Monthly Archives: september 2006

dagens middag!

Till dagens ljuvlighet behöver man:

Ca 2 decimeter falukorv

lite smör

5 nävar snabbmakaroner

senap

ketchup

Gör så här:

Skär falukorven i ca 7 millimeters skivor. Skär små snitt i kanterna, på det att falukorven inte må bli för konkav eller konvex. Hetta upp en stekpanna och smält däri en matsked smör. Då smöret slutat bubbla, lägg i falukrorvsskivorna, och stek dem tills små nästan svarta prickar börjar uppträda på de ömse sidorna.

Koka snabbmakaronerna enligt anvisningarna på paketet.

Servera falukorven med de kokta snabbmakaronerna och ställ därtill en flaska senap och en flaska ketchup, att användas efter tycke och smak.

Ät!

Nytt namn på bloggen

Nu har jag ändrat namn på min blogg. Det första, ”nattankar”, valde jag lite hastigt eftersom jag råkade skriva mitt första inlägg på natten. Men jag skriver ju ibland på dagarna också. Så därför får bloggen hädanefter heta ”Nätter och dagar”.

missförstådd komiker

Det har gått vågor såväl här på AB:s blogg som annorstädes över ett inslag i radion med stå-upp-komikern Anders Celin, där dennes rollfigur bland annat pratar om att ha sex med människor med Downs syndrom. Visst är denne rollfigur en sällsynt äcklig typ, som iskallt och förslaget demonstrerar hur man på bästa sätt utnyttjar andra människor. När jag lyssnar på inslaget tycker jag inte det råder någon tvekan om vart udden är riktad. Den är riktad mot just detta utnyttjande och mot uppfinningsrikedomen i försvaren för detsamma. Den är inte riktad mot människor med Downs syndrom.

Problemet som uppstått är att så många blandat ihop Anders Celin med den rollfigur han gestaltar. Vad han använder sig av är nämligen ett beprövat satiriskt grepp, som man känner igen från exempelvis Lars Ekborgs klassiker ”Bunta ihop dom och slå ihjäl dom”, där en rollfigur önskar livet av alla han inte gillar. Inte fanns det någon som anklagade Lars Ekborg för att uppmana till massmord efter den sketchen?

Man kan naturligtvis diskutera kvaliten i Anders Celins sketch, man kan tycka den är dålig eller bra. Det sägs att det här är en ny sorts humor, mera brutal än tidigare, som vi kanske inte riktigt förstår ännu. Själv tycker jag inte den är så mycket brutalare än i Lars Ekborgs sketch. Men om man anklagar Anders Celin för att tycka och tänka som den rollfigur han framställer blir det bara helt fel. Det är att lyssna slarvigt och dra förhastade slutsatser.

Shostakovitj

Igår firade man hundraårsdagen av Shostakovitj’ (har jag nu stavat det rätt?) födelse genom att spela hans musik på P2 nästan hela dagen. Lyssnade lite medan jag reparerade cykel.

Han har hängt med ända sedan jag i dryga tjugoårsåldern gick och lyssnade på gruppen Exception, som gjorde någon sorts popversioner av klassisk musik. Som förband hade man valt freskkvartetten, som spelade Shostakovitj åttonde stråkkvartett. Det var mitt första oväntade möte med denne kompositör. Jag blev såld och sedan dess har hans musik varit en del av mitt liv.

Han skrev den efter att ha besökt Dresden strax efter kriget. Den börjar med tonerna D Ess C och H, som sedan återkommer i variationer. Det är initialerna i hans namn i en av dess många transskriptioner: Dmitrij Schostakovitj. Så är det nog: inför hotet av den riktiga utplåningen, den riktiga döden, så står vi där förtvivlat och tummar på vår identitet.

Han skrev leningradsymfonin i ett av tyska arméer belägrat Leningrad. Den med den långa marschen som börjar så trosviss och stegras upp i det nästintill outhärdliga. De svultna konsertbesökarna lär ha gråtit hejdlöst vid uruppförandet.

Bilderna av honom visar ett känsligt ansikte med en knivskarp mun, det är något sturigt och trotsigt över den där munnen, som nån som envetet biter ihop om sin egenhet. Jag gillar hans musik. Det är självbevarelsemusik i såväl fysisk som själslig mening.

Låtar man drabbas av

Vissa låtar drabbar en. Ofta hör man dem i en speciell situation som de blir förknippade med. De går så långt ner i hjärterötterna som nånting överhuvudtaget kan komma. Ungefär som i Sartres Äcklet där det just är en låt – ”Some of these days”- har jag för mig – som plötsligt drabbar huvudpersonen och får honom att se sin livslögn i hela dess vidd. Länge längesen jag läste den boken. Kanske dags att läsa om.

Här är i alla fall några ”låtar” som drabbat mig.

Saint James infirmery  med Louis Armstrong. Det är inte så svårt att hitta inspelningar där Louis spelar denna blueslåt med något av sina band men den som drabbade mig var alldleles speciell. Hela rummet vi befann oss i dallrade av spänning och så lägger hon på just den inspelningen. Den är otrolig: trombonen som glider ner en halvton och sen tillbaka igen, Louis’ hesa skratt  – yeaaah so the boys will know that I died standing straight… Har sedan letat och letat efter just den inspelningen och till slut hittade jag den på nätet. Häftig låt!

Story of Isaac med Leonard Cohen. Cohen har alltid varit nära mig och berättelsen om Abraham och Isak har upprört mig ända sen jag var tonåring. Abraham – stamfadern till världens alla fanatiker.

Shostakovitj första cellokonsert med Rostropovich som solist. Här är det också en speciell inspelning, en gammal mono-lp som verkligen låter rätt så risig rent ljudtekniskt – men Rostropovich, han spelar som en Gud! Vilket ös! Har senare köpt nyare inspelningar med samme Rostropovich, men ingen slår denna gamla risiga lp-platta. Saknar till och med raspet…

”Jag och du” med Bo Kaspers orkester. Är väl ingen större fan av detta band men just den låten drabbades jag av en gång på en hamburgerbar här i Stockholm. Tycker fortfarande att den har ett oerhört starkt sug.

Konsert för flöjt och harpa av Mozart. Ett hus i norra Skåne med havsutsikt genom stora fönster -där hittade jag en platta med denna musik. Så fullständigt lycklig! Drar mig för att spela den eftersom jag förmodligen aldrig kommer att vara så lycklig som jag var då jag först hittade den. Och då blir jag bara ledsen i stället.

Danse sacre et profane av Claude Debussy med Pierre Boulez som dirigent. Ack så sönderspelad den lp:n har blivit! Och den har ett hack som är så stort att man måste hjälpa stiftet över det med fingret… Men ingen senare inspelning slår just denna.

Något av Bach måste ju bara finnas med. H-moll-mässan, och i den speciellt Agnus Dei-stycket. Så vackert! Vilken spännvidd mellan sorg och glädje!

Listan kunde göras lång och gärna utökas med senare bekantskaper, såsom Lhasa de Sela, som gett ut två cd späckade med fantastiska låtar och som gästade oss i Stockholm i fjol. Då var jag där.

Och ”Sunny afternoon” med Kinks, ”Strange fruit” med Billie Holliday, ”Why don’t you do right” med Lil Green – men som sagt, det får räcka så.

valfrihet?

Valfrihet – det måste väl vara att vara en val och ha ett stort hav att simma i?

Sommar på övertid

Now there’s a look in your eyes / like black holes in the skyes / shine on you crazy diamond… Galen diamant? Skogen är inte höstgul än, inte höstkall heller. Doften av löv som fallit för att bli jord har ännu inte infunnit sig. Det är sommar på övertid och jag har badat i våran sjö idag igen. Jag saknar något. Skulle velat ha en flaska gott vin i natt, så jag efter några glas av detta vin kanske skulle kommit på vad det är jag saknar.

Reparerar en cykel, det är det enda som är roligt just nu. Byte av gamla utslitna delar, rengöring, oljning och infettning, kugghjul som driver kedjor som driver kugghjul och får allt att snurra på nytt, lätt och gnisselfritt, det är ett gott och trevligt arbete.

De rätta orden kan i bästa fall vara sådana. De gör rent i själsvrårna, smörjer det som behöver smörjas, så att livsandarna kan röra sig fritt igen. Men mina klagar mest just nu. Som körkarlens kärra i den där gamla stumfilmen om David Bom (om det nu var så han hette). När jag var liten såg jag en otäck svartvit film om en som var enda överlevande efter ett skeppsbrott. Han hade onda drömmar och hallucinationer, i vilka han såg de döda besättningsmännen stå och vinka på honom att följa med dem ner i djupen. Kommer ihåg de där scenerna, tyckte de var otäcka. Varför måste de döda vara så avundsjuka på dem som lever?