Monthly Archives: november 2008

Himmel över Berlin

Såg Wim Wenders ”Himmel över Berlin” ikväll, en film som jag, då jag såg den i slutet av åttiotalet, satte upp på listan över mina stora favoritfilmer. Idén med änglar som går omkring i ett grått Berlin med muren ännu kvar och rester från kriget är ju rätt så genial och att låta ”Columbo” -Peter Falk spela en före detta ängel som tröttnat på sin överjordiskhet och stigit ner i den ”stora floden” är ju helt underbart. Filmen minns jag också för att jag blev så tänd på en låt som spelades av ett band i filmen, i eftertexten såg jag att det måste vara ”Nick Cave and the bad Seeds”, som jag sen vet att jag letade efter (det var ju före nätets tid) men inte hittade. Det var min första glimt av Nick Cave och när jag nu såg om filmen så tycker jag fortfarande att låten är väldigt häftig:
Den unge romantikern jag var en gång i tiden föll pladask för vackra Solweig Dommartins tal i baren då hon för första gången möter den människoblivna Damiel. När jag nu ser om filmen är jag inte lika övertygad. Då drömde jag om att även jag skulle möta en flicka som sa lika högtravande fina ord till mig, nu tycker jag nog att de är – just lite väl högtravande. Det var Peter Handke som skrev de mest poetiska dialogerna i filmen och Peter Handke är en författare som ibland kan flyga iväg i lite väl bristande verklighetskontakt. I essän What is Peter Falk Doing in Wings of Desire ? utvecklar Richard Raskin tanken att det är just en av orsakerna till att Peter Falk måste vara med i filmen. Det måste helt enkelt vara någon godmodig typ som vi känner igen (Columbo!) och som kan vara en motpart mot det högtravande änglalika, som slutligen övetygar Damiel att det är en bra idé att bli en dödlig människa. Det gör Peter Falk i den här scenen, som Raskin menar är filmens stora vändpunkt (jag menar det som utspelar sig framför korvkiosken):

I denna scen pratar Peter Falk också om sin mormor ”Grandma”, vilket är ett exempel på hur det blir lite fel ibland: en före detta ängel kan ju knappast ha någon mormor! Raskin skriver i sin essä om hur det gick till när Peter falk engagerades för rollen som före detta ängel (det är jag som översatt från engelskan):

När filmandet började den 20:e oktober, hade Wenders fortfarande ingen aning om vem som skulle kunna spela rollen av den tidigare ängeln. Han berättade för mig att under dessa första veckors filmande, kom han och hans assistent, Claire Denis, ständigt tillbaka till samma fråga under sina nattliga planeringssessioner: behövde de eller behövde de inte denna karaktär? Han sade att Claire Denis menade att de absolut behövde den, och att Wenders höll med, men hade slut på idéer. Till slut plockade Claire Denis fram Peter Falk’s namn en natt och Wenders var genast säker på att Falk var exakt den skådespelare de behövde för rollen, eftersom han inte bara var känd över hela världen för sin roll som polisen Columbo, utan också utstrålade vänlighet och generositet i en sådan grad att det skulle finnas en sannolikhet i hans rollgestaltning av en före detta ängel.

Wenders hade beundrat Peter Falk i Cassavetes’ filmer från sjuttiotalet, och det var förmodligen från Cassavetes han fick Falk’s telefonnummer. Han ringde en kväll, presenterade sig, berättade lite om filmen och förklarade att han behövde en före detta ängel, varpå Peter Falk efter en paus svarade: ”hur visste du det?” När Falk frågade om han kunde få tillsänt sig ett manus, svarade Wenders att han inte hade någonting alls skrivet om denna före detta ängel, inte en enda sida. Om något, gjorde detta det hela ännu mera intressant för Falk, som svarade: ”Ah, jag har jobbat sådär tidigare med Cassavetes, och ärligt talat föredrar jag att jobba utan manuskript”.

Så det är ju inte så konstigt att den före detta ängeln fick en mormor! Uppenbarligen är det Peter Falks improviserande som räddar filmen och gör att den fortfarande är så sevärd.
Något som sambon och jag diskuterade var den andra ängeln Cassiels roll i filmen. Framåt slutet, då änglakompisen Damiel lämnat honom för jordelivets frestelser, verkar han inte alls så glad (se honom i Nick Cave-klippet ovan!). Det verkar inte som om han riktigt kan ta till sig mötet med Falk, som säger samma sak till honom som han sagt till Damiel. Varför är det så? Är han för feg? Har han inte på samma sätt som Damiel lockats av kärlekens möjlighet? Vem vet? ”Nu vet jag något som änglar inte vet” skriver Damiel i filmens slutscen. Det är naturligtvis inte så lätt för en ängel att få veta något som änglar inte vet.

Andra bloggar om: , , , ,

Kvalitet?

Saxat ur dagens DN:

Den mest komplexa frågan, som tar mycket diskussionstid i vårt arbete, är riktlinjen konstnärlig kvalitet. Detta handlar om kontinuerliga diskussioner och omförhandlingar. Vi bedömer innehållet, vad som görs och utforskas. Kvalitet eller verkshöjd handlar om den drivna kunskapen i kombination med att tänka annorlunda och nytt. Det är viktigt att möjliggöra en mångfald av konstnärliga uttryck och i mångfalden kan det uppstå en gnista som synliggör en ny och oväntad väg. Att staten stöder konst som inte kan finansieras på annat sätt är i detta perspektiv helt oumbärligt. Det kan jämföras med stöd till forskning. Fler bör få möjlighet att komma i kontakt med andra uttrycksformer än de som vanligtvis tar stor plats i vårt samhälle och som ofta bara befäster en rådande ordning. Genom att sattsa relativt lite medel på konsten, utifrån dess egna premisser, skapar vi förutsättningar för spjutspets, förnyelse, kunskap och utveckling i kulturområdet. Och framför allt: den fria konsten skänker mening och djup åt hela vårt samhälle.

Diskussionen om vad kvalitet är för något, om den kan mätas och i vad mån mätresultaten kan användas i ett positivt utformande av någon politik, policy eller rutin, förs inte bara av kulturrådsmedlemmar och bildkonstnärer, den förs i hela samhället idag. Så har det varit sedan någon gång på åttiotalet. Kvalitetssäkring kallas det ibland och det var något som städbolaget som ska städa rent på Danderyds sjukhus menade att man missat, som man sade i ett inslag i dagens Rapport. I alla möjliga verksamheter, och framför allt de som tillhör den offentliga sektorn, vare sig det handlar om upphandlade verksamheter eller de som fortfarande drivs i kommunal regi, talar man om den stora vikten av kvalitetssäkring, samtidigt som alla som verkligen börjar fundera över vad det där begreppet kvalitet står för blir lika förvirrade som kulturrådets medlemmar, som bara kan hänvisa till ”kontinuerliga diskussioner och omförhandlingar”, varefter man åt de därav frustrerade levererar några intetsägande fraser.

Själv en arbetare i offentlig sektor och lite kulturarbetande på amatörbasis har jag ofta en känsla av att allt detta kvalitetssäkrande missar själva centrum i det hela, att man mäter och mäter medan det man tycker är så viktigt hela tiden undflyr en, därför att det i grunden är omätbart och kanske också odefinierbart. Och jag kommer så ofta att tänka på kultboken av Robert Pirsig från 1974, ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”. Borde jag läsa om den? Just begreppet kvalitet blir hur som helst den stora frågan i den boken:

Kvalitet…visst vet man vad det är för något, men samtidigt vet man det inte. Men det är ju en självmotsägelse. Men vissa ting är ju faktiskt bättre än andra, har med andra ord högre kvalitet. Det är bara det att när man skall försöka definiera vad som menas med kvalitet, i stället för att bara peka på sådant som har kvalitet, så spricker alltsammans. Man har ingenting att peka på. Men om man alltså inte kan förklara vad kvalitet är för något, hur kan man då veta vad det är, hur kan man veta att begreppet ens existerar? Om ingen vet vad det är för något, då måste det ju ur alla praktiska synpunkter vara nonexistent. Men nu existerar det ju faktiskt, ur alla praktiska synpunkter. Vad bygger annars hela betygsystemet på? Varför skulle folk annars betala förmögenheter för vissa saker medan de slänger andra på tippen? Så uppenbarligen måste en del saker vara bättre än andra… men vad är det då som gör dem ”bättre”? Och så snurrar det hela vidare och tankehjulen bara slirar och sladdrar och lyckas inte få grepp någonstans. Vad fan är Kvalitet för något? Vad är det?

Ja det är denna fråga som kulturrådsmedlemmar och bildkonstnärer lägger pannorna i djupa veck inför och det är denna gåta som gör att det trots städföretagets kvalitetssäkring är skitigt i hörnen på Danderyds sjukhus. Jag som själv arbetar i vården vet in i märgen att Pirsigs dilemma är sant, eftersom jag vet precis vad av allt det jag gör som äger kvalitet och att det är något helt annat än det som mäts och säkras med aldrig så sofistikerade metoder. Och jag vet att Rimbaud har högre kvalitet än Rambo, även om jag inte vet varför.

Pirsig gör just Kvalitet till ett filosofiskt nyckelord i sin bok och jag läste den då den kom på svenska alldeles i slutet av sjuttitalet. Det var just innan någon för första gången uttalat ordet kvalitetssäkring. Personen som gjorde det hade förmodligen inte läst Pirsigs bok. Så uppenbarligen gör kulturen och dess manifestationer inte så mycket nytta, men kan vara trevlig att ha ändå.

Andra bloggar om: , , , , ,

Popper, historicism och nyliberalism

Jag har nu läst Poppers ”Det öppna samhället och dess fiender” del 1, som nästan hela handlar om Platon, klart, och börjat på den andra delen, som framför allt kommer att handla om Hegel och Marx. Första delen har förvisso lärt mig en hel del om Platon, som jag själv sedan länge avskytt av delvis andra skäl än de som för Poppers kritik är viktigast. Jag har aldrig kommit så långt att jag funderat över Platons filosoferande över hur samhället bör styras, jag har hakat upp mig redan på hans idélära, som jag sett som själva roten till en gnostisk tradition, som fientlig mot det som är (skuggor bara) riktar sig mot en verkligare idevärld bortom detta som är, där allt är som det ska. Här på jorden och här hos mig med barn och hund och sambo är väl allt inte alltid som det kanske skulle kunna vara, men det ‘är i alla fall och jag har alltid föredragit vårt bristfälliga vara framför idén om hur det skulle kunna vara om det är perfekt, eller ursprungligt, eller spirituellt, anything outside the world!. Och idéernas idé: det godas idé, har jag skyggat inför eftersom varje gång jag sett den på krigsfot har den lämnat förödelse i sina spår. Det finns något förföriskt i idealismen som det nog är viktigt att förstå, för förstår man inte det så förstår man inte hur stor dess verkan varit i historien och då förstår man förmodligen inte så mycket av historien heller, rentav mindre än man i vanliga fall förstår av den.

Det var nog Nelly Sachs som fick mig att inse det katastrofala som hystes i den platonska idén om det goda, och det var då hon talade om ondska. Det var en liten kryptisk anteckning, egentligen inte avsedd för någon annan än hon själv, där hon ungefär skrev:först när den vänstra sidan blir den högra, först då det onda gör sig självständigt, blir det det onda. Jag tänkte då att det skulle på något sätt kunna gälla det goda också. Då det goda gör sig självständigt, då det lanseras som något i stil med ”det godas idé”, då blir också det det onda. Ty ingen av våra stora ondskefulla har menat sig vara annat än goda. Hitlers idéer om den ariska rasen bestämde hans handlande, vilket var gott utifrån de förutsättningar som hans egna bisarra teorier levererade. Han såg inte sig själv som ondskefull, han såg sig själv som god, eftersom han tjänade en god idé, som han i och för sig själv kommit på men som inte desto mindre i hans ögon var god. Stalin tjänade historiens innersta mening, som naturligtvis var god. Macbeth, för att ta ett exempel ur litteraturen, skulle aldrig kunna starta sin mordkarriär om han inte triggats av Lady Macbeth, som för att få sin man att agera ifrågasatte om han hade något som ansågs för en stor dygd, dvs säga något gott, nämligen mod. Finns det överhuvudtaget någon av historiens stora gangstergestalter som agerat utan att vara övertygade om att de agerar i det högsta godas tjänst? Jag tror inte vi begriper så mycket av historien om vi tror att människor som når maktpositioner är cyniska och ondskefulla; för att förstå något måste vi begripa på vilket sätt de inbillar sig vara goda, ty inbillningen att tjäna något gott är det som ger dem dess styrka. Sedan kan man ju alltid hitta på någon”ändamålet-helgar-medlen”-filosofi för att ursäkta eventuell brutalitet.

Så när Popper i sin undersökning finner att Platon måste betraktas som historiens första facsist, med sin hierarkiska, rasistiska och reaktionära vision över hur samhället bör styras av en stat, så blir jag inte alls förvånad. Det godas idé är förkastlig och mot den måste ställas bland annat Dostojevskijs kritik mot historicismen, som nog är den mest kraftfulla som levererats. Är det försvarligt att för en framtida lycka för folkflertalet offra ens ett enda barns liv? Nej, svarar Dostojevskij. Popper skulle säkert försvara Dostojevskij med argumentet att vi helt enkelt inte kan veta något säkert om framtiden, att det första offret kanske inte räcker, att det leder till ett andra, ett tredje, och sen ett hundratal, och tusentals. Vi ställer alltför gärna växlar på framtiden, det är för övrigt därför vi befinner oss i början av en till synes rätt så hemsk lågkonjunktur. Det finns inget framtida eller hinsides eller insides gott som ursäktar lumpenheter mot det som är här och nu. Att hela vårt konsumtionssamhälle nuförtiden vilar på människor som under vidriga förhållanden arbetar i Asiens sweatshops för att producera våra konsumtionsvaror, kan inte ursäktas av att dessa människor i en eventuell framtid kommer att få det bättre. Det är här och nu som gäller, allt annat är moralisk bullshit. Ingen vet om den förutspått goda framtiden existerar, det är lika illa belagt som någonsin de historicismer som Popper kritiserar. Men det är detta som är vår tids historicism. Är det inte uppenbart? Den nyliberala historicismen är värre än Marx’ historicism, för Marx manade i alla fall till uppror. Nyliberalismen säger bara ”vänta och se, om bara ingen klåfingrig politiker lägger sig i så kommer ni att få det bättre i en framtid, som vi nyliberaler har en synnerligen god idé om hur den ser ut”. Tro dem inte! Det enda som finns är det som finns här och nu.

Jag skulle gärna velat skriva om Uppdrag Granskning två senaste reportage om konsekvenserna av senaste års bostadspolitik. Jag blev förbannad igår, och jag kände också en konstig känsla av sorg. När jag var ung hyrde jag in mig i lägenheter med inte alltför hög hyra och inte alltför hög standard. Toalett i trappan, ingen dusch, sådant. Men det var inte frågan om förfall. Lägenheterna var underhållna. Den där sorgen handlade väl om det, att en del av vårt samhälle har lämnats åt förfall, med kackerlackor, fuktskador och mögel som de lägsta samhällsklasserna förväntas acceptera att leva under. När byggen som Turning Torso reser sig tuggar kackerlackorna i sig tapeterna i en lägenhet i Rosengård, där barnen uppsöker balkongen för att få läsa läxan ifred från kackerlackor. KamferCharlotta har bloggat mer om detta. Vårt samhälle borde inte anses rikare än vad dess fattigaste delar visar upp. Är det så, så lever vi nuförtiden i ett riktigt fattigsamhälle.

För övrigt har jag startat en blogg om sådant jag tycker om, för att allt inte ska vara så ledsamt. Den heter därför ”Kiriras glada blogg om mat och resor”, tror jag i alla fall att det var. Besök den gärna!

Andra bloggar om: , , , , ,

Titti Bruuns illojalitet

Naturligtvis har Titti Bruun uppträtt illojalt mot företaget Attendo Care. Det stora vårdföretaget har ju ett intresse att vinna upphandlingar och är därför måna om sitt rykte. Eftersom det ytterst är kommunen som beslutar i upphandlingsärenden är det självklart illojalt av en medarbetare att skriva brev till just kommunen för att påtala missförhållanden.

Problemet är att Titti Bruun – och alla andra som jobbar inom privata vårdföretag – påtvingas dubbla lojaliteter. Ty samtidigt som hon förväntas vara lojal mot företaget, som hävdar att illojalitet är uppsägningsgrund, så förväntas hon också vara lojal mot den yttersta uppdragsgivaren, alltså kommunen. Alla vårdanställda är skyldiga att anmäla missförhållanden inom vården enligt Lex Sara och Lex Maria. Vidare förväntar kommunens tillsynsmyndigheter, alltså exempelvis den medicinskt ansvarige sjuksköterskan, att personalen är öppna i att redovisa missförhållanden för denne. Vilket inte ligger i vårdföretagens intresse, eftersom det kan leda till att de förlorar driften av det aktuella stället.

Så Titti Bruun har alldeles rätt när hon säger att det är skandalöst att inte lagen skyddar henne, då hon för kommunen påtalar vad hon upplever som missförhållanden. Personalen inom de privata vårdföretagen befinner sig helt enkelt i en omöjlig situation. De försäkringar om lojalitet, som de anställda får skriva på för de privata företagen, borde inte vara tillåtna. Man kan inte tvinga folk att vara lojala mot två helt oförenliga intressen

Läs även vad Ett hjärta rött bloggar om detta.

Andra bloggar om: , , , , ,

Karl Popper

Idag kom del 2 av Poppers ”The Open Society and Its Enemies. Ettan kom redan häromdagen (tack för tipset, Heiti!). Det är böcker som jag länge tyckt att jag behöver läsa och jag tänkte under läsningen ställa en del frågor till Popper. Hur ser han exempelvis på de företagsstrukturer som under senare år växt fram, som sträcker sig tvärs över nationalgränser men som i sin slutenhet inte tillåter något att sträcka sig tvärs genom dem, såsom exempelvis fackföreningar? Jag tänker på företag som den amerikanska varuhuskedjan Wall-Mart? Jag tänker på den fackföreningsfientlighet som på senare år blivit allt starkare och vilken betydelse det egentligen har för öppenheten i vårt samhälle att det finns starka organisationer som går på tvärs genom företagsstrukturerna och förbinder människor horisontalt. Starka krafter i samhället vill inta att sådana förbindelser ska finnas, de menar att de enda förbindelser deras anställda behöver är de vertikala, inomföretagsliga, dvs lojaliteten. Hur ser du på det Karl Popper? Hur skulle du skrivit din bok om du levt i våra dagar? Det är jag nyfiken på att försöka utröna.

Andra bloggar om: , , ,

Verklighet, värklighet och krevlighet

Verkligheten måste ju ha med verk att göra, det hör man ju. Verkligheten måste således vara summan av våra verksamheter. Så det jag sitter och skriver nu, en tankegång som spånar in i något jag ofta tänkt på men inte riktigt tänkt färdigt, måste ju vara mitt lilla verk för i natt och således mitt lilla bidrag till verkligheten. Alla dagsverken, skogshuggarens såväl som kompositörens, vårdbiträdets såväl som ståuppkomikerns, måste ju tillhöra verkligheten i den mening att de ju faktiskt finns, och som sådana tillförs verkligheten. Verkligheten måste därför vara större än man nånsin anar. Den består inte bara av dina eller mina verksamheter, den består av allas verksamheter. Den måste helt enkelt vara så märklig att man egentligen borde kalla den märkligheten. Synd bara att dess mest obskyra vrår så sällan kommer till tals. För en del är verkligheten så illa som en värklighet. Andra irrar bort sig i krevligheten och förstår inte varför ingen förstår dem. För oss andra är väl allt väl om bara verkligheten omkring oss är någorlunda i samklang med vår verksamhet. Är den inte det känns det väldigt främmande för oss, hela det där med att släpa oss till jobbet och utföra våra sysslor och skapa något som inte riktigt erkänns som verklighet. Dock är det så att också allt tokigt tillhör verkligheten, och i den meningen finns inget utanförskap. Idén om att det skulle finnas ett utanförskap är den dummaste idé som politiker lyckats frambringa under åtminstone min livstid. Det som finns är en massa människor som är förvirrade över hur deras bidrag till verkligheten skulle kunna se ut och i vad mån det verkligen bidrar. Men inte finns det någon som är utanför verkligheten, som vill se sig själv som utanför, som vill sälla sig till det där som politiker definierat som utanförskapet?

Demokratin borde handla om huruvida verkligheten vi lever i är i samklang med vad vi i de allmäna valen valt. Är den inte det kan det naturligtvis vara oss det är fel på; vi är helt enkelt för tokiga. Eller också  föses vi alltför bryskt och snabbt bort från verkligheten och definieras som en del av utanförskapet.

Det här är min papperslapp för i natt. Om papperslappar har för övrigt Ferlin skrivit en av sin allra bästa dikt, den ska jag citera innan jag går och lägger mig och sover min ännu innannför-sömn, tror jag, fast jag inte vet om jag i morgon definierats annorlunda:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet

Vad var det för ord, var det långt eller kort
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu förr’n vi föser dig bort
du barfotabarn i livet.

Genererar utanförskap gör bara den som kommer på ordet och sen skapar instrument i samhället för att skilja ut dem som tillhör detsamma. Också dessa tillhör verkligheten, eftersom också deras mediokra verksamhet bidrar till dess summa summarum. Vi borde tänka på vad vi gör. Också de som sitter i sjukkassor, på arbetsförmedlingar och på en massa andra ställen i samhället. Vi skapar verklighet, alla vi ihopa. Låt oss se till att den inte blir alltför overklig och inte heller alldeles för värklig

Nu firar man i en by i Kenya att brorsan blivit president i USA

Det är inte utan att man blir rörd över att se följande klipp. Det är utan tvivel stort och avgörande att en svart kille blivit president i USA. Åtminstone får jag en känsla av att denna händelse kommer att ha en enande effekt i vår annars så splittrade och misstroendefulla värld. Eftersom jag var vaken i natt kunde jag se Obamas tal i realtid och visst känns det bra att mardrömmen med Bush är över. Obama lovar förändring och då man undrar över vari förändringen består, får man följande fingervisning i hans segertal:

Om det fortfarande finns någon därute som tvivlar på att USA är en plats där allt är möjligt, som undrar om drömmen hos nationens grundare fortfarande lever i vår tid, eller som ifrågasätter kraften i vår demokrati, i kväll fick ni svaret.

Det är svaret som kommit från människor som väntat i tre, fyra timmar i de längsta köerna som någonsin sträckt sig runt skolorna och kyrkorna i vårt land. Många kom för första gången i sina liv eftersom de är övertygade om att det måste bli annorlunda den här gången och att deras röster kunde innebära en skillnad.

Det är svaret från ung som gammal, rik som fattig, demokrat som republikan, svart, vit, latinamerikan, asiat, ursprungs-amerikan, homosexuell, heterosexuell, handikappad och icke handikappad. Amerikanerna skickade ett meddelande till världen att vi aldrig har varit en grupp individualister eller en samling röda och blå stater. Vi är och har alltid varit de Förenta staterna.

Visst är det retorik och vackra ord, men som likväl signalerar en förändring i det tänkesätt som varit så dominerande de senaste tjugo tretti åren och som bäst kan sammanfattas av Margaret Thatchers berömda tes ”There is no such thing as society” – det finns inget sådant som samhället. Obama talar som en ledare för just ett samhälle, han får åtminstone mig att återfå hoppet om att vi människor fortfarande har ett gemensamt projekt att värna om och att var och en av oss är aktörer som är med och påverkar färdriktningen, och inte bara passivt sitter och väntar på smulor från de rikas och mäktigas bord. En individalism avpassad för samhällsmedborgare, som kanske kan komma att ersätta den individualism för egotrippade gamblers vi så länge fått leva med.

Bloggtips: Ett hjärta rött luftar sin glädje över att äntligen få slippa Bush, Svensson ger oss en inblick över hur den amerikanska vänstern ser på Obamas seger

Andra bloggar om: , ,