Monthly Archives: mars 2008

Effektivitet genom konkurrensutsättning!

Det är nu redan några dagar sedan konflikten mellan SAC och Lilla Karashi löstes. Jag har tidigare skrivit om den bland annat här. Lite beklämmande är det att en ledarskribent i en trots allt oftast anständig morgontidning som Svenska Dagbladet kan skriva som Maria Abrahamsson gjorde häromdagen:

SAC är så arga på mig att de i ett flygblad kräver att jag ska ”rodna och be om ursäkt”. Det tänker jag förstås inte göra. Jag konstaterar tvärtom att SAC är så groteskt överrepresenterade i konfliktstatistiken att organisationen inte hör hemma på den svenska ­arbetsmarknaden.

Vad menar Abrahamsson? Är det inte bra att facket konkurrensutsätts? Ökad valfrihet och konkurrens borde väl leda till större effektivitet, för att nu tala ett språk som till och med Abrahamsson förstår. Om nu SAC är så överrepresenterade i konfliktstatistiken, så borde ju detta faktiskt tyda på en viss effektivitet. Och att de papperslösa ”valt” SAC i stället för något annat fack kan ju kanske bero på att inget annat fack hittills brytt sig om att de överhuvudtaget existerar. Att också Fastighetsanställdas Förbund nu gör det kan kanske till största delen anses vara SAC:s förtjänst.

Visst är det bra med konkurrens? Visst är det bra med alternativ? Och med valfrihet? Så vad menar egentligen Abrahamsson? Menar hon att den fackliga organisationen SAC ska förbjudas? Det är ju faktiskt innebörden i det hon skriver och det är ju ett rätt fantastiskt krav. På vilka grunder menar hon att en facklig organisation skulle kunna förbjudas? Och varför är det inte bra med en konkurrensutsatt fackföreningsrörelse?

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Ideologisk mask

Immanuel Kant började jag prata om idag när sambon och jag diskuterade mina svårigheter att ta det där körkortet (för jo, jag har fortfarande inte lyckats). Kant hade en idé om a-priori-föreställningar som är ganska intressant. Om jag sett ett par bilar av olika modell och sedan ser en tredje bil av ytterligare en ny modell så känner jag dock igen denna som bil. Skulle jag sedan se en verklig nyskapelse, något som konstruktörerna på Citroën hittat på, och som bara avlägset påminner om vad jag lärt mig känna igen som bil, så skulle jag nog ändå se en bil framför mig. Det beror på att jag i medvetandet skapat en kategori, nämligen kategorin ”bil”, till vilken jag kan föra allt som har fyra hjul och en ratt. Denna förmåga att kategorisera utifrån igenkännanden är av avgörande vikt för oss människor, för om vi inte hade den förmågan, skulle världen omkring oss vara fullständigt kaotisk. Varje nytt föremål, som inte på pricken liknade något tidigare föremål, skulle stå där som ett obegripligt monster framför oss och vi skulle helt sakna förmågan att strukturera vår verklighet. Vi skulle leva i ett kaos.

När jag hörde talas om att det fanns en åkomma, som jag inte riktigt minns vad den heter, men som si och så många procent av mänskligheten lider av i större eller mindre grad och vars symtom är en bristande förmåga att känna igen ansikten, tänkte jag genast att jag är en av dem. Ännu mer så då det påpekade att dessa personer därutöver hade dåligt lokalsinne. Och jag tänkte att det säkert är denna defekt som gör det så svårt för mig att ta körkort. Jag har svårt för att känna igen ansikten, vilket ofta försatt mig i pinsamma sociala situationer, och jag har i stort sett inget lokalsinne alls. Varje gatukorsning är därför fullständigt ny för mig, oavsett om jag kört där tio gånger tidigare. Möjligen kan jag känna igen mig elfte gången, precis som jag kanske kan vagt känna igen en person efter att ha sett honom eller henne för elfte gången och säga ”nä men hej…”

Detta gör naturligtvis både sambon, som är min privata handledare, och min körskollärare smått vansinniga. ”Men vi har ju kört här så många gånger och du gör samma fel varje gång och kör mot Göteborg i stället för Stockholm” jämrar dom sig, fast jag har aldrig kört i den korsningen eller rondellen eller vad det är för något någonsin förut. För mig är det första gången varje gång, tills jag efter elfte eller tolfte gången kanske måste medge att den nog verkar lite bekant. Och jag tror att det är det som gör det så svårt för mig att ta det där körkortet. För hur många hundratals korsningar, rondeller eller andra knepigheter måste jag inte köra i innan jag mentalt kan skapa kategorierna ”korsning”, ”rondell” eller ”annan knepighet” och veta hur man gör då man kommer till något nytt som är att hänföra till exempelvis kategorin ”korsning”?

Men egentligen var det inte mina svårigheter att ta körkort som det här inlägget skulle handla om utan svårigheter kring betydligt större och allvarligare saker, som exempelvis ordet ”demokrati”. Om ”demokrati” är ett begrepp i vetenskaplig mening så måste det finnas en överenskommelse kring vad vi menar med begreppet. Finns ingen sådan överenskommelse måste varje skribent definiera vad just han eller hon menar med begreppet, för att en vettig diskussion ska bli meningsfull. Samma ska gäller flera andra ”politikord”, såsom liberalism, kommunism, konservatism, nyliberalism; problemet har nyligen diskuterats livligt på Jimpans blogg.

Att uppfatta orden som begrepp har en klar fördel, det leder till stringens och klarhet och kan onekligen styra upp debatter, så länge debattörerna förstår språkspelets regler och någorlunda följer dem. Men det kan naturligtvis också leda till det vi kallar begreppsförvirring, och många ganska avancerade debatter stupar ofta på hur vi användet de ord som vi upplever som centrala för tankarna vi vill uttrycka.

För det vi så ofta vill, det är att använda orden inte som begrepp, utan som just kategorier, dit vi på det sätt som Kant beskrivit för de företeelser vi vagt känner igen som något som liknar det vi tidigare fört till samma ord, exempelvis ordet ”demokrati”. Att översätta ordet med ”folkstyre” gör det inte lättare för oss, eftersom vi inte är så överens om vad som är folkstyre och vad som inte är det, lika lite som vi är överens om vad som är demokrati och vad som inte är det.

Detta lämnar naturligtvis fältet fritt för manipulatörer. När jag en gång i tiden läste historia, och samtidigt befan mig i något slags livskris, fick jag för mig att jag skulle skriva min B-uppsats om Inka-imperiet. Detta därför att jag satt i ett kök och diskuterade dittan och dattan med en väninna, som då vi kom in på just Inka-imperiet påstod att ”somliga påstår att det var ett kommunistiskt samhälle och andra säger att det var fascistiskt”. Just dessa ord var så oerhört avgörande för mig att det fick mig att tillfälligt glömma min livskris och sedan kom att bestämma riktningen för hur jag tänkte om politik och ideologi för resten av livet. Den lilla B-uppsatsen kom att växa till ett jätteprojekt, som inkluderade en tre månaders resa till Peru samt att jag lärde mig franska och spanska, eftersom den litteratur jag behövde mestadels fanns på dessa språk.

Kärnan i det jag kom fram till var ungefär så här: det samhälle som Inka-imperiet vuxit fram ur var ett lite stamsamhälle, som kanske skulle platsa under det som marxister kallar för ett urkommunistiskt samhälle. Antroplogerna kallade det kanske hellre ett ”redistributionssamhälle”, med en term kommen från Karl Polanyi, dvs ett samhälle där gåvor ackumulerades hos en kuraka, stamledare, som sedan redistribuerade dessa tillbaka till stammedlemmarna. När denna lilla quechuastam sedan började erövra grannstammarna och småningom växte till Inka-imperiet, en process som gick så snabbt som bara något århundrade, så var det redan något annat, nämligen det man brukar kalla en orientalisk despoti. Den ideoligi man hade som försvar för detta samhälle var dock samma ideologi som man haft i det tidigare gamla stamsamhället, men från att ha varit en styrande princip för och en integrerad del av samhället blev ideologin nu snarare en ideologisk mask för ett helt annat samhälle som vuxit fram och som redan lämnat det gamla stamsamhället långt bakom sig. Därav förvirringen hur man skulle uppfatta detta samhälle. Jag tyckte jag hade löst problemet jag ställdes inför och införskaffade en viss känslighet för huruvida en styrande ideologi verkligen är en integrerad del av ett samhälle, eller om samhället sprungit ifrån den styrande ideologin, och denna bara fungerar som ett slags mask och ursäkt för något helt annat än det samhälle den sprungit fram ur.

Demokratin är vår styrande ideologi par preference, det är vårt stora honnörsord, det är ett ord som hör till vår värdegrund och som ingen som inte vill begå politiskt självmord har lust att ifrågasätta. Om någon skulle vilja avskaffa demokratin, för att den är jobbig, ineffektiv eller vad man nu kan tänka sig, så måste detta ske på ett sätt så att det verkar som om den inte vore avskaffad. Som om den fortfarande finns kvar, om än bara som en mask för att vi inte ska se att något helt annat växer fram bakom masken. Själv studerade jag Inka-imperiet någon gång på sjuttiotalet och glömde sedan bort det, eftersom jag hade annat att tänka på, men de allra senaste åren har det kommit tillbaka. Helt enkelt därför att jag mer och mer fått en känsla av att samma sak håller på att ske mitt framför näsan på oss! Och att det är därför som begreppen blir så förvirrade för oss.

Jag får så ofta en känsla av att debatten glider debattörerna ur händerna. ”Egentligen borde vi ställa oss frågan vad ‘Demokrati’ egentligen innebär”, läser jag på Jinges blogg, då han skriver om det amerikanska presidentvalet. Det tycker jag också. För om vi tillåter ”demokrati” att vara ett ord som skulle kunna platsa som en kantiansk kategori, så är risken att vi känner igen oss i något vi inte borde ha känt igen oss i. I avsnittet ur Metamofoser, där den romerske poeten Ovidius skriver om dödsriket, finns två rader som alltid ingett mig en obehaglig fruktan. Så här skriver han om dödsrikesinnevånarna:

errant exsangues sine corpore at ossibus umbrae

parsque forum celebrant, pars imi tecta tyranni,

pars aliquas artes, antiquae imitamina vitae.

I ungefärlig översättning: ”Där vandrar skuggorna blodlösa, utan kropp och ben. Några samlas på Forum, andra i tyrannens palats, åter andra utövar någon konst, så härmar de sina forna liv”.

Jag skulle inte önska att vi går till valurnorna på samma sätt som de avlidna romarna samlades på sitt Forum, som inte längre var något Forum, bara en imitation i dödsriket av det som en gång var en levande realitet. Jag skulle inte önska att vi blir lurade att vi har ett folkstyre, som vi inte längre har däför att det stod i vägen för ekonomisk effektivitet. Om demokratin är på väg att bli en mask som skyler över något annat, något slags ekonomisk korporativism, så låt oss riva och slita i den masken för allt vad vi kan. Annars irrar vi snart omkring som zombisarna i Ovidius dödsrike.

Andra bloggar om: , , , , ,

Påskuppror!

Fastän påsken blev kall blåser det varma vindar genom bloggosfären. På Resursbloggen har man dragit igång ett Påskuppror mot ytterligare försämringar i socialförsäkringssystemen. Vartill jag naturligtvis ansluter mig!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

haiku tidigt på annandagen

Det vilar i frost

Jorden lyser signalsvart

genom det vita.

Andra bloggar om: ,

Privatisera helvetet!

Vilken lite lustig idé, som nu är i svaj i Danmark, att man skulle kunna avskaffa helvetet, ungefär som man avskaffar fastighetsskatten och vinmonopolet och annat sattyg som hemsöker oss i förmodligen all evighet. Det är längesen jag läste i bibeln, men nog pratar väl Jesus om ett ställe där man ”får gråta och skära tänder”, kanske inte i så måleriska ordalag som Dante och andra senare skulle göra, men ändå.

Jag är inte kristen och funderar just därför inte så mycket på huruvida man skulle kunna avskaffa helvetet, eftersom för min del är helvetena på jorden så mycket mera påtagliga och ibland hopplösa. Men man kanske skulle kunna privatisera helvetena, lägga ut dem på något slags enterprenad. Den som mest högkvalitativt plågar andra till mest billiga pris vinner upphandlingen. Det skulle kunna bli en helt ny bransch!

Om sedan olika företag konkurrerar om utformandet av helvetena, så kanske de inte blir riktigt så djävliga som om en statsreligion, eller om det så är en sekulariserad stats religion, kommer på hur de i evighet ska halstra oss syndare om vi inte passar oss. Man kan välja billigt, miljövänligt bränsle, exempelvis, då man hålle de eviga eldarna vid liv. Finns mycket att göra. Entreprenörer borde vädra morgonluft.

När jag dör, kommer jag väl förmodligen mötas av en röst som säger ”Tack för att du valt Cool-And Softly-Burning-Hell som ditt hinsidesalternativ! Vi ska grilla dig på det mest humana sätt som den moderna tekniken fått fram”. I förlängningen borde man väl också kunna privatisera den där utsållningsmekanismen, alltså bestämmandet av vart den avlidnes själ hör. Den där Husmark skulle passa som VD i ett sådant företag. Välj ”vi- som- väljer- rätt- AB”, så får vi en mera tidsanpassad eskatologi än den där Petrus som står och skramlar med sina gamla rostiga nycklar!

Lite nytänkande kring de där uråldriga frågorna kan aldrig skada! Varför ska egentligen statsmakten – eller förlåt religionsmakten, få bestämma vart jag ska? Ge individen valfrihet, så kan hon välja mellan tråkiga himmelsalternativ och inte så tokiga helvetsalternativ, framtagna av förnyare som bestämt sig för att inte stirra sig blinda på det där med att helvetet ska plåga. Det skulle ju rentav kunnat utvecklas till ett mysigt ställe. Och det skulle kunna skapa arbetstllfällen, emedan de helvetsnära tjänsterna skulle kunna kopplas till de hushållsnära. Det finns otaliga möjlighetet kring denna fråga.

Bloggat: Svensson

Andra bloggar om: , , , , ,

Min påskapredikan

Så har det varit långfredag och jag har faktiskt tänkt lite på honom som led den här dagen för cirka tvåtusen år sedan. Jag har aldrig varit troende kristen men har ändå befunnit mig i någon sorts dialog med alla möjliga trosläror i hela mitt liv. När jag var ung var jag mest avståndstagande, kanske framför allt på grund av kristendomens rätt så belastade historia. Jag såg mest en religion i vars namn det bränts häxor, torterats oliktänkande och utövats intolerans, en kvinnofientlig, sexualfientlig religion som i århundraden varit ett redskap för överhetens förtryck mot underklassen. Efterhand har jag insett att det hela varit mera komplicerat än så, för kristendomen har också varit den förtryckta underklassens religion, genom vilken den kunnat formulera hoppet om något bättre.

Så vad betyder krucifixet, det som är centralt i varje kyrka vi besöker, denna bild av det kristna mysteriet, om Guden som genomlevde ett människoliv, som förnedrades och torterades och slutligen korsfästes, och som på tredje dagen uppstod från de döda? I mina mer kritiska stunder har jag frågat mig varför kristendomen gjort bilden av den döende guden så central för sin dyrkan. Dostojevskij, som från att i ungdomen varit ateist sedermera blev varmt troende kristen, frågar sig i sin fantastiska ”Legenden om storinkvisitorn”, som ingår i den lika fantastiska romanen ”Bröderna Karamasov”, något liknande. Det är Ivan karamasov, den intellektuelle av bröderna, som berättar denna historia om hur Kristus får för sig att göra ett återbesök hos oss under den tid då kättarbålen brinner som värst och hur han då möter storinkvisitorn. Varför ska Du komma tillbaka nu, frågar storinkvisitorn den återvändande Kristus, när vi har ordnat allt på ett så utmärkt sätt? Så här säger han till Kristus:

Så vet att jag icke fruktar Dig. Så vet, att även jag bott i öknen, att även jag levat av rötter och gräshoppor, att även jag välsignat friheten med vilken du välsignade människorna /…/ Men jag besinnade mig och ville icke tjäna vanvettet. Jag vände om och slöt mig till deras skara som förbättrat ditt verk. Jag lämnade de stolta och vände tillbaka till de ödmjuka, till lycka för de dödliga. Allt vad jag sagt Dig skall gå i fullbordan och vårt rike skall byggas upp. Jag upprepar än en gång : redan i morgon skall Du få se hur denna lydiga hjord på första vink av mig störtar fram för att kasta glödande kol på Ditt bål. Och på detta bål bränner jag Dig, emedan Du kommit för att hindra oss. Ty om det finns någon som mer än andra förtjänat vårt bål, så är det Du. I morgon bränner jag Dig. Dixi.

Denna Dostojevskijs text är fantastisk. Den Jesus som hänger där maktlös på korset är betydligt mindre farlig för all världens makthavare än den som eventuellt skulle komma åter för att ännu en gång leva mitt ibland oss. Så vad var det som hände, för lite drygt tvåtusen år sedan?

Det som hände var att den romerska ockupationsmakten förnedrade, torterade och korsfäste en judisk upprorsledare vid namn Jesus från Nazareth. Det florerade rykten om att denne Jesus rentav skulle vara Gud själv, som inkarnerats i en människa och genomlevt ett människoliv. Det påstods också att märkliga saker hänt kring denne Jesus’ grav, att den öppnats av sig själv och att liket försvunnit. De som trodde på Jesus gudomlighet menade att han uppstått från de döda.

Romarna skilde sig naturligtvis inte från hur ockupatonsmakter såväl tidigare som senare och ända in i våra dagar betraktat sig själva, nämligen som bärare av en högre civilisation, ett bättre samhällssystem, mot vilket den judiske upprorsledaren bara hade sin primitiva frihet att komma med. Jesus korsfästes alltså på ungefär samma grunder som Dostojevskijs Storinkvisitor sedermera ville bränna Honom, nämligen som ett störande element i den ordning man var så stolt över och inte kunde förstå att inte alla ville underkasta sig. Men man kunde bara döda upprorsledaren, man kunde inte döda densammes idéer och det hopp han ingav dem som följt honom. I den meningen var graven öppen, i den meningen levde någonting vidare. Och blev till en religion, som dessvärre utvecklades till ett nytt förtryck, förvaltat av präster och inkvisitorer.

Eller inte? Kanske kan man se det så att han ständigt kommer tillbaka och utmanar den allmäna ordningen. Kanske kom han tillbaka i den befrielseteologi som var så levande i Sydamerika för några år sedan. Kanske kommer han tillbaka i de kyrkans företrädare som gömmer undan flyktingar som staten bestämt ska visas ut ur landet. Kanske han till och med blinkar lite skälmskt mot oss kyrkobesökare, där han hänger på korset, som ville han säga ”Tro dem inte. Det finns ingen slutgiltig, definitiv eller perfekt ordning. Så fort något utlyses som perfekt, så kommer jag och stör! Jag är det hopp som alltid överlever mig, och det ska ni tro på!”

Så kan man sitta och snickra på sin personliga teologi, medan långfredagens tragedi glider mot påskaftonens glädjebudskap. Människor kan man döda, men deras idéer lever vidare och det hopp de stod för är trots allt rätt så svårt att kväsa. För om det är så att det inte var sant att Jesus grav stod öppen dagarna efter hans död, så kan man ju med hans egna ord fråga sig ”Vad är sanning?”

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Torture President

Presiden George W Bush har nu missat chansen att bättra på sitt katastrofala eftermäle genom att äntligen sätta stopp – eller åtminstone inte förhindra att det sätts stopp – för de gängse uppfattningarna inom CIA och lite varstans annorstädes i det amerikanska samhället att det är okej med tortyr, bara det är sådan som inte är olaglig, vilket för Bush uppenbarligen betyder att den bör vara av det sofistikerade slag som inte syns. Cordelia Edwardsson skriver om det i dagens SvD:

Tänk om debattörerna i radion hade tagit upp en entydig, aktuell moralfråga, en moralfråga kring vilken det är chockerande tyst bland den svenska regeringens ledare. Jag syftar på det ­faktum att president George Bush nu har inlagt sitt veto mot den amerikanska kongressens beslut att förbjuda tortyr som förhörsmetod. När ­pro­grammet sändes hotade Bush att vidta just denna åtgärd, men skulle inte redan det ha räckt för ett moraliskt ramaskri, eller åtminstone en mera handfast moraldebatt?

Jag har under eftermiddagen surfat runt lite på amerikanska bloggar och funnit en hel del ärkeamerikaner som skäms över att ha en ledare som ställer deras land i en så dålig dager. Jag har också varit på bokrea och äntligen införskaffat mig Naomi Kleins nya bok ”Chockdoktrinen”, där CIA:s sorgliga historia visavis tortyr är en viktig ingång till att förstå världen av idag. Jag har vidare sett ett bedrövligt inslag i Svt:s nya serie ”korrespondenterna” från dagens Bagdad, där amerikanerna byggt murar för att försöka skilja de stridande åt, och därigenom ådragit sig än större hat från befolkningen.

Vilken form av tortyr det än är fråga om, sådan som lämnar synliga spår eller sådan som inte gör det, men som ibland är mycket värre genom de ickesynliga mentala spår den lämnar, så har den inte i civiliserade samhällen att göra. Eller tycker den svenska regeringen, som Cordelia Edwardsson anklagar för en chockerande tystnad, att den har det?

Om den svenska regeringen inte tycker det, så borde den protestera. Det handlar om att upprätthålla något som vi utan att skämmas kan kalla för en civilisation, på denna vår planet. Civiliserade människor ägnar sig inte åt tortyr.

Andra bloggar om: , , ,