Monthly Archives: juni 2008

Viva España!

Heja Spanien! Och i morse tog jag äntligen mitt körkort! Det som jag kämpat i nästan ett år för. Så¨kommer det att bli i min personliga historieskrivning. Dagen efter Spanien tog guld i fotbolls-em klarade jag uppkörningen. Jag hejade ju på Spanien. Hade Tyskland vunnit hade jag säkert kört på nån stolpe nånstans och missat uppkörningen den här gången också, och så hade min personliga förbannelse knutits till Spaniens.

Mig får man så hjärtans gärna se, men inte observera, tjuvlyssna på och registrera.

”Känslan av att vara observerad men inte sedd” – jag gitter inte leta upp citatet av Lars Gustafsson, tror det var i ”Sorgesång för frimurare”, jag vet inte ens om jag kommer ihåg citatet helt rätt. Men det fastnade, och alltför ofta har jag upplevt Sverige som just så kallt. Ingen ser mig, men övervakad ska jag vara av tusen Argusögon. Någon ska få registrera vad jag köper i affären, annars får jag ingen bonuspoäng, vilket kan ge mig billigare mat. Google har börjat sätta upp kameror lite överallt, så våra observatörer bara behöver bara logga in på google för att se var vi är och vad vi har för oss. Den senaste tidens folkstorm är en storm om just detta: vi har fått nog, nu får ni fan i mig sluta observera oss, avlyssna oss och snoka i våra brev. Vi som är emot detta, vi ser varann förhoppningsvis, eller försöker i alla fall se varann. Och det vi ser då vi ser varann är att vi vill inte bli observerade längre.

UPPENBARLIGEN SKA VI TRO ATT VI AVLYSSNAS, HUR I HELVETE VI ÄN GÖR

Det har varit en massiv protest, framför allt i bloggosfären, mot FRA-lagen. Jag vet inte om vi som protesterat ska tröstas av förre FRA-direktören Anders Wiks debattartikel i dagens DN, ”Din trafik avlyssnas även utan FRA-lagen”. För jaha, det var ju upplyftande. Om inte FRA-lagen stoppats, så skulle vi avlyssnats i alla fall. Och om själva FRA skulle stoppats, så skulle vi ändå ha avlyssnats, fast av andra än FRA. Så vi ska liksom inte inbilla oss någonting. Dessutom är (eller blir) vi inte så särskilt avlyssnade eftersom tekniken är som den är, och hur den är ska inte vi bry oss om för den är hemlig.

Ska det vara så svårt att förstå att den massiva kritiken handlar om att vi vill ha våra mail ifred, att det för vår del inte spelar någon roll om hur vi blir avlyssnade (fast man försäkrar att det egentligen inte är så mycket) huruvida det är av FRA med stöd av FRA-lagen, av FRA utan stöd av FRA-lagen eller av något annat än FRA, om någon skulle få för sig att lägga ner den längesen överspelade myndigheten.

Jag vill slippa FRA, danna kvarleva från världskriget och kalla kriget och jag tror inte att det signalspanande som ändå sker kommer att vara så värst hotfullt mot mig. Men visst kan vi gå till storms mot detta också. Det är dags att slippa staten som överdriven kontrollapparat. Vi kan väsnas mot detta såväl med som utan FRA.

Andra bloggar om: , ,

Jersild, Gud och ondskan

P C Jersild har jag alltid tyckt om att läsa. Idag har han en krönika i DN som handlar om argumenten för eller emot Guds existens. Eftersom jag är en sådan där icke-troende som alltid varit lite besatt av trosfrågor kan jag inte låta bli att fundera över det han skriver. Så här lyder slutklämmen:

Men är Gud – om han finns – god? Bryr han sig om oss? Eller har han lämnat sin skapelse vind för våg, vilket vore ytterst oansvarigt, ett grymt practical joke. Eller är han rent av ond? Varför ska spädbarn dö en plågsam död i aids? Varför dränktes Bamseklubbens lekande småttingar i tsunamin? Varför hindrade Gud inte denna upprörande och obegripliga ondska? Teologerna kallar gäspande invändningen – som de har hört till leda – för teodicéproblemet. Men att invändningen råkar vara gammal gör den knappast sämre.

En allsmäktig god gud i en ond värld, det går helt enkelt inte ihop, framför allt inte med Swinburnes krav på den bästa och enklaste förklaringen. Den enklaste förklaringen är i stället att en ond värld inte styrs av en god gud. Eller – vilket torde vara lättare att acceptera – att det inte finns någon gud, ett högre väsen att vädja till eller skylla på.

Det är något som inte riktigt stämmer i detta resonemang av Jersild. Han avfärdar idén om en god och allsmäktig gud genom att peka på att världen är ond och som sådan inte går ihop med en god och allsmäktig gud. Men är världen verkligen ond? Kan tsunamin, som dränker Bamseklubbens lekande småttingar, betraktas som ondskefull? När vi talar om ondska – och det talades mycket om det för en tid sedan, då den ena tragedin i vilken någon galning agerat avlöste den andra – måste vi då inte förutsätta något slags medvetenhet, en vilja att göra ont? Men blir det inte lite absurt att tala om tsunamin som något slags ondskefull kraft, som ingenting hellre vill än dränka små oskyldiga barn?

Världen är kanske inte ond, utan snarare blind. Tsunamikatastrofer är sådant som uppstår, utan att vare sig något gott eller ont medvetande eller någon god eller ond vilja är verksam bakom dem. Det är så svårt och ibland nästan kusligt att tänka sig världen utan något som helst medvetande, utan plan, avsikt eller vilja. Men det kanske är så det är. Världen är kanske i grunden omänsklig.

Av alla de miljontals människor som varje år föds är det några få som kommer att mörda, våldta, ge sig på barn och en massa annat, som det stora flertalet av oss ser som vedervärdigt. Varenda gång det händer börjar man tala om ondska, och det är ju inte så konstigt, eftersom det orsakar så mycket sorg, lidande  och vrede, framför allt hos dem som drabbas men också hos alla oss som läser och hör om dessa händelser. Men är det verkligen ondska, eller är det samma blinda och meningslösa dysfunktionalitet eller bortommänsklighet som är i farten?

Att tala om ondska i dessa fall kan rentav vara att svika sitt medmänskliga ansvar. Mest tydligt tycker jag detta blev i fallet James Bulger, treåringen som mördades av två tioåringar, vilka en folkstorm och kvällstidningshysteri utmålade som sinnebilder för ondskan. För mig var det frågan om barn som svikits och ett samhälle som misslyckats med att fånga upp dessa barn.

Kanske är det så att en värld som är mycket äldre än oss, och som bara rent obegripligt händer, har frambringat oss, och att vi nu står här förvirrade utan att begripa att denna värld inte är som vi, att det är vi som har ett medvetande och inte den, och att den därför vare sig är ond eller god eller ens ett practical joke. Och att den ändå kan vara oerhört skön i sina ensliga stunder.

Andra bloggar om: , , , ,

Makthavares arrogans

Det blir inte så mycket skrivet här, dels för att det är sommar och vi är ute och far lite här och var, dels för att datorn krånglat och jag blivit tvungen att formatera om hela alltet. Men visst är det en hel del man funderar över just nu. Makthavares arrogans exempelvis. Reinfeldts avfärdande av att Wykman, som är ordförande i moderaternas ungdomsparti, inte ens vill vara moderat längre. Maud Olofsson i TV igår kväll, då hon tyckte att visst var det bra att alliansen vann valet men att det nu handlade om att ändra folks värderingar, så att alla tycker att det är bra att Maud och hennes medpolitruker regerar. Vi som vill vara ett folk som våra valda politiker lyssnar på, vi förnedras till bli ett folk som makthavarna avlyssnar och vi avfärdas som ett folk som behöver lära oss nya värderingar, vilket naturligtvis överheten ska hjälpa oss med. Visst skulle man kunna lägga ner en sorgeblomma utanför riksdagshuset, men i stället för att deppa ihop kan man ju tänka på hur många som reagerat och vilken storm det har blivit, även om reinfeldt envist hävdar att den håller sig inom ramen för vattenglaset. Det finns ett sunt civilkurage här i landet, och med det avslutar jag detta korta inlägg

Dags att testa lite civilkurage?

Det här med att avlyssna medborgare är ju lite av en svensk specialitet. Har man varit med några år så minns man som jag IB-affären, man minns SAPO och man vet därigenom att det just nu så massivt kritiserade förslaget om hur FRA ska få lov att registrera mail och sms som passerar våra gränser inte är någonting som vi speciellt kan kritisera borgarna för, eftersom sossarna under sin långa regeringsperiod varit väl så benägna att ägna sig åt åsiktsregistrering. Den som kanhända vill berömma det faktum att det nu kommer att ske helt öppet i stället för som tidigare i hemlighet har naturligtvis sina poänger. Dock är det så att skamlösheter inte blir mindre skamlösa för att de sker fullt öppet och inte i hemlighet. Snarare är det väl så att denna nya öppenhet tyder på en rätt så skandalös oförmåga hos våra politiker att överhuvudtaget uppfatta vad som är skamlöst. Hur i herrans namn kan denna oförmåga ha uppstått?

Egentligen är det här en fråga där jag nästan förväntat mig mera av borgarna än av sossarna. Som statsvetaren Ulf Bjereld påpekar i en DNartikel skiljer sig sossarnas förslag inte så mycket från borgarnas. Alltså vänder vi bloggare och alla andra opponenter mot den nya FRA-lagen oss mot den enskilde politikern, som vi vet finns lite här och var och som faktiskt har någorlunda fungerande tentakler kvar för att kunna uppfatta saken så illa som den är. Vi hoppas på Federley, som ju egentligen inte är så mycket att hoppas på eftersom han själv säger sig våndas över sin framtida karriär och över att folk i partiet ska bli arga på honom om han röstar som han tycker. Vi hoppas på muffarna och Wykman som sätter press på de moderata riksdagsmän som de vet är emot lagförslaget. För som alla vet: det behövs bara fyra nejröster bland det borgerliga blocket för att förslaget ska fällas.

Partilojalitet är ju inte något att bara vifta bort: vi väljer ju faktiskt partier mera än vi väljer individuella riksdagsmän och det vi väljer är de partiprogram som riksdagsmännen företräder. Därför förväntar vi oss en viss lojalitet från partiernas företrädare, så att vårt röstande inte ska bli helt meningslöst, som det blir om de individuella riksdagsmännen, i de frågor som kommer upp i riksdagen, skulle rösta helt och hållet som de själva tycker. Så okej för partilojaliteten och jag hade nog haft lite lättare att förstå en sådan argumentation för att rösta ja i nästa vecka än den som Federley presenterar.

Alltså måste man hitta något som står över partilojaliteten, som överhuvudtaget står över alla lojaliteter, och det är inte så svårt. Det finns nämligen något som heter civilkurage, och det är ett av de vackraste orden jag känner till. Med civilkuraget som motivation kan man gå emot vilket parti som helst, ge fan i vilken karriärmöjlighet som helst, och i längden kanske ändå framstå som något av en vinnare, eftersom man uppenbarligen har det för samhället mest värdefulla kuraget. Om ens parti är på väg att genomdriva en förkastlig spionerilagstiftning, och om man faktiskt tillhör den utvalda skaran som begriper hur skamlöst detta lagförslag är, så nog borde man kunna sätta sig över lojaliteten i namn av just detta civilkurage. I nästa vecka kommer det att visa sig hur mycket av denna ädla vara våra borgerliga politiker besitter. Och återigen – jag tror inte att sossarna är så mycket bättre i det här avseendet än vad borgarna är. Men det är nu dem vi har att ställa vårt hopp till.

Till slut: jag kan inte låta bli att sprida vidare den här underbara filmsnutten; en parafras på ”Döda poeters sällskap”, som Mattias Svensson och Freddie Westerlund, goda och tvättäkta liberaler bägge två, har åstadkommit. Själv hämtade jag den från Kamferdroppar.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Ge fan ivåra mail!

Det är beklämmande hur man från regerings- och myndighetshåll alltid måste småljuga för att motivera kontroversiella lagändringar. Då Försvarets Radioanstalt motiverar det lagförslag som riksdagen antas klubba igenom om en vecka och som kommer att innebära fritt fram för avlyssning av all privat digital trafik till utlandet, påstår man att det egentligen handlar om precis samma sak som FRA sysslat med sedan andra världskriget, dvs signalspaning. Det är ju inte sant. FRA:s spaning har handlat om radiosignaler, det har aldrig handlat om möjligheter att sprätta upp brev, avlyssna telefonsamtal och dylikt.

I själva verket skulle det blivit en ordentlig skandal om det avslöjats att FRA sysslat med något sådant och ett förslag för säg tio, tjugo år sedan om att ge FRA rätten att läsa alla brev adresserade till utlandet skulle varit fullständigt omöjligt. Idag skickar vi inga brev till utlandet, vi skickar mail eller använder oss av våra telefoner. Så varför ljuger man så skamlöst om att det lagföslag som är på väg att klubbas igenom inte skulle utgöra någon väsentlig skillnad mot vad FRA tdigare sysslat med?

Det vore en avsevärd skillnad om FRA förutom rätten att avlyssna radiotrafik även hade rätten att sprätta upp brev adresserade till utlandet och avlyssna telefonsamtal. Skillnaden blir inte mindre för att teknikens utveckling lett till att vi idag hellre och oftare skickar elektroniska mail än gammaldags snigelbrev. Jag vill lika lite att myndigheterna ska öppna mina e-mail, som jag för tjugo år sedan ville att de skulle öppna mina kuvertomslutna brev. FRA:s befogenheter står inför en helt avgörande skillnad, om lagförslaget klubbas i nästa vecka. Varför kan man inte stå för detta, varför måste makthavarna ljuga oss rätt upp i ansiktet, och dessutom förolämpa oss genom att inbilla sig att vi går på det? Det är vår integritet det gäller. Ge fan i våra mail!

Om bara några borgare kunde ha tillräckligt med civilkurage för att rösta emot förslaget! Det behövs bara att fyra stycken tänker till lite längre än partilojaliteten. Nog finns väl dessa fyra? Visst finns ni?!

Piratpartiets Cristian Engström har bloggat utmärkt om det här, så också till min stora glädje återuppflutna Vänstra stranden. Läs också artikeln från gårdagens Aftonbladet.

Andra bloggar om: , , ,