Notering

Om jag har en vildmark inom mig så begriper jag inte vad den vildmarken skulle ha med Gud att göra?

Kanske bygger jag ett kapell i min vildmark, och anlägger en kyrkogård. Jag vill ju tillhöra mänskligheten på nåt sätt.

Räfsar lite gör jag nog också och slår med lie lite runtomkring mig. Och tänder en o annan eld.

Sen kan man börja tänka. Rashid som jag jobbar ihop med känns mig närmre än Jimmie Åkesson, som är en väldigt främmande typ för mig. Men jag får vara tolerant även mot hans lite löjliga hatt och gula folkdräkt, han får vara med, sitter ju till och med i riksdan.

Klasshatet är ju ett problem, för Johan Jönsson är nog en bra poet på många sätt men va i helvete ska han hacka på Tranströmer för?? Det gjorde ju radikale Tobias Berggren redan på sextitalet, vilket han sedan djupt ångrade.

Själv vet jag inte om jag mest lider av klasshat eller det av Maria Sveland lanserade begreppet politisk depression. Jag vet bara att det är en skittid vi lever i. Precis som Breznjev menade att på åttitalet var kommunismen fulländad och Sovjetmedborgarna kunde glädja sig åt att leva i hela folkets stat, så ska vi nu inbilla oss att vi alla är medelklass. Men den bistra sanningen är att samhället slits isär. Och jag är där nere, jag jobbar i äldrevården, jag vet hur det går till i den alltmer privatiserade vård och omsorgen. Om det har jag aldrig skrivit i min blogg men Johan Jönsson skriver om det i sina dikter. Och när någon ondgör sig över denna röst som kommit till tals så blir jag så in i helvete förbannad. Även jag kan läsa om Tranströmers valv som öppnar sig, men jag kan också läsa Johan Jönsson, som jag uppriktigt sagt tror är ute efter nåt helt annat än att smitta små barn med herpes.

Samhället har tystnat, och i denna dvala blir det nästan chockartat när någon tar ton för att ge röst åt en verklighet som offentligheten menar inte finns. Då får vi en lång och utdragen debatt om klasshat.

Så nu träder jag fram ur garderoben: även jag har vägt blöjor under Caremas regim. Det var djupt förnedrande.

Senaste länken om klasshatet hittar vi här

 

Dagen efter: jag hade då jag skrev detta inte läst det Johan Jönsson skriver i dagens DN.

Annonser

Snöns flingfallenhet förvånar mig varje år. Och varje år förvånar mig min förvåning över snöns flingfallenhet.

Japan

En våg, och allt vi byggde

sköljs över och bort.

Valet

Ack, var hittar man
då det är vinter,
blommorna, och var
solskenet
och skuggorna över marken?
Murarna står
språklösa och kalla, och i vinden
gnisslar vindflöjlarna.

Det där var lite fritt efter Hölderlin. Denne märklige tyske romantiker som hänfördes av det revolutionära sjuttonhundratalsslutet, blev besviken, liksom för övrigt Beethoven och väldigt många andra, av Napoleons kejsartramseri, och som sedan blev lite tokig, togs om hand av en snickare och skrev beskedliga men formfulländade dikter om årstidsväxlingarna. Så vad ska jag skriva om nu, hösten 2010? Jag ska skriva ett försök till utkast om ett slags teori om vad som skulle kunna kallas demokratins historia. Varken mer eller mindre.

Jag kommer att bortse från de rötter demokratiidén har ända ner i antiken och hålla mig till vad som skett sedan slutet av sjuttonhundratalet och framåt. Idén om att rösta fram ett parlament har nämligen sedan dess varit intressant för alla dem som velat vara med och styra över samhällsutvecklingen. Det handlade först om borgarna, som tröttnade på att vara en del av ”tredje ståndet” i ett samhälle som styrdes av de båda första, adeln och prästerna. Därav de revolutionära utveckling som började med den franska revolutionen 1789.

Sedan handlade det om arbetarna, som tröttnade på att slita för den borgarklass som gått segrande ur den första revolutionära utvecklingen, och själva ville få det lite bättre. På sina håll valde man den revolutionära vägen och på andra den reformerta. De senare menade att man genom att utvidga rösträtten till alla vuxna män och så småningom alla vuxna kvinnor och män kunde skaffa sig makten över statsapparaten medelst demokratiska val.

Och arbetarna röstade på sina arbetarpartier och fick det bättre.

Och många ur den grupp som i början av nittonhundratalet hörde till arbetarklassen fick det så pass mycket bättre att de kom att tillhöra den alltmer växande medelklassen.

Så om de politiska partierna i valen ville få förtroendet att regera, så måste de vinna denna medelklass. Detta kunde göras på två sätt. Antingen genom att den välfärd man ville reformera in i samhället gjordes generell, dvs socialförsäkringarna skulle inte enbart gälla de fattigaste, utan alla. Detta har varit socialdemokratins, och i viss mån även socialliberalismens väg. En del politiker har därvidlag talat om ”det starka samhället”, dvs ett samhälle som inte enbart gör att medborgarna kan känna en viss grundläggande trygghet, utan också möta nya uppdykande hot, som till exempel om klimatet skulle börja kräva samhällsansvar för att inte braka samman.

Eller också kunde man vinna medelklassen genom att ge dem pengar. Allt det som det kostar att bygga upp ett starkt samhälle kan man i stället använda för att sänka skatter. När medelklassen plötsligt märker att den kan köpa en massa grejer därför att det kommer in mera pengar, tycker de att detta är ju bra. Den linjen valde den gamla högern som dessutom tog till sig alla marknadsliberalismens tricks och konster och kallade sig för de ”nya moderaterna”. För säkerhets skull stal man motståndarnas alla honnörsord.

Och man lyckades. Den till synes så utmärkta idén om generell välfärd gick i graven i takt med att medelklassen fick mer i sina plånböcker. Två riksdagsval har bekräftat utvecklingen. Rapporterna duggar tätt om vad som händer med de som inte platsar innanför det som utstakats som ”arbetslinjen”.

Det som vänstern misslyckats så kapitalt med är att få valet att handla om vilket samhälle vi vill ha. I stället har högern lyckats utmärkt med att få det till att handla om vad som är bäst för varje enskild medborgare. Åtminstone pekuniärt. Och visst har de en poäng, mera pengar ger mera valfrihet. För dem som har sitt på det torra. Och för dem som inte har det medför samma samhällsutveckling i lika mån större hopplöshet.

Så där är vi nu. Vi i vänstern måste formulera valet på nytt, dvs det vi väljer emellan. Vi måste hålla medelklassen för ansvariga samhällsmedborgare och inte köpbara individer. Det måste vara möjligt att formulera ett sådant alternativ. Eller så är det ingen mening att skriva sådana här bloggposter. Bättre att skriva om årstidernas växlingar. Alltså

Kyligare blir det och döden
krullar löven samman och vit-
menar trädens kala stammar.
Vindflöjlarna klirrar.
Sverigedemokrater gnisslar.
Hästarna stampar och frustar
i sina spiltor.

kvalet

Jag fyller år idag. Och borgarna vann. Högerpartiet gick framåt och blev nästan lika stort som sossarna. SD kom in i riksdan. Jag fick Berggrens tjocka bok om Olof Palme i födelsedagspresent.

Jag hade hoppats på att valet skulle handla om att välja ett samhälle. Men det blev ett postsamhällesval. Ett val om hur den regering ska se ut som förvaltar statsapparaten åt de företagare och finanssnubbar som styr.

Är den stolta tid då vi genom demokratiska val valde samhälle förbi? Så att det vi numera väljer bara är den produkt som passar oss bäst, på samma sätt som vi väljer diskmaskiner och nattduksbordslektyr?

Det har blivit lite svårt att skilja mellan valvaka och eurovisionsschlagerfestivalsfinal. Medievan ut i fingerspetsarna lotsar Luuk Jimmie in i sminklogen och valet år 2010 är över.

Södergranlandet

Jag längtar till landet som är

för allt som icke är är jag trött att begära.

månen berättar för mig i silverne runor

om landet som faktiskt är.

Landet som inte bryr sig om vad vi önskar,

landet som ser våra kedjor som vårt problem,

men som erbjuder oss månen

om vi behöver svalka vår sargade panna.

Mitt liv var en het villa,

men min längtan var hela tiden att det som är

skulle få vara i än högre suveränitet.

I landet som är

går min älskade och tvekar

inför min kärlek.

Vem är min älskade? Natten är mörk

och stjärnorna vet ju ingenting.

Vem är min älskade? Vad heter hon?

Himlarna välver sig högre och högre,

och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor

och vet intet svar.

Men ett människobarn vill ingenting annat vara än visshet.

Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.

Men det kommer inget svar

mer än möjligen:  jag är den ovisshet du måste älska

om du inte nöjer dig med den visshet som lovar

sig vara den du älskar och alltid ska älska.

Lhasa

Lhasa de Sela kunde jag lyssna på i eftermiddag. Har inte kunnat det på ett tag sedan jag fick veta att hon dött i bröstcancer. Skulle gå ut på nätet och se om hon hade något nytt på gång och fick veta det här. Jag sörjer verkligen denna i förtid bortgångne sångerska. Hon var så fin.