Monthly Archives: juli 2007

You don’t know what it is!

Something is happening ’round here and you don’t know what it is. Do you, mr Jones? Kommer ni ihåg låten? Eller har hört den? En rätt så tidig Dylan-låt. Då var jag ung och med i det som hände. Jag såg med ett beklagande på alla misterjonesare, som inte fattade vad som var på gång. Nu är det jag som är mr Jones. Något händer här runt omkring och jag fattar inte vad det är. Nä, jag fattar ingenting. Jag är inte en av dem som är med och manipulerar dagens maktstrukturer. Jag vill avstrukturera mig. Har jag velat de senaste tjugo åren.

Så jag rymmer till en sjö i Finland, eldar på i den vedeldade bastun och glömmer för en och en halv vecka att jag är samhällsmedborgare. Jag ska ro omkring på den där sjön och känna mig som en avknoppad verksamhet. Jag ska kanske fånga några abborrar. Försöka följa i spåren på Wallace Stevens, banktjänstemannen och poeten, för att försöka se vad han fått sikte på. Ett femtital sätt att se på en nyfångad firre. Kanske.

Under den tiden lär det inte bli mycket skrivet på den här bloggen. Sen kommer jag tillbaka och fortsätter skriva om allt jag inte begriper mig på.

Andra bloggar om: , , , ,

Underifrånperspektivet och the Bringer of Plurabilities

”Perfume of embraces all him assailed”. James Joyce har ett ibland oerhört förföriskt språk. ”With hungered flesh obscurely, he mutely craved to adore”. Ett underbart ställe i slutet av Ulysses, den där långa monologen som blev så berömd, därför att med den uppfann Joyce det som sedermera gått under benämningen inre monolog, eller stream of conscience, det där när vi tänker utan att reflektera över vad vi tänker på, bara låter det flöda. Joyce är här redan på väg mot Finnegans wake, där Anna Livia står för flödet, ett namn som rymmer så mycket, såväl Livius, för att knyta namnet till historiens flöde, som River Liffey, som rinner genom det Dublin som Joyce bara fysiskt lämnade men som han ständigt strosade omkring i i sina romaner, samt Anna Perenna, den romerska gudom som gömmer sig i den eviga floden, såsom Ovidius beskriver i raden ”Amne perenne latens Anna Perenna me vocor; Gömd i den eviga floden Anna Perenna jag heter”. Också om henne skriver Joyce förförande vackert: ”In the name of Annah the Allmaziful, the Everliving, the Bringer of Plurabilities, haloed be her eve, her singtime sung, her rill be run, unhemmed as it is uneven!”

Om detta får jag skriva i stället för att återge det där Basho-citatet jag utlovade i förra bloggposten, eftersom jag inte hittar den där lilla Basho-boken. Men det handlade om att den som vill skriva en dikt om ett träd, måste gå till trädet, betrakta det länge och koncentrerat, så att dikten till slut av sig själv formuleras någonstans djupt därinne i dess grönska. Så här på sommaren älskar jag att ligga på någon gräsmatta och betrakta träden underifrån, det blir nästan en katedralskänsla, grenverk efter grenverk ända upp till toppen och mellan grönskan den blåa himmelen. Det bästa perspektivet är underifrånperspektivet, om det så handlar om kultur, natur eller samhällsfrågor.

Andra bloggar om: , , , ,

Varför måste jag läsa Wallace Stevens?

Efter mycket bläddrande i den i förrförra inlägget nämnda boken med Wallace Stevens’ dikter har jag till slut hittat den sökta dikten; The snow man heter den och är tydligen en tidigt dikt i hans produktion. Här kommer den i alla fall:

One must have a mind of winter
To regard the frost and the boughs
Of the pine-trees crusted with snow;

And have been cold a long time
To behold the junipers shagged with ice,
The spruces rough in the distant glitter

Of the January sun; and not to think
Of any misery in the sound of the wind,
In the sound of a few leaves,

Which is the sound of the land
Full of the same wind
That is blowing in the same bare place

For the listener, who listens in the snow,
And, nothing himself, beholds
Nothing that is not there and the nothing that is.

Har inte kunnat hålla fingrarna i styr, så här följer i alla fall ett försök till översättning:

Man måste ha ett vinterligt sinne
för att se på frosten och grenarna
hos de snötäckta furorna;

och ha frusit en längre tid
för att se de islurviga enarna,
granarna skissade i fjärran glitter

från januarisolen; och inte tänka
på något armod i vindens ljud,
i ljudet från några få löv,

som är ljudet från själva landet
fullt av samma vind
som blåser över samma kala platser

för lyssnaren, som lyssnar i snön
och, själv ingenting, betraktar
inget som inte finns där och det intet som finns.

Jag måste ta reda på varför jag så länge tyckt att Wallace Stevens är en poet jag måste läsa. Jag vet att han skrivit en svit om olika sätt att betrakta en koltrast. Och någon annan svit om olika sätt att betrakta ett päron.

Jag tror Wallace Stevens står för det slags mystik jag alltid sökt, egentligen inte i poesin, men med poesin som medel, en mystik som inte söker sig bort från verkligheten, inte anywhere out of the world a là Baudelaire eller mot något gnosis som frigjort sig från det sinnligt påtagliga, utan som i stället söker sig in i verkligheten, fördjupar sig i sin intimitet med tingen och gör detta genom att verkligen använda sinnena, att se, att lyssna. Jag har alltid tyckt mycket om ett citat av Basho, haikuns mästare. Ska avsluta denna post med det:

Nähä, det kunde jag inte, för den boken finns i vårt sovrum och där ligger älsklingen och sover. Får nöja mig med det här, som tydligen valsar omkring på nätet:

Försök inte att följa i de vises fotspår. Försök istället att finna vad de sökte.

I morgon ska jag hitta den lilla boken med Basho-poesi, Det väderbitna benranglet heter den, och leta upp det där citatet.

Andra bloggar om: , ,

In the wilderness

Svalorna flyger skriande hela sommaren, dom är som virknålar i sina knyckiga rörelse, jag tycker dom verkar lyckliga, men inte vet jag om lyckan finns in the wilderness. Dom virkar sin luftiga duk och river upp den, som Penelope, sen tar sommaren slut och då sticker dom iväg till södra Afrika. Ornitologerna har bestämt att svalorna, de jag ser, inte får heta svalor längre eftersom de inte är släkt med de fåglar som går under benämningen ladusvalor. Så seglare ska de heta, tornseglare, närmare bestämt. Lite dumt, tycker jag. Ska strandskatan inte få heta strandskata, eftersom den inte är släkt med kråkfågeln skata, känd för att vara begiven på att stjäla vårt matsilver? Eller ska tvestjärten inte få heta tvestjärt eftersom den definitivt inte är släkt med rödstjärten? Rödstjärten sjunger så vackert så tidigt på morgonen, tidigare än alla andra. I fågelboken beskriver man dess läte; ”y trä trä” står det det där att det låter då rödstjärten sjunger. Fast jag tycker det låter vackrare än ”Y trä trä”. Därute i The wilderness pågår någonting hela tiden, jag vet inte riktigt vad och har ingen makt över det. Det är inget man kan köpa, inget man kan styra över. Med viss ödmjukhet i sinnet kan man uppleva det, möta det.

Andra bloggar om: , , ,

Meningen

Meningen med livet är väl att få lite liv i meningen. Vilket man ju försöker så gott man kan…

En lång seg sommar

Så här mitt i sommaren är det precis som om ingenting händer, tillvaron går i stå, grönskan är tung och mörk, människor ligger antingen på stränderna och leker lik eller sitter och glor på teve och klagar på regnet. Snart ska sambon och jag åka till Finland och vara där, vid en sjö och med en bastu, precis som det bör vara då man är i Finland. Ändå är sommaren inte riktigt min tid, fast det är då man har semester och allt sånt där. Jag gillar övergångstider, våren lika väl som hösten. September är årets bästa månad, då brukar sommarförlamningen släppa och tankarna rinna till.

Med mig till Finland ska jag i alla fall ha Wallace Stevens, för denne poet har jag i åratal velat fördjupa mig i. Har införskaffat hans Collected poems. Jag bläddrar i den boken för att leta upp en favoritrad men jag hittar den inte. Men den var ungefär så här: ”and he sees / nothing that isn’t there and the nothing that is”. En rad som skulle få vilken översättare som helst att slita sig i håren. jag har funderat på det ibland, men det går bara inte att få till det på svenska, så kort, så koncist, så exakt. Eller, nån som kan?

Andra bloggar om: , , ,

vem är det man längtar efter?

Min finske vän ringer. Det gör mig glad, jag tycker om honom. Han är på sin ö, långt ute i finska skärgården, lever vildmarksliv, lägger ut nät, fångar abborrar och sik, laddar då och då hagelbössan och skjuter några vildänder. Det växer blåbär, lingon, hjortron, och smultron i markerna. Det låter som ett litet minischlaraffenland för bara honom. Det jag kan ha lite svårt för är att han ibland inte förstår hur privilegierad han är. Han har ärvt den där stugan från sina föräldrar, med tillhörande mark. Det är lätt att vara förebrående mot dem som sitter fast i sitt trälande för brödfödan utan att ha ärvt övernattningsmöjligheter på en paradisö. Och även om man skulle få tillgång till sin paradisö, så hur skulle man kunna tillbringa sitt liv där alldeles för sig själv? Utan så mycket som en mobiltelefon?

Detta är inte avundsjuka, jag vet att det inte finns något att vara avundsjuk på. Det är bara det där gamla sociala dilemmat som jag stött på så många gånger i mitt liv. Därute, långt borta från all civilisation, är jag mig själv, kan jag känna mig som mig själv, vara mig själv, leva fullt ut. Problemet är bara att långt därute finns ingen annan än jag själv. Och det är tråkigt, eftersom jag ä rätt så social, åtminstone emellanåt.

Så skulle jag få en ö, långt ute i det vilda, så tack så mycket, det blir säkert mycket bra om jag bara får med mig en mobil eller en nätuppkoppling. Annars skulle mitt så fina jag förtvina av ensamhet. Det klarar sig inte utan ”de andra”, lika lite som balkongblommorna klarar sig om jag inte regelbundet går och vattnar dem.

Andra bloggar om: , ,