Vissa låtar drabbar en. Ofta hör man dem i en speciell situation som de blir förknippade med. De går så långt ner i hjärterötterna som nånting överhuvudtaget kan komma. Ungefär som i Sartres Äcklet där det just är en låt – ”Some of these days”- har jag för mig – som plötsligt drabbar huvudpersonen och får honom att se sin livslögn i hela dess vidd. Länge längesen jag läste den boken. Kanske dags att läsa om.
Här är i alla fall några ”låtar” som drabbat mig.
Saint James infirmery med Louis Armstrong. Det är inte så svårt att hitta inspelningar där Louis spelar denna blueslåt med något av sina band men den som drabbade mig var alldleles speciell. Hela rummet vi befann oss i dallrade av spänning och så lägger hon på just den inspelningen. Den är otrolig: trombonen som glider ner en halvton och sen tillbaka igen, Louis’ hesa skratt – yeaaah so the boys will know that I died standing straight… Har sedan letat och letat efter just den inspelningen och till slut hittade jag den på nätet. Häftig låt!
Story of Isaac med Leonard Cohen. Cohen har alltid varit nära mig och berättelsen om Abraham och Isak har upprört mig ända sen jag var tonåring. Abraham – stamfadern till världens alla fanatiker.
Shostakovitj första cellokonsert med Rostropovich som solist. Här är det också en speciell inspelning, en gammal mono-lp som verkligen låter rätt så risig rent ljudtekniskt – men Rostropovich, han spelar som en Gud! Vilket ös! Har senare köpt nyare inspelningar med samme Rostropovich, men ingen slår denna gamla risiga lp-platta. Saknar till och med raspet…
”Jag och du” med Bo Kaspers orkester. Är väl ingen större fan av detta band men just den låten drabbades jag av en gång på en hamburgerbar här i Stockholm. Tycker fortfarande att den har ett oerhört starkt sug.
Konsert för flöjt och harpa av Mozart. Ett hus i norra Skåne med havsutsikt genom stora fönster -där hittade jag en platta med denna musik. Så fullständigt lycklig! Drar mig för att spela den eftersom jag förmodligen aldrig kommer att vara så lycklig som jag var då jag först hittade den. Och då blir jag bara ledsen i stället.
Danse sacre et profane av Claude Debussy med Pierre Boulez som dirigent. Ack så sönderspelad den lp:n har blivit! Och den har ett hack som är så stort att man måste hjälpa stiftet över det med fingret… Men ingen senare inspelning slår just denna.
Något av Bach måste ju bara finnas med. H-moll-mässan, och i den speciellt Agnus Dei-stycket. Så vackert! Vilken spännvidd mellan sorg och glädje!
Listan kunde göras lång och gärna utökas med senare bekantskaper, såsom Lhasa de Sela, som gett ut två cd späckade med fantastiska låtar och som gästade oss i Stockholm i fjol. Då var jag där.
Och ”Sunny afternoon” med Kinks, ”Strange fruit” med Billie Holliday, ”Why don’t you do right” med Lil Green – men som sagt, det får räcka så.
Obäddat 