Efter mycket bläddrande i den i förrförra inlägget nämnda boken med Wallace Stevens’ dikter har jag till slut hittat den sökta dikten; The snow man heter den och är tydligen en tidigt dikt i hans produktion. Här kommer den i alla fall:
One must have a mind of winter
To regard the frost and the boughs
Of the pine-trees crusted with snow;
And have been cold a long time
To behold the junipers shagged with ice,
The spruces rough in the distant glitter
Of the January sun; and not to think
Of any misery in the sound of the wind,
In the sound of a few leaves,
Which is the sound of the land
Full of the same wind
That is blowing in the same bare place
For the listener, who listens in the snow,
And, nothing himself, beholds
Nothing that is not there and the nothing that is.
Har inte kunnat hålla fingrarna i styr, så här följer i alla fall ett försök till översättning:
Man måste ha ett vinterligt sinne
för att se på frosten och grenarna
hos de snötäckta furorna;
och ha frusit en längre tid
för att se de islurviga enarna,
granarna skissade i fjärran glitter
från januarisolen; och inte tänka
på något armod i vindens ljud,
i ljudet från några få löv,
som är ljudet från själva landet
fullt av samma vind
som blåser över samma kala platser
för lyssnaren, som lyssnar i snön
och, själv ingenting, betraktar
inget som inte finns där och det intet som finns.
Jag måste ta reda på varför jag så länge tyckt att Wallace Stevens är en poet jag måste läsa. Jag vet att han skrivit en svit om olika sätt att betrakta en koltrast. Och någon annan svit om olika sätt att betrakta ett päron.
Jag tror Wallace Stevens står för det slags mystik jag alltid sökt, egentligen inte i poesin, men med poesin som medel, en mystik som inte söker sig bort från verkligheten, inte anywhere out of the world a là Baudelaire eller mot något gnosis som frigjort sig från det sinnligt påtagliga, utan som i stället söker sig in i verkligheten, fördjupar sig i sin intimitet med tingen och gör detta genom att verkligen använda sinnena, att se, att lyssna. Jag har alltid tyckt mycket om ett citat av Basho, haikuns mästare. Ska avsluta denna post med det:
Nähä, det kunde jag inte, för den boken finns i vårt sovrum och där ligger älsklingen och sover. Får nöja mig med det här, som tydligen valsar omkring på nätet:
Försök inte att följa i de vises fotspår. Försök istället att finna vad de sökte.
I morgon ska jag hitta den lilla boken med Basho-poesi, Det väderbitna benranglet heter den, och leta upp det där citatet.
Andra bloggar om: Wallace Stevens, poesi, verkligheten
Something is happening ‘round here and you don’t know what it is. Do you, mr Jones? Kommer ni ihåg låten? Eller har hört den? En rätt så tidig Dylan-låt. Då var jag ung och med i det som hände. Jag såg med ett beklagande på alla misterjonesare, som inte fattade vad som var på gång. Nu är det jag som är mr Jones. Något händer här runt omkring och jag fattar inte vad det är. Nä, jag fattar ingenting. Jag är inte en av dem som är med och manipulerar dagens maktstrukturer. Jag vill avstrukturera mig. Har jag velat de senaste tjugo åren.
Obäddat 