Monthly Archives: maj 2007

Näktergalen

Fick rapport från sambon att näktergalen sjunger nere vid sjön. Den lilla fågeln, den sjunger bättre än oss alla bloggare tillsammans. Vad vill den? Vad har den för budskap? Vilka paradigmskiften förordar den? Är den samhällsomstörtande? Är den störtsamomhälsande? Älskar den så mycket, så den vill överrösta världens bulleribång med sin kärlek? Är den en Charlie-Parker-typ.? Är det för att den syns så lite, som den låter så mycket? Eller är den bara här för att förtrolla oss? Eller sjunger den utan att begripa varför och utan att förstå varför man måste begripa varför? Skrattar den i smyg åt oss, då vi i vårt vetenskapliga nit försöker påstå att den sjunger bara för att markera sitt revir? Med dessa frågor kapitulerar jag inför det obegripliga i vår värld. Det som bara måste upplevas. Vi måste lyssna, så där förutsättningslöst som inför allt som vi inte förstår och behärskar. Livet, säger favoritpoeten Björling, är inte att bergripa, det är att gripa.

Själv försöker jag inbegripa. Jag inbegriper livet, näktergalen, barnen, obegripligheten, planeten eller inteplaneten Pluto och lite till i det där jag försöker leva i. Som jag kommer att gå ut med hunden, Hölderlin och Beethoven i i morgen früh. Med koppel, som man kan lossa då man kommer till näktergalarna.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Haiku fritt efter Hölderlin

Murarna står där,
språklösa i snålblåsten.
Vindflöjlar klirrar.

På hemväg med galgar

Temat murar verkar vilja hänga kvar, för när jag tungt lastad med en massa galgar – alltså sådana man hänger kläder på – steg av bussen utanför vårt hem, hörde jag plötsligt Hölderins ord eka i nån återvändsgränd bland mina hjärnvindlingar:

Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen

Skulle man kunna översätta till en haiku, kanske:

Murarna står där,
språklösa i snålblåsten.
Vindflöjlar klirrar.

Känns lite som när man bloggar politik. Hölderlin levde i ett skifte. Ungefär samma skifte som Beethoven levde i. Sekelskifte mellan sjutton och artonhundratal. Beethoven dedicerade sin tredje symfoni, Eroican, hjältesymfonin, åt Napoleon, men ångrade sig då Napoleon visade sig vara allt mindre av frihetshjälte och allt mer av kejsare. Makten är en lockelse som ibland tycks suga all mänsklig strävan in i sig. Makten är som ett svart hål, som upphäver alla idéer om världen och all logik vi har kring den, för den som kommer för nära. Frihetshjältarna sugs in och pluppar sedan upp i ett annat universum som tyranner. Franska revolutionens republik blev ett kejsardöme på krigsfot.

Hölderlin blev galen i samma skede. En omöjlig kärlek eldade på det hela. Han skrev långa och obegripliga hymner, som litteraturvetare allt sedan dess stirrat in i som spåkärringar i kaffesump, för att hitta stoff till sina långa avhandlingar. Sedan blev han inhyst hos en snickare i ett torn i Tübingen, menade sig heta Scardanelli och skrev formellt perfekta och vackra dikter om årstiderna och andra regelbundenheter, hemmahörande i ett universum i vilket politik och politicerande människor inte längre fanns. Han sögs också in i ett svart hål, och kom ut i ett annat universum.

Lever också vi i en övergångstid? Jag tror det. Men världen är så stor, det är inte bara Europa som är världen längre, utan hela världen är det. Det var ju tvunget att det skulle bli så. För oss i Europa är det kanske lika svårt som det var då prästerskapet en gång ställdes inför Kopernikus fullständigt galna idé, att det skulle vara jorden som snurrar kring solen och inte tvärtom. I Europa och USA kommer vi kanske snart bara ha våra varumärken kvar, liksom den gamla adeln en gång i tiden bara hade sina vapensköldar, sedan borgarna tagit makten ifrån dem. Produktionen och makten kommer att förläggas på annan ort. Om det nu kommer att finnas något sådant som en ort, i geografisk mening, för den som vill tala om för oss var makten finns.

Så vad göra? Ställa oss vid de språklösa murarna, och skrika? Ställa oss tätt intill murarna och lågmält framföra det vi vill säga genom sprickorna som finns i desamma? Murar byggs och rivs ideligen, med stenar och med ord. Man måste tala så gott man kan.

Andra bloggar om: , , , , , ,

”Är du godkänd, lille vän?”

Argumenten för betyg i skolan redan från första klass har en blind fläck. Jag har tänkt på det varje gång jag hört dem från Björklund och alla hans meningsfränder. Tankarna aktualiseras av dagens ledare i Aftonbladet, där man med rätta frågar sig varför regeringen är så ivriga att driva igenom denna reform. Det finns väl ingen som betvivlar att det finns problem med skolan, men på vad sätt menar man att införandet av betyg skulle vara ett bra medel för att handskas med dessa problem?

Det argument som brukar föras fram är att betygen ger tydliga signaler till föräldrar och elever hur barnen ligger till kunskapsmässigt. Men vad jag aldrig förstått är hur man kan påstå att betygen skulle kunna ge någon tydligare information än de utvecklingssamtal som redan finns. Själv har jag kunnat följa mitt barns skolgång, var problemen finns, hur problemen ser ut och hur de skulle kunna lösas, på ett alldeles utmärkt sätt genom just dessa utvecklingssamtal. Några betyg har aldrig gett mig någon ytterligare information om hur mitt barn ligger till.

Så denna envisa iver att införa betyg så snart barnen sätter sin fot i skolan måste bottna i något annat, nämligen i en helt annan människosyn än den som hittills varit vägledande. En människosyn enligt vilken vi undersåtar inte kan och inte vill och inte kommer att göra något bra ifrån sig utan överhetens piskor vinande omkring oss. För betygen är ingenting annat än piskor som ska stressa till meningslöst och föga personligt förankrat inlärande och upprapande. Betygen fostrar de barn som till och med som studenter sitter och frågar varför de ska lära ”det där, om det inte kommer på provet”. Utvecklingssamtal värnar om människors utveckling till fria och självständigt tänkande individer. Betyg definierar oss som allt annat än fria och självständiga, nämligen som en massa som måste styras och sorteras.

Andra bloggar om: ,

Kommunalarna och samhällsansvaret

Kommunals medlemmar har fått ett hyfsat lönelyft och som väntat gnälls det över detta på DN:s ledarsida. Det är ju lite märkligt att hela ansvaret för samhällsekonomin ska vila på dessa vårdbiträdens och undersköterskors axlar och att ju högre upp i samhällspyramiden man befinner sig desto mera ansvarsbefriad blir man och desto mer förståelse måste vi ha för nödvändigheten av orimligt höga lönelyft. Upponervänd är världen, ve oss kommunalare som måste tippa den rätt igen!

Jag vill minnas att det var Peter Wolodarski som var drivande då DN under kommunalstrejken 2003 spred och höll fast vid lögnen att kommunalarnas medellön skulle ligga på 18000 i månaden, vilket han tyckte de borde vara nöjd med. Själv har jag efter tjugofem år i branschen ännu inte kommit upp i denna lön. Däremot har jag sagt upp min prenumeration på DN, eftersom jag tröttnat på att morgon efter morgon få serverat en massa ovederhäftigheter och taffliga analyser. I Svenska Dagbladet, som vi nu prenumererar på, skriver man också om kommunalavtalet, men i helt andra ordalag. ”Under det närmaste decenniet har kommuner och landsting behov att nyanställa 100000-tals personer (som ersättning för dem som går i pension). Då måste avtalsområdet vara attraktivt. Annars söker sig arbetskraften till andra områden. Det vet både arbetsgivare och fack”, menar Leif Petersen, som tydligen tycker att även det övriga samhället bör dela ansvaret för samhällsekonomin med kommunalarna.

Andra bloggar om: , , , ,

Det här med murar

och galler och annat instängande har det ju ofta skrivits om och klagats över. Fröding har skrivit om det galler som visar sig smitt i honom själv och som kommer att ge vika först då han själv krossas. Rilke har skrivit om pantern som inte ser annat än galler bakom galler och som får en ynka känsla av frihet bara då någon bild råkar slinta in genom stänglarna och glida ända in i hjärtat. Själv har en nyutkommen bok av Kavafis, som även förra blogginlägget handlade om, aktualiserat känslan av instängdhet. Någon eller något har byggt murar också kring Kavafis och han skriver om dessa i lika hjärtskärande ordalag som Fröding och Rilke:

Utan förbarmande och utan hänsyn, utan skam
har man byggt murar upp omkring mig skyhögt.

Nu sitter jag här med min hopplösa förtvivlan.
Ej tänker jag på annan sak: min håg förtärs utav mitt blinda öde.

Jag hade ju så mycket att beställa utanför.
Ack varför, när man byggde murarna, gav jag ej akt därpå?

Men ej ens buller eller ljud från byggarna jag hörde.
Utan att märka något blev jag skild från yttervärlden.

Det är den första dikten i Kavafis’ samlade publicerade dikter, som gavs ut på åttitalet i nyöversättning av Gottfried Grunewald.

Mitt eget allra första minne från nyhetssändningarna på teve är minnet av Berlinmuren. Hur man först byggde ett taggtrådsstängsel och sedan, då inte det räckte, en riktig mur. Jag såg aldrig muren, bara resterna av den, då jag kom till Berlin strax efter den rivits. Och sen kom jag till en hälsokostaffär någonstans på vischan i Frankrike, där man sålde något som hette ”Berlin wall” och som helt enkelt bestod av pulvriserad berlinmur. Att intas för den som ville ha lite ångest. Vad man nu skulle med det till…

Kavafis homosexualitet i en omgivning där upptäkten av densamma skulle kunna leda till att det gick riktigt illa för honom, måste naturligtvis varit avgörande för hela hans livskänsla. Det finns en fruktansvärd bitterhet i raderna ovan, som bör ha skrivits då han ännu var ung. Men det finns också en hetta i de erotiska dikter han under hela sitt författarskap varvade med de lärda poemen från den hellenistiska historien. Här är en av dem, från samma bok:

Vänd ofta åter och grip tag i mig,
du älskade förnimmelse, vänd åter och grip tag i mig –
när kroppens minne vaknar,
och gammal åtrå åter rusar genom blodet;
när läpparna och huden minns
och känner händerna som om de rörde vid på nytt.

Vänd ofta åter och grip tag i mig om natten
när läpparna och huden minns…

Jag har inte kunnat låta bli att undra över hur Kavafis poesi skulle ha sett ut om han kunnat ”komma ut ur garderoben”, om den där hettan och upphetsningen på något sätt är knuten till att göra något förbjudet, något som är förenligt med livsfara. Eller om i så fall något annat i hans karaktär hade föranlett detta hänsynslösa byggandet av murar omkring honom. Omkring mig började man bygga Berlin wall redan när jag var liten och jag har väl hållit på och hackat på den sedan dess. Och hunnit inandas en hel del damm…

Men murar har också rivits. En massa människor var väldigt glada i Berlin då detta begav sig.

Andra bloggar om: , , , , ,

Mitt förvirrade irrande (och andras…)

Den här recensionen väcker minnen! Det var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten, som väckte den vilsne och romantiske tonåring jag en gång var och fick mig att tro att jag var menat till något annat än den utstakade framtid jag i egenskap av gymnasist på teknis bävade inför. Jag skrev en uppsats i svenska om böckerna och bestämde mig för att jag skulle dit. Till Alexandria alltså. Så snart som möjligt.

Jag kom också till Alexandria, så fort jag gått ut gymnasiet, och mitt liv blev också mycket mer förvirrat än för de flesta ingenjörer in spe jag hade som klasskamrater. Men från dessa böcker bär jag också med mig min första bekantskap med Konstantin Kavafis, i Durrells böcker kallad ”Stadens poet”, och när jag tycker jag inte kommer någonstans i mitt irrande så läser jag gärna Kavafis:

Du säger till dig själv: Jag reser snart
till något annat land, ett annat hav,
till en stad långt skönare än denna
någonsin kan ha varit eller hoppas bli –
här stramas snaran åt vid varje steg;
ett hjärta begravt i en kropp, obegagnat;
hur länge, hur länge måste jag stanna här
inspärrad bland dessa den alldagliga tankens
trista utmarker? Varhelst jag ser nu
stiger svarta ruiner av mitt liv i sikte.
Så många år har jag vistats här,
slösande och förödande, och ingenting vunnit.
Det finns intet nytt land, min vän, intet
nytt hav; ty staden kommer att följa dig,
Du kommer att vandra på samma gator i oändlighet,
smyga genom samma själsliga förstäder från ungdomen till ålderdomen,
vitna i samma hus till sist –
staden är en bur.
Inga andra platser, ständigt denna
din jordiska landkänning, och det finns intet skepp
som för dig bort från dig själv. Ack, förstår du ej
att alldeles som du förslösat ditt liv på denna
enda jordlott, har du förslösat dess värde
överallt nu – över hela jorden?

kavafisbild.jpg

Dikten ”Staden”, här i Hjalmar Gullbergs översättning, den ende som, mig veterligt, presenterar Kavafis’ dikter på en någorlunda njutbar svenska. Recencenten i Svenska Dagbladet är inte så imponerad av de nya, nu utkomna översättningarna. Gottfried Grunewald nämns som den store introduktören, och visst är hans översättning av Kavafis’ samlade verk en gärning som förtjänar all respekt, men hans språk är tyvärr lite stelt och ganska fjärran från originalens musikalitet. Jo, jag lärde mig så pass mycket grekiska en gång att jag kunde läsa originalen, som Grunewald generöst låtit vara med i den bok, som står bland klenoderna i min bokhylla. Bilden på kavafis är hämtad från dess omslag.

Andra bloggar om: , ,