Kiriras Ossobuco

Dagar då allt går åt helvete vill man helst bara försvinna, vara ingenting tills man kan pluppa upp igen då det blir lite bättre auspicier. Så har senaste dygnet varit, från midnatt till midnatt. Jag skrev på ett långt inlägg till min blogg, ett sådant där som är lite genomarbetat och genomtänkt, med en massa länkar till en aktuell debatt, bara för att då det hela var så gott som färdigt trycka på en knapp på tangentbordet, som på ett mysko sätt raderade alltihopa. Jag höll på att bryta samman.

Tänker inte försöka rekonstruera detta förlorade inlägg utan tänker i stället fokusera på det enda som gick bra igår, nämligen tillagandet av en Ossobuco med risotto milanese. Inspirerad av vårt italienbesök härförleden har jag nämligen gett mig på en hel del italiensk matlagning på sista tiden. Eftersom jag hittade kalvlägg i affären, vilket är ovanligt, kunde jag helt enkelt inte låta bli att tillaga denna italienska klassiker. Så här följer alltså receptet, lite eget, eftersom jag fick ta de grejer vi råkade ha hemma, men värt att bevara just därför att det blev så himla gott just så som det blev därför att jag hade det jag hade. Alltså:

Ossbuco a lá Kirira:

för 4 pers:

4 kalvlägg. Det är mycket mat, är de stora kan det räcka med 3.

2 gula lökar.

150 g rotselleri.

1 stor morot.

1/2 dl vitt vin

1 1/2 dl marsalavin – sherry eller portvin bör väl också gå bra.

1 burk hela tomater, gärna lite finare, Muttis är goda.

ca2dl vatten

buljongtärning eller fond, gärna kalvbuljong.

1 lagerblad

basilika

vitpeppar

salt

Till gremolatan:

persilja

citronskal

vitlök.

Das ist alles. Och så här gör man:

Skär bort eventuella senor eller hinnor kring läggen, så de inte krullar ihop sig. Bryn dem på varje sida i lite smör + olja. Använd helst en gryta som är lagom stor för att de ska täcka bottnen.

Hacka lök och rotfrukter ganska fint. Lägg undan läggen då de är brynta och lägg i hacket, sänk värmen och låt detta smälta några minuter. Lägg sedan i läggen igen och häll på vinet. Rör om lite i det hela. Lägg på lock och låt vinet nästan koka in.

Lägg på tomater, krossa dem lite med sleven, lägg i buljongtärning eller fond samt lagerbladet. Använder man torkad basilika kan man lägga i nån sked här, använder man färsk är det bättre att vänta tills det är nästan färdigputtrat.

(puttra förresten – visst är det ett härligt litet ord! Helt annorlunda än muttra. Om kocken går och muttrar medans maten puttrar blir den förmodligen lite sur i smaken. Kocken ska helst gnola en aria ur Aida eller något i den stilen – ”a noi si schiude si schiude il cielo….”)

Sen fyller man på med vatten tills läggen är täckta, rör om i grytan, och så är det bara att låta det puttra. En och en halv timme måste det koka, först med vinet och sen med resten.

När det börjar bli färdigt hackar man ett par vitlöksklyftor, skalet från en eller en och en halv citron, samt nån knippa persilja, så det blir ungefär ett par matskedar. Hacka sedan ihop detta riktigt fint.

När det puttrat färdigt lägger man läggen på ett fat och saltar lite på dem. Sen kan man gärna koka ihop såsen lite. Öka värmen så det kokar ordentligt. Sen häller man såsen över läggen och dekorerar med den vackra gremolatan et voilà: så är det färdigt. Smarrigt gott. Till det hela kan man alltså göra en Risotto milanese med saffran och parmesan.

Skulle naturligtvis ha en bild här, för det där fatet blir ganska fint med den röda såsen och gröna gremolatan som garnering. Tänkte dock inte igår att jag skulle sitta och blogga om det här. Det här är ju ingen matblogg. Det är en alltmöjligtblogg, ingen styrsel alls, det puttrar och puttrar och fram kommer de mest veschiedene inlägg.

Denna gången blev det alltså ett recept. Prova gärna, det var säkert lika gott som nobelmiddan!

Andra bloggar om: , ,

Annonser

2 responses to “Kiriras Ossobuco

  1. Det verkar oerhört smarrigt, jag kommer att försöka med denna rätt så fort det blir tillfälle.

    Jag håller allmänt Italiensk matlagning som tvåa utav de jag provat i världen. Etta är förstås den Kinesiska även om den nu snabbt håller på att förstöras av kinesernas nyfunna dåliga smak: MacDonalds, Pizza Hut och Kentucky fried chicken.

  2. Javisst är det tråkigt med fastfoodens framfart – fast det är nog också så att långkok är något man intresserar sig för först när man blir lite till åren…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s