Monthly Archives: augusti 2006

svamppplockning

I skogen jag står
och mönstrar en gammal sopp.
Jodå, den duger…

Annonser

skuggor

Ales stenar är förvisso ett märkligt monument, där det ligger på Kåsebergaåsen i södra Skåne, med havet rullande nedanför. Även utan någon skeppssättning skulle platsen ha något magiskt över sig, så man förstår att den en gång för länge sen inbjöd till att resa ett imponerande monument. Om det är en grav eller något slags kalender må de lärde tvista om. Helst ska man komma dit i solnedgången, då skuggorna bidrar till att gör det hela än mera dramatiskt. Och om man vill kan man ju bidra själv med lite skuggor. Det är sambon som plåtat.

höst

Hösten kommer med åska, semesterslut och stooor depression över livets korthet, lyckans flyktighet och allt det där. Men den tänder också sina vackra rönnbärslyktor. Tid för tjocka böcker och långa hundpromenader.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
Wird wachen, lesen, lange Brife schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, weil die Blätter treiben.
                       
                         Rainer Maria Rilke

borstar

När den franske konstnären Braque målade en tavla, så menade han att det vita som tavelduken från början bestod av var ett täckelse över den tavla han skulle måla. Den fanns där, bakom det  vita. Penslarna var små borstar, med vilka han borstade fram sin tavla. En pensel för blått, en för rött, osv. När han borstat tillräckligt länge, så fanns tavlan där, befriad från det vita som dolde den.

Ibland är det som om livet täcks av nåt sånt vitt. Nån sorts vardagsvitt pulver som täcker allt så man ser ingenting längre. Hör inget heller, för den delen. Man borstar och borstar och borstar men lyckas inte borsta fram det lilla livet, sådant det känns då det känns så som det är då det är.

Ekelöf tycker jag om. Ord formade som poesi kan ibland ha en alldeles utmärkt borsteffekt. Ekelöf sopar så här vackert i en av sina dikter:

– Låt oss då sopa! Ja, låt oss sopa!
– Men när vi sopar, låt oss vända kvasten uppåt
och sopa stjärnorna rena från det damm de givits
och vända skaften nedåt för att inte skada
fuktiga sniglar, torra skarabéer
köldfrusna ormar eller kvicka ödlor.

Det där är rader man kan andas i! Jag har alltid tyckt om underifrånperspektivet. Har alltid gillat marknivån. Det där som hunden går och nosar i. Och stjärnorna är vackra att se på. När dom syns.

en undulat

Blev kompis med en undulat i Skåne. Den blev också jätteförtjust i mig. Kanske för att jag är en förträfflig person men mest troligt för att jag ätit rökt lax från rögeriet i Skanör till frukost. Matte hade lärt fågeln att prata lite, den kunde säga ”dukti dukti”. Tänkte va bra det skulle vara för självkänslan med en sån liten fågel sittande på axeln! ”Dukti dukti!”

En annan sak som kan vara bra för självkänslan är att lyckas fixa nästan omöjliga saker. Minneskortet i vår kamera hängde sig då vi tagit ca 260 bilder. Shit! Alla, folk i affärer, bekanta osv, bara skakade deltagande på huvudet. Går nog inte. Men jag fixade det! Riktigt hur vet jag inte, men bilderna räddades.

Det var för övrigt tur det för samtidigt som jag fixade det skulle jag provkoka en nyinköpt kastrull och glömde naturligtvis bort den på spisen. Gick på så gott jag kunde med svinto men den blev missfärgad i botten. När sambon sen kom hem förtog glädjen över de räddade bilderna helt den eventuella ilskan över min klantighet med kastrullen.

Så kvällen blev räddad och vi grep oss genast an problemet med en pajad diskmaskin. Det löste vi idag genom att inhandla en ny diskmaskin. Så nu är vi tillbaka till det gamla välbekanta och banala problemet med hushållskassan. Det är olösligt.

grym kärlek

Jag älskar henne.
I det jag inte förstår
kör hon sin jordfräs

anden och fräsen

När natten har varit natt tillräckligt länge kommer mitt liv tassande till min själ som hunden till matskålen. Vad är livets stora problem? Livets stora problem är timing – ingenting passar som det ska rent tidsmässigt, mellan mig och de andra, mellan mitt liv och min själ, mellan min kropp och mina tankar, nästan som om jag gick omkring som ett levande eftermäle eller en postum födelseannons eller fan vet vad. Allt vet man då det redan är för sent att använda det man vet; då man skulle haft glädje av att veta det hade man inte en aning. Tider går på kors och tvärs och man inbillar sig att det är jag som tänker mina tankar när det i själva verket är en massa tankar som tänker mig, ungefär som när man sopar ihop skärvorna efter något glas som gick sönder. Och bara ibland inträffar den där undebara samtidigheten, då en kvarglömd konservburk rostar samtidigt som min själ kommer på att den egentligen är min kropp  och min älskling kysser min nacke och anden som landar på sjön blir den verkligt heliga anden som får alla höstlöv att plötslig börja brinna.

Det här blev en väldigt kompakt text. Borde gå över den med jordfräs. Borde gå över hela mitt liv med en jordfräs. Vad skulle vändas upp och vad skulle vändas ner?