Monthly Archives: juli 2008

Tankeyngel från bloggsörjan

Egentligen är jag lika blyg som en grönmögelost, det är väl därför jag dväljes här i bloggsörjan. Två tre timmar efter att alla har gått och lagt sig , då kommer orden! Är jag vilsen så hittar dom mig. Är jag ledsen så tröstar dom mig och är jag alldeles för glad så säger dom som den där armeniern Zeki som jag kände en gång i tiden: ”Gå hem och läs lite Faulkner”. Dom bringar balans i mitt liv. Jaja, ibland lurar dom mig säkert också. Men faktiskt inte så ofta.

För en tid sedan visade någon tevekanal en av mina favoritfilmer, ”När man skjuter hästar, så”, eller om den heter nåt annat snarlikt. Jane Fonda, kvinna med teaterdrömmar, dansande maratondans med först den ene, sen den andre och sen den förste igen, för att sedan vinna ingenting. Och bakom det hela restaurangägaren skriande om den amerikanska andan, dessa underbara par som kämpar för att vinna det som de tror är något men som han vet är inget. Egentligen en fruktansvärd film. Paren dansar i flera dygn, de hänger på varandra och någon dör, bara för att släpas bort i tysthet. Det är så där man kan känna hjulen bara mala på, de lyckade har redan lämnat det där dansgolvet, de mindre lyckade hänger på varandra i en alldeles meningslös maratondans, som till slut blir en dödsdans. Jane Fondas rollkaraktär tar livet av sig, med hjälp av sin danspartner, som arresteras för mord.

Welcome to the machine, som mina ungdomsidoler Pink Floyd sjöng en gång i tiden. Frågan är om det är ett samhällsproblem eller ett filosofiskt/psykologiskt problem detta att vi aldrig lyckas skapa samhällen som inte råder bot på det fundamentala problemet, detta att en del lyckas och andra misslyckas. En del når framgång och andra går under. Och ingendera blir särskilt lyckliga. De som går under avundas de andras framgång och de som når framgång avundas de förras undergång. De revolutioner som kommit till stånd för att råda bot på problemet har fullständigt misslyckats, eftersom de bara skapat nya vinnare och nya förlorare.

Det bästa samhället är det som stör minst. Ja, så är det faktiskt. Någorlunda jämlikt, någorlunda ointresserat. Där kan jag fundera över Jupiter, som just nu lyser strax över himlaranden, eller grodorna som snart i ungdomlig yrsel kommer att hoppa omkring på stigarna där jag brukar gå (något dom kanske redan har gjort, jag missar så mycket väsentligheter nuförtiden). Där kan jag ligga på marken och betrakta himmelen sedd genom en trädkrona. Och skita i sånt som FRA.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Det gamla vanliga försvaret för varför makten måste ha makten över oss och få göra som den vill

Reaktionen på Tolgfors försvar för FRA-lagen har varit så massiv att jag egentligen inte borde ha något att tillägga, mer än att bifoga mina protester. Uppenbarligen förstår vi icke-initierade inte behovet av att på bästa tänkbara sätt upprätthålla försvaret för rikets säkerhet och uppenbarligen förstår inte ansvariga politiker det oerhörda i att leda i stort sett all vår elektroniska kommunikation in i en statlig kontrollapparat, vars sökmetoder, för att skilja ut vad som är intressant, vi inte begriper och inte heller ska begripa. Tolgfors är en grå eminens som gör vad som förväntas att han ska göra, han har jobbar duktigt för att få ihop en artikel som egentligen bara upprepar de dåliga argument vi redan fått höra alltför många gånger. En bloggare, Henrik Alexandersson, har blivit JK-anmäld av FRA för att han publicerat en lista på de som tidigare fastnat i FRA:s nät och nu publicerar flera andra bloggare samma lista, den här:

När Guilloou och Bratt avslöjade IB en gång i tiden satte man dit också dem. Det kallades IB-affären och jag var ung då och hade ännu inte fattat vad makten var för något; det var just IB-affären som lärde mig det. Guillou och Bratt kunde inte sättas dit medelst tryckfrihetsförordningen, eftersom de alls inte ljugit och förtalat, för IB fanns ju verkligen. Därför dömdes de för spioneri. Ingenting har egentligen förändrats i svenska staten sedan dess. Samma gamla ruttna makt, som i sin tur kryper för övermakter, och som inte förstår varför vi inte förstår varför den är så viktig för oss.

Inte är det som Alexandersson tror att FRA gör självmål genom att JO-anmäla hans blogg. Nänä. Att bli åtalad och kanske kastas i fängelse är jobbigt för de flesta av oss; en tuffing som Guillou fixade det men det var värre för Peter Bratt, efter vad jag förstått. Det är inte kul att bli satt i fängelse för att man gjort, efter vad de flesta tycker, en god medborgerlig insats. Och när sådant händer i Sverige, då blir man chockad över vad Sverige är och vad som faktiskt kan hända här i landet. Jag blev det den gången i alla fall.

Och nu är det som om samma sak är på gång igen. Bedrövligt, bortsett från att det verkar som om det väckt liberalerna här i landet till liv. Det är väldigt positivt. Det var längesen man såg någon liberalism i aktion.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Revolution

På stranden:

vågor och stenar förtroligt viskande

som en revolutionskommité

*  *   *

så skrev jag i min ungdom, rätt rolig dikt, från en tid då jag tyckte att mina handlingar betydde något och att dikten kunde förändra världen. Dikten förändrar förvisso världen, men fan vete hur. Tingens lyster, det har med det att göra. När tingen förlorar sin lyster, då behöver vi skriva dem på nytt. Namnen, de gamla, på nytt. Den gamla vanliga tunnhårigheten, på nytt. De gamla uttjatade profeterna, på nytt. Kråkorna, råkorna, kajorna, flugsnapparna fladdermössen trollsländorna julinätterna baobabträden och alla de underbara orden, på nytt. Varenda gång våran hund hoppar i vattnet, vilket hon älskar, börjar hon jaga vågorna. Fruktlöst, förvisso, men kul i alla fall. Så fort man håller på att få fatt i en våg så liksom försvinner den mot nån sten och man får hitta en ny våg att jaga, vilket inte är så svårt för det kommer ju ständigt nya. Kan man hålla på med hur länge som helst. Vågorna och stenarna är de enda som kommit i närheten av Trotskijs idé om den permanenta revolutionen. De håller på med nån sorts ständig antikapitalistisk manifestation, samma sak om och om igen och ändå evinnerligen lika ny. Ingen utveckling här inte. Ingen avveckling heller och förvisso ingen inveckling. Just pure revolution.

Andra bloggar om: , , , , ,

Dikt om hur vi missuppfattat nästan allt

Vi fattar ingenting.
Vi korsfäster
och drömmer om uppståndelse.

Med nål och sax

Natten härförleden:

svalorna kommer från ena hållet och skär himlen i strimlor

sen kommer svalorna från andra hållet och tråcklar ihop den igen

eller om det var tvärtom –

de skriande, sommarens skärande högdiskantsekvilibrister

Jag slår några ackord på min mandolin i mellantiden

eller om det var några toner på flöjten jag blåste

eller bara några ord jag skrev, isärklippta och ihoptråcklade

Jag vet att svalor, sådana som de jag såg, ska heta tornsvalor nuförtiden

eller ännu mera exakt: tornseglare

men eftersom sommardagarna alltid är så varma och ordet ”svalor” låter så svalkande

så ursäkta att jag envisas med att kalla dem svalor

Himlen är deras. Tystnaden bortom det de river och sliter i

är uråldrig, lämnar oss åt oss själva,

så att vi kan fixa en madrass att sova på!

Jorden att gå på har vi ju redan

*******

Andra bloggar om: , ,

Månen

Niin piiretään kuu,

silmä, silmä, nenä, suu…

Så ritar man en måne / öga, öga näsa mun. Ja så skulle den lilla finska versen bli på svenska, fast då rimmar det ju inte. Jag gick ut med hunden mitt i natten och månen var full och hängde över vattnet som speglade sig i form av en gata och jag försökte förklara för hunden hur vackert det var men hon hade fått korn på ett rådjur och for iväg för att jaga det minst tio gånger större viltet, för sådan tro på sig själv har våran hund. Har man sådan tro på sig själv bör man nog hållas i koppel, men har man en frihetsälskande husse så får man löpa fritt ibland. Så hunden missade månens vackra skådespel och jag får väl delge det hela här på bloggen, som ju är alldeles misskött så här under de varma sommarmånaderna.

På finska rimmar måne med mun, kuu och suu. På engelska rimmar hon med snart, moon och soon, men också med exempelvis swoon, vilket genast blir intressantare. Franska – kanske lune och rancune? Rimmen är intressanta eftersom de ordnar orden på ett ickesemantiskt sätt och kanske just därigenom skapar ny och oväntad semantik.

Men inför en så fantastisk måne

får man väl bete sig som en fåne?

Cohen har svaret!

Helt underbart var det att bila ner till Skåne, mina gamla hemtrakter, och se Leonard Cohen uppträda på Sofiero slott. Den gamle melankolikern har blivit en riktig mysgubbe på gamla dar och både sambon och jag förundrades över att upptäcka att vi verkligen älskar honom. Med ett riktigt svenskt ord skulle man kunna påstå att han blivit folkkär. Det var fullt med folk, det var jättehög stämning, och vi blev lyckliga när han joggade in i sin kostym och med en hatt med det perfekta stuket och sjöng sina låtar, ja till och med urgamla Suzanne som väckte till liv en massa minnen av rödvin eller te från keramikbruna kinesiska tekannor, och han sjöng den med förvånansvärt klar röst som motsade alla tvivel om att farbrorn därframme skulle vara samma en som sjöng den där låten nån gång på sjuttitalet. Då var han ung och jag var ännu yngre. Nu är han en som funnit svaret och som generöst delar med sig, eftersom han är en som inte ”keeps his revelations for himself”:

Cohen var så generös, han presenterade sina medmusiker flera gånger om och bjöd på inte mindre än fyra extranummer (okej, det kanske var planerat så, men ändå…). Så jag ska också vara generös och ge sambon äran av videon. Själv begriper jag mig inte så mycket på kameran.

Andra bloggar om: , , ,