begå hemfridsbrott, genom att styra eller övervaka vad jag sitter i mitt hem och gör vid min dator. Det finns inte längre någon instans, mer än möjligen datainspektionen, som värnar om min personliga integritet. Och detta sker under en regering, som påstår sig förvalta det liberala arvet. I helvete den gör! Vi är på väg rätt in i en otäck form av kommandokapitalism, som jag för bara några år sedan inte trott skulle vara möjlig i det här landet. Och de flesta så kallade opinionsbildare verkar bara vifta på svansen åt eländet!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Sprickorna

Det finns en spricka i allt,

Det är så ljuset kommer in.

Måste återvända till dessa rader som Leonard Cohen sjunger på sin ålders höst. Hur fulländat något än är, så är det genom den eventuella sprickan, ”crack” heter det i det engelska originalet, som ljuset sipprar in och möjligheterna möjligen ut. Hur perfekt filosofiskt system vi än byggt för att förklara världen, så är det sprickorna i det systemet som håller världen levande och gör den, gubevars, föränderlig. Det perfekta är som en ostkupa över tillvaron, det stänger oss inne eftersom det utesluter det som eventuellt skulle kunna kasta en skugga över det perfektas perfektion. Om inte annat så kommer tiden att spränga ostkupan, för hur perfekt vår heltäckande världsåskåding än förefaller oss idag, så kommer den om hundra år mest likna en PC från, säg -95. Robert Musil, den österrikiske författaren som skrev ”Mannen utan egenskaper”, manade oss att tänka oss en Thomas ab Aquino, stigande ut från sitt tolvhundratal, alldeles efter att ha avslutat sitt storverk ”Summa teologica”, och stigande rätt in i vårt nittonhundratal, där det första han får syn på är en spårvagn som rullar förbi. Det finns en spricka i allt. Det är genom den ljuset kommer in. Kanske var det så han sjöng, El Cohen, minns inte exakt. Men minnes sprickan, den förargliga ofullkomligheten, bristen, utanförskapet och innanförhelvetet, allt som blottar det perfektas imperfektion. That’s how the light gets in.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Skandalregeringen

Det blir alltså så att regeringen i praktiken tänker förbjuda oss att teckna privata sjukförsäkringar för att få mer än 75 % ersättning efter ett års sjukskrivning. Av en borgerlig regering borde man i all fall förvänta sig respekt för den individuella friheten att teckna försäkringar. Så är uppenbarligen inte fallet. Man skapar alltså en situation där en längre tids sjukskrivning kan leda till katastrof för exempelvis den som köpt sin bostad, vilket man ju enligt regeringen helst ska göra, och därigenom skaffat sig dyra lån, samtidigt som man förbjuder den personen att gardera sig mot risken genom att teckna en försäkring. Så urbota idiotiskt!

Dock har denne bloggare annat att tänka på än vår trista regering just nu, nämligen julskinka som ska kokas, sill som ska läggas in, chokladtryffel som ska lagas och leverpastej som ska bakas.  Jag tillhör nämligen det slags fuskare som tycker det är lite kul att fixa saker själv i stället för att köpa färdigfixat. Men sådana är ju 95 & av detta arma folk.

Om folket sa för övrigt Lenin att det har den regering det förtjänar. Om han hade rätt i det får vi väl se till att rycka upp oss!

Den där Reinfeldt – är han på riktigt?

Nu syns Reinfeldt, basunerar Dagens DN ut, så att vi kan vara säkra på att våran statsminister syns. Fantastiskt roligt för honom, för det kan ju inte vara kul att inte synas. Speciellt för en statsminister, som ju har något slags styrfunktion i landet, måste det vara jobbigt att inte synas. Wallenbergklanen, som ju på sitt sätt också har en styrfunktion i landet, hade ju i och för sig som slogan att ”verka men inte synas” och en sådan som den där Peterson, som nyligen kostat oss skattabetalare ett par miljoner i domstolskostnader, kanske heller inte velat synas så mycket, eller den där Ramqvist som nu verkar lämnas tämligen ensam med skammen – för dessa herrar och många andra kanske det vore ganska önskvärt att få slippa synas alltför mycket. Få lite lugn och ro. Julefrid.

Men för Reinfeldt är det ju tråkigt. ”Syns du inte, finns du inte”, läser jag på en ljusreklamreklam vid Fridhemsplan varenda gång jag åker till jobbet. Och en statsminister som inte finns, därför att vederbörande inte syns, det vore väl dåligt? Om det nu inte är så att våran statsminister, liksom Wallenbergarna, hellre vill verka än synas. Eller om det rentav är så att statsministern egentligen varken vill verka eller synas, dvs bara verka synas, men egentligen inte finnas alls, så att hela samhällsstyret kan kasta sig själv på sophögen, för att överlåta åt marknadens tämligen osynliga rörelselagar och bevekelsegrunder att styra. Så att samhället driver omkring som en sentida variant av Den Flygande Holländaren, ett spökskepp, som bara är en skugga av det samhället där styret var såväl verkligt som synligt.

Kanske är det det han kämpar för, våran Reinfeldt. Ett samhälle, där varumärkena kämpar om arenaplats i stenhård konkurrens, men där styret strävar efter allt större osynlighet och icke-tillfinnande. Vårt samhälle styrs av Icke-Reinfeldt; Spökhusmark och Littorinte låter piskan vina över de sjuka, som egentligen inte finns, och de arbetslösa, som ju bara är låtsasarbetslösa. Bara någon enstaka gång får man för trygghetens skull haspla ur sig att något är på riktigt. Reinfeldt gjorde det, då han för en tid sedan kläckte ur sig att han trodde att klimatkrisen ”var på riktigt”. Kanske behövs det någon form av styre om vi ska kunna hantera klimatkrisen. Kanske behövs det en statsminister med någon form av kontur. Kanske räcker det inte med ett reklambyråpåfund, för att tackla en så stor och viktig fråga. Det kanske tar för lång tid för sådana påfund att överhuvudtaget fatta vad som är på riktigt.

This is him! Fredrik!

This is him! Fredrik!

Andra bloggar om: , , , ,

Doktor Gardell

I dagens Dagen kan man läsa att Jonas Gardell blir hedersdoktor i teologi. Lite kul, därför att han är en av alla dessa besvärliga typer som inte är en sådan ateist, som menar att kristendomen är en intellektuell styggelse som hemsökt oss i närmare tvåtusen år, och som därför är så lätta för kristna att avfärda, utan i stället en av dem som vill vara med, fast han är bög, fast han påstått att Gud förmodligen är en svart flata. Som motivering till promoveringen anges att: ”Genom hela hans författarskap finns ett fokus på marginaliserade människor i utanförskap, som genomsyras av försvar för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter.” Så är det ju också med den där konstnären, vad det nu är hon heter, som till så mångas förtrytelse framställde Kristus som en marginaliserad transa. Elisabeth Ohlson Wallin, googlade jag just fram.

Själv är jag en sådan där hedning som inte kan befria mig från kristendomen. Därför att det finns en sådan fantastisk tanke i den religionen, nämligen ordet som blir kött. Ordet är hos Gud, men ordet blir kött, och genomlever ett människoliv ”to the bitter end”. Allt det där är storslaget. Idéerna, de fantastiska, stiger ner mitt ibland oss, för att genomleva vårt bittra människoliv, stöta på patruller i form av cyniker eller lyckofantaster, genomleva hela skiten för att triumfera på korset, genom att dö på det precis som alla andra dör, utan att riktigt vilja det.

Det andra, uppståndelsen, hallalujakören, det himmelska paradiset, har jag alltid haft svårt för att svälja. Jag vill tro på att Gud blev människa för att han inte ville vara upphöjd, avskild från oss, utan att vi alltid skulle veta att var vi än hamnade, hur djupt ner, hur långt ute i marginalen, hur mitt ibland vad som samhället definitivt förkastar, så är Han med oss, eftersom han genomlevt ett människoliv ända därhän där det är som djupast skändat. Han delar våra villkor. Så vill jag se Honom, och så tror jag trots allt att han har en rätt så levande plats i mitt liv. Själva religionen behöver jag inte. Det är bara den i den formen tänkta tanken, som jag tycker om.

Därför kan Jonas Gardell gärna bli hedersdoktor i teologi, vad mig anbelangar. Han kan säkert en del om marginalisering och utanförskap. Och är dessutom lite rolig.

Andra bloggar om: , , , ,

Kiriras Ossobuco

Dagar då allt går åt helvete vill man helst bara försvinna, vara ingenting tills man kan pluppa upp igen då det blir lite bättre auspicier. Så har senaste dygnet varit, från midnatt till midnatt. Jag skrev på ett långt inlägg till min blogg, ett sådant där som är lite genomarbetat och genomtänkt, med en massa länkar till en aktuell debatt, bara för att då det hela var så gott som färdigt trycka på en knapp på tangentbordet, som på ett mysko sätt raderade alltihopa. Jag höll på att bryta samman.

Tänker inte försöka rekonstruera detta förlorade inlägg utan tänker i stället fokusera på det enda som gick bra igår, nämligen tillagandet av en Ossobuco med risotto milanese. Inspirerad av vårt italienbesök härförleden har jag nämligen gett mig på en hel del italiensk matlagning på sista tiden. Eftersom jag hittade kalvlägg i affären, vilket är ovanligt, kunde jag helt enkelt inte låta bli att tillaga denna italienska klassiker. Så här följer alltså receptet, lite eget, eftersom jag fick ta de grejer vi råkade ha hemma, men värt att bevara just därför att det blev så himla gott just så som det blev därför att jag hade det jag hade. Alltså:

Ossbuco a lá Kirira:

för 4 pers:

4 kalvlägg. Det är mycket mat, är de stora kan det räcka med 3.

2 gula lökar.

150 g rotselleri.

1 stor morot.

1/2 dl vitt vin

1 1/2 dl marsalavin – sherry eller portvin bör väl också gå bra.

1 burk hela tomater, gärna lite finare, Muttis är goda.

ca2dl vatten

buljongtärning eller fond, gärna kalvbuljong.

1 lagerblad

basilika

vitpeppar

salt

Till gremolatan:

persilja

citronskal

vitlök.

Das ist alles. Och så här gör man:

Skär bort eventuella senor eller hinnor kring läggen, så de inte krullar ihop sig. Bryn dem på varje sida i lite smör + olja. Använd helst en gryta som är lagom stor för att de ska täcka bottnen.

Hacka lök och rotfrukter ganska fint. Lägg undan läggen då de är brynta och lägg i hacket, sänk värmen och låt detta smälta några minuter. Lägg sedan i läggen igen och häll på vinet. Rör om lite i det hela. Lägg på lock och låt vinet nästan koka in.

Lägg på tomater, krossa dem lite med sleven, lägg i buljongtärning eller fond samt lagerbladet. Använder man torkad basilika kan man lägga i nån sked här, använder man färsk är det bättre att vänta tills det är nästan färdigputtrat.

(puttra förresten – visst är det ett härligt litet ord! Helt annorlunda än muttra. Om kocken går och muttrar medans maten puttrar blir den förmodligen lite sur i smaken. Kocken ska helst gnola en aria ur Aida eller något i den stilen – ”a noi si schiude si schiude il cielo….”)

Sen fyller man på med vatten tills läggen är täckta, rör om i grytan, och så är det bara att låta det puttra. En och en halv timme måste det koka, först med vinet och sen med resten.

När det börjar bli färdigt hackar man ett par vitlöksklyftor, skalet från en eller en och en halv citron, samt nån knippa persilja, så det blir ungefär ett par matskedar. Hacka sedan ihop detta riktigt fint.

När det puttrat färdigt lägger man läggen på ett fat och saltar lite på dem. Sen kan man gärna koka ihop såsen lite. Öka värmen så det kokar ordentligt. Sen häller man såsen över läggen och dekorerar med den vackra gremolatan et voilà: så är det färdigt. Smarrigt gott. Till det hela kan man alltså göra en Risotto milanese med saffran och parmesan.

Skulle naturligtvis ha en bild här, för det där fatet blir ganska fint med den röda såsen och gröna gremolatan som garnering. Tänkte dock inte igår att jag skulle sitta och blogga om det här. Det här är ju ingen matblogg. Det är en alltmöjligtblogg, ingen styrsel alls, det puttrar och puttrar och fram kommer de mest veschiedene inlägg.

Denna gången blev det alltså ett recept. Prova gärna, det var säkert lika gott som nobelmiddan!

Andra bloggar om: , ,