Monthly Archives: september 2007

Sätt press på Kina!

Det som Kristian Brangenfeldt och Frida Perus skriver idag på Aftonbladets debattsida blir alltmera uppenbart: det finns inget sätt att påverka utvecklingen i Burma annat än genom att sätta press på Kina. Bombhögern har i och för sig redan börjat skramla med sina bomber, som uppenbarligen bara har denna enda lösning på problem i världen, hur många gånger det än går åt helvete.

Kampanjen för en bojkott mot Kina-OS är redan på gång, hör jag just nu på radion. Den kampanjen har mitt fulla stöd. Det är det enda sättet – och dessutom ett effektivt sätt – att sätta press på Kina

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Röd skjorta i morgon

Fick ett sms idag – eller sambon fick ett, själv har jag glömt mobilen på jobbet – om att alla som får det sms:et bör bära röd skjorta i morgon, för att visa sin solidaritet med Burmas munkar. Det är fantastiskt hur fort en sådan världsomspännande opinionsyttring kan komma till stånd i dagens elektrifierade värld. Och samtidigt så tragiskt eftersom den förmodligen inte kommer att hjälpa. Burmas junta lyssnar bara på Kina, som har starka ekonomiska intressen i det egentligen ganska rika landet, vars befolkning ändå lever i armod eftersom inkomsterna från råvaror framför allt kommer juntan och militären till del, vilka slösar bort dem på lyxkonsumtion. Kina har dessutom intresse av att stabiliteten i omvärlden inte hotas, så att inga farliga influenser sprider sig till det egna landet. Så dansar ekonomin och makten sin dödsdans över folken i denna den friaste av världar.

Dock ska jag klä mig i röd skjorta i morgon. Även om det inte blir som man vill så måste man vilja det man vill ändå och visa vad man vill. Mitt hjärta kommer att vara med burmeserna framöver. De förtjänar att äntligen få bli av med sina vidriga knektar.

Andra bloggar om: , , ,

Ollonborrar

När jag och K stod nånstan i närheten av Montpellier och ollonborrarna svärmade omkring oss, så behövde jag inget mer, ingen religion, ingen ateism, ingen världsförklaring, jag var alldeles tillfyllest förtrollad. När jag några år senare låg under bar himmel i Anderna var jag också alldeles tillfyllest förtrollad. Eftersom jag varit det så är det egentligen bara saknaden, bristen, som skulle kunna utgöra någon form av grund för en livsåskådning som jag skulle kunna kalla min. Jag saknar något, som inget av det jag köper eller upplever kan uppfylla. Jag håller min saknad, och därigenom min längtan, intakt. Jag måste lämna mig efter mig efter mig, så jag blir så tom att jag har plats för min saknad, min längtan. Jag kan inte tro på Gud, jag har aldrig kunnat tro på något sådant som en Gud, jag har aldrig kunnat uppleva skrifter som heliga, utan enbart som människopåfund, mer eller mindre djupsinniga. Men min saknad av allt detta, min längtan efter allt detta, det kan jag tro på. Ollonborrarna kan jag tro på. Kanske kan de förtrolla mig igen?

Andra bloggar om:

Håll tyst om du vill behålla jobbet!

Den här bloggen har jag just upptäckt och tagit till mitt hjärta. Mitt i allt rondellsnurrande där tämligen tomma rustningar skramlar nåt alldeles förbannat, så förlorar den här killen sitt jobb på grund av att han diskuterar dess innehåll på sin blogg. Jag tycker det är upprörande och jag tycker våra liberalers tystnad om vad som händer på våra arbetsplatser i dessa frågor är för djävlig.

Lyssna på dessa ord: ”Om du vill behålla ett jobb ska du inte bara göra det bra, du måste även älska jobbet. Du ska gå med lätta steg och stämpla in med ett leende”. Att göra ett bra jobb är ju inte dåligt och uppskattas naturligtvis av varje vettig chef. Men att älska sitt jobb är något man måste bara då någon idiotisk ideologi sätter sig på oss. I de forna öststaterna, exempelvis, var det bäst för en att man älskade sitt jobb, för att man inte skulle hamna i kylan utan behålla sin trovärdighet som lojal mot partiet och folket, vilket partiet sade sig företräda. Det är ett vidrigt krav! Liberaler som Karl Popper, som ägnade sitt liv åt att försvara ”Det öppna samhället”, måste vända sig i sina graver när de bevittnar våra nutida så kallade liberalers djupa förfall.

Vi som gör ett bra jobb i den inte alltför upplyftande offentliga sektorn av idag, är värda all respekt. Vi har fått se hur den faktiska kvaliten år efter år försämrats, samtidigt som man velat tvinga oss att jama med i körerna om hur bra allting är och ska bli. Det är inte alls så att vi inte vill älska vårt jobb och att vi inte vill gå till jobbet med ett leende på läpparna, för varför skulle man inte vilja ha det så? Men vi vill kunna säga vad vi tycker öppet. Det är tammefan vår mänskliga rättighet och den första förutsättningen för att man ska kunna älska sitt jobb.

Andra bloggar om: , , ,

Favvo i repris

Gud ger sitt telefonnummer till alla, alla, alla.

Därför tutar det ständigt upptaget, upptaget, upptaget.

Ett evigt grävande

Och bara när ett intet fanns emellan dem

fann de varandra helt

Ja! Ungefär så diktade Paul Celan. Mellan mig och min älskade är det alltid fullt med grejor. Vi får gräva och gräva oss fram till varandra, ständigt på nytt. Men det är väl det som är kärlek. Ett evigt grävande.

Jag citerar ur minnet nu, för jag gitter inte leta upp böckerna och leta upp stället i böckerna där det jag kommer att tänka på står. Det är så mycket grävande här i livet i alla fall. Men Lars Ahlin kommer jag att tänka på nu i natt, han skriver någonstans på ett ungefär: ”oegentliga tystnader måste få tunga, bara så kan vi nå fram till den egentliga tystnaden.”

Känns det igen? De där besvärande tystnaderna, när något som borde sagts, dryftats eller grävts fram inte grävts fram, dryftats eller blivit sagt. Så ligger vi där i den oegentliga tystnaden som gör oss kärleksmaktlösa. Fram med spadarna! Och låt oss gräva, som Tuco i den där Clintanfilmen fick göra, gräva genom allt bråte tills den dödstysta skatten är vår!

Andra bloggar om: , , ,

And the rain it rains – every day?

Regnet som regnar:

spelar pekfingervalsen

mot fönsterblecket.

Andra bloggar om: , ,