Monthly Archives: oktober 2006

Såna som inte finns

Problemet med min dator, vilket föranledde det hätska inlägget nedan, är att den fått för sig att den inte finns. När jag klickar på ”mina nätverksplatser”, så visas tre datorer (vi har fyra stycken, en till varje familjemedlem), dvs alla utom den här. ”Jag finns inte”, säger det uppblåsta prettot, ungefär som en modernistisk poet skulle kunna säga. Tror denna förbannade dator att den kommer att få nobelpriset? ”För sina djupa insikter i existensens sköra validitet…” Vad jag än gör, så envisas helvetet med att inte finnas! Vilket innebär att det är jättesvårt att gå ut på nätet. ”Jag finns inte” säger datorn hela tiden, ”jo det gör du visst”, säger jag och klickar på ”reparera nätverksanslutningar” och så funkar det igen ett par minuter. Tjatigt. Jag kanske har fått ett finns-inte-virus i datorn? Har i alla fall just nu mest av allt lust att ge fan i datorhelvetet och övergå till mina kära pretentiösa poeter:

I’m nobody! Who are you?
Are you – Nobody – Too?
Then there’s a pair of us?
Don’t tell they’d advertise – you know!

How dreary – to be- Somebody!
How public – like a Frog –
To tell one’s name – the livelong June –
To an admiring Bog!

Det ni, sexbloggare!. Om Emily Dickinsons sexliv tvistar litteraturvetare än idag. De lär aldrig få veta, hon har varit död  i mer än hundra år.

de profundis…

Jag skulle vilja kasta datahelvetet ut genom fönstret och stycka fanskapet i små små bitar och begrava helvetet femtusen meter under markytan där det kan ligga tills det ruttnar förmultnar fossileras förvandlas till  mörk materia eller va fan….
 

Ingenting utsätter mitt normalt rätt så fridfulla sinne för sådana prövningar som en strulande dator. Ingenting jag hittills varit med om kan så radikalt öppna för avgrunderna i min själ…  

apparater

Har fått en ny vetapparat, som måste ställas på plats och i ordning, därför har det inte blivit så mycket tid över att skriva. Det är finnarna som kallar sina datorer för ”tietäkone”, vilket ordagrant betyder ”vetapparater”, och det tycker jag är ett lite roligt ord. Fast jag undrar över vad det är apparaten vet som inte jag vet?

Den gamla apparaten ska nu säljas; knappt två år blev den. Ingen vidare livslängd på grejorna nuförtiden. Tycker det är lite roligt att min gamla stereo ännu hänger med, den är nånstans kring trettifem är gammal, dvs nästa lika gammal som jag själv. Och låter bra. Jag vill att den håller så länge jag själv håller, så att man har åtminstone nån kontinuitet i detta föränderliga liv.

Kallt har det blivit, kallt och gult, men ännu inte vitt.

Eländiga finlandsbåtar

Jag ska aldrig åka på kryssning med finlandsbåtarna någon mer gång! Så säger jag efter varje katastrof. Ändå är jag där igen. Klarar inte av bufféer där man får äta så mycket man vill och där det finns hundratals sorters mat och framför allt  inte att man får dricka hur mycket vin man vill. Tar ungefär ett dygn att hämta sig. När ska jag lära mig att det där fixar inte jag??!!

Bort med krämarna från kulturen!

Dagens dumhet  får professorn i nationalekonomi Ramon Radetski stå för. Han menar att det är politiska och ideologiska skäl som gjorde att  Harold Pinter fick förra årets nobelpris. Det tror jag inte alls. När jag först hörde talas om att det skulle bli Pinter, hade jag inte en aning om hans idéer om USA:s utrikespolitik. Jag mindes hans pjäser, ”Hemkomsten” och ”Födelsedagskalaset” som jag såg redan på sjuttitalet, ”Fastighetsskötaren” som visades på SvT häromåret.  Han är helt enkelt en sjuhelsickes bra dramatiker.

Men det tror inte Radetski. Han tror heller inte att årets nobelpristagare Orhan Pamuk skulle få priset på grund av de litterära kvalitérna i hans verk, utan på grund av hans ställningstagande i den aktuella debatten om de av Turkiet förtryckta armenierna. Vidare tycker Radetski att ett bra kriterium för om någon är värd ett nobelpris är vad nästa generations undertrettiåringar anser om det. Ett mycket underligt kriterium, varmed Radetski avfärdar en hel rad nobelpristagare, såsom Cela, Saramango och Seifert.

Radetski är ju inte precis någon duvunge. Det samhälle han vill att vi i framtiden ska leva i får alliansens politiker att framstå i generositetens förklarade ljus. ”Man skulle behöva sänka lönerna riktigt kraftfullt för de lågutbildade kategorierna för att skapa balans. Kanske ned till femtusenkronorsnivån”, tycker han, som själv tjänar cirka sjuhundrafemtitusen om året. Sådan är den herrens uppfattning om vad som är balanserat.

Varför är dessa ekonomisnubbar plötsligt så vilda på att fibbla med kulturen? De kan inget, har inget engagemang, kommer med det ena idiotuttalandet efter det andra. Uppenbarligen verkar de inte tåla att det fortfarande finns ett par ekonomiskt och politiskt oberoende institutioner kvar i det här landet. Att Reinfeldt hämtade sin första kulturminister från Timbro är symtomatiskt.

Seifert är för övrigt en riktigt bra poet. Denna regniga dag kan man ju få lite hopp, trots herrar Radetski och andra, från följande dikt av Jaroslav Seifert, som jag citerar på ett ungefär ur minnet:

Du klagar över att det har regnat hela dagen.

Vad ska då den stackars dagfjärilen säga?

För henne har det regnat hela livet.

ballonger

     Do not go gentle into that good night

Patetiskt! Så skulle vi nog säga om någon idag skrev som Dylan Thomas i sorgevillanellan över sin döde far. Det underliga är att det går alldeles utmärkt att läsa äldre dikter utan att störas av att de är patetiska. Det var liksom inget fel med patos förr i tiden och Dylan Thomas dikt är helt enkelt storslagen.

   Old age should burn and rave at close of day

Hög ålder bör brinna och rasa vid dagens slut. Mellan sådan poesi och oss finns ”Varats olidliga lätthet”, Milan Kunderas bok som blev film med Lena Olin i en av huvudrollerna. Vi brinner inget vidare då dagen är på väg att ta slut. Vi stiger till himmelen som vackert kolorerade ballonger eller också gör vi ingenting alls.

    Rage, rage against the dying of the light

Nu är det nu igen

Dagarna går. Tunnt regn faller. Känslan av att befinna sig i ett tidsflöde, med ett då, ett kommande och ett nu, försvinner ibland. Nuet breder ut sig. Nuet blir jättelikt. Nuet varar i all evighet.

Ett glas gick i spontankras i köksskåpet idag. Hörde bara en smäll och klirrandet av glas. Fattade inte alls vad det var. Tittade överallt, men såg ingenstans något glas som fallit i golvet eller klämts sönder under nån gryta. Sen såg jag det i skåpet. Det hade bara stått där och gått sönder.

Ska jag ringa nånstans? Till Gud? Det vågar jag inte. Vet precis vad jag skulle få för svar. ”Abonnemanget med nummer xxxxxxxxxxx har upphört. Ingen hänvisning”.

Jag känner mig som ett av löven därute. Ganska likt de många många andra och ganska svårt att särskilja.