Monthly Archives: januari 2007

svarta kaniner

Därute i det vita ser jag svarta kaniner springa. Fram och tillbaka, hoppar över varandra, uppenbarligen glada över nåt. Vad kan kaninerna vara så glada över, så här klockan fyra en vinternatt? Över snön? Hunden min är glad över snön. Nu syns det ju var man kissar. Jag är också glad över snön. Själen trivs inte så bra i sunkig våtmark. Den här stan är verkligen full av liv. Fiskar simmar genom den, gråhägrar har flugit genom den, grävlingar kan man se och igelkottar, och rådjur, ja till och med en varg en gång, eller var det en björn? För att inte tala om alla silverstjärtar, tvestjärtar och rödstjärtar. Och så finns det ju en massa människor också.

Annonser

Anna Perenna

Om Gud har skapat världen har han nog fixat till det så att vi aldrig nånsin ska kunna begripa den. Ungefär som Joyce, när han skrev sin sista bok, Finnegans wake. Den boken, hade han bestämt, ska fan i mig ingen litteraturprocessor kunna ge en fullständigt uttömmande analys av.

Kanske skulle man försöka läsa den en gång till. ”In the name of Annah the Allmaziful, the Everliving, the Bringer of Plurabilities, haloed be her eve, her singtime sung, unhemmed as it is uneven!

Anna Livia – så här långt kom jag i min s k förståelse. Livia vill föra tankarna till Rom, till historien (Livius), men också till river Liffey, som rinner genom Joyce’s eget Dublin. Anna vill också föra tankarna till romarna, närmare bestämt till deras  gudomlighet Anna Perenna, som var en flodgudinna (Amne perenne latens, Anna Perenna vocorgömd i den eviga floden, Anna Perenna jag heter, som det står att läsa i Ovidius Metamorfoser). Naturligtvis finns också en association till ordet ”liv” i namnet

Den levande gudomligheten, kvinnlig, the Bringer of Plurabilities, den skulle jag gärna åkalla då jag känner mig religiös. Men inte den logiskt begriplige Gud som ibland släpas fram på scenen för att stänga alla vägar ut mot det obegripliga.

För det är gåtan som håller mitt medvetande vid liv, gubevars!

Ännu en Bishop

Nu i natten har jag det tunga ansvaret för min älskades bröd. De står i ugnen och om exakt tre minuter ska jag sticka in en termometer, sen ska bröden tas ut då temperaturen inuti dem stigit till 96 grader. Jag tar och lägger in en Bishopöversättning till, kanhända ännu sorgsnare än den i förra inlägget:

Brev till N.Y.

 

 

 

Vill du skriva i ditt nästa brev

om vart du går och vad du gör,

om pjäserna du ser är bra

och vad du sedan tar dig för:

 

i taxibilar mitt i natten

som kör som gällde det ditt liv,

där gatorna går runt kring parken

och taxametern stirrar som en uv,

 

och träden står i mörka grottor,

märkliga, som gröna lågor

och plötsligt är du annorstädes

där allting tilldrar sig i vågor

 

och skämten går dig stumt förbi

som då en tavla suddas ren,

högljudd men bluddrig hörs en sång

och natten börjar bli så sen,

 

och kommen ut ur huset går du

längs trottoarens våta sten

och ser fasaden stiga upp som

ett vetefält i solens sken.

 

– Vete, och inte havre. Vete,

min vän, skulle knappast du ha sått.

Ändå vill jag så gärna veta

vad du har gjort och vart du gått.



Förlustens konst

Jag gillar Elizabeth Bishop. Hon skrev inte mycket, men varje dikt hon skrev är fullödig. Hon tyckte om att gjuta liv i urgamla versmått. Som denna villanella, som jag försökte översätta för några år sen:

En konst

Förlustens konst är inte svår att lära.
Så månget ting tycks vara skapat för
att mistas; dess förlust går lätt att bära.

Man börjar i det dagliga och nära:
försvunna nycklar, stunderna som dör.
Förlustens konst är inte svår att lära.

Ej heller bör det fjärmre se’n besvära:
en plats, ett namn, den dag du stod inför
en resa. Ingenting du ej kan bära.

Min mammas klocka: väck! Vem kan begära
ett undantag från krafter som förstör?
Förlustens konst är inte svår att lära.

Två städer har jag mist – de var så kära
och riken, floder, landskap som förför –
visst var det smärtsamt, men det gick att bära.

Att mista dig – visst kunde det förfära:
din röst, så lekfull, händer som berör –
förlustens konst : ej alltför svår att lära
om än ibland (Skriv det!) så svår att bära.

fredagskväll

Hela dagen förskjuten därför att den som skulle avlösa mig klockan sju i morse ringde sig sjuk. Surt! kom inte i väg förrän en timme försent.

Sen lönen och räkningarna. Detta månatliga back-to-reality-fanskap! Märkte inte nånting av nån skatteminskning. Samma jävla vanliga minus…

Nu däremot är den karibiska kycklingen gjord och äten. Den var kanon! Avbränd med jamaicarom. Flammorna steg högt i köket, till övriga familjemedlemmars stora förskräckelse. Bara jag tyckte det var fint. Men god var den, det var alla överens om.

Krämarna tror att jorden snurrar för att pengarna finns. Läste jag på nån blogg idag. Som om jorden inte snurrade långt innan pengarna uppfunnits.

Jag slår upp G Ekelöf i stället:

Varken moln eller bild
Varken bild eller bild
Varken moln eller moln
Varken varken eller eller
men någonting annat!
Det enda som finns
är någonting annat
Det enda som finns
i detta som finns
är någonting annat
Det enda som finns
i detta som finns
är det som i detta
är någonting annat.
O själens vaggsång;
sången om någonting annat.

Nu ska jag laga kaffe och bänka mig för att se Wallander

Inte mycket finns kvar av mig om man tar ifrån mig mitt språk.

Hemma hos oss är vi nästan multikulturella. När vi sitter vid middagsbordet, händer det att min sambo och hennes dotter talar sinsemellan på sitt hemspråk. Detta har jag faktiskt aldrig tänkt på som ett problem. Jag har försökt lära mig detta kluriga språk, men det är svårare än man kan tro, till och med för en gammal språkfreak som jag. Om jag nu hade trott att sambon och dottern talar illa om mig när de sitter och pratar hemspråk, så hade vi naturligtvis haft ett problem i familjen, men detta skulle vi knappast lösa genom att förbjuda alla andra språk än svenska vid köksbordet Och när vi talar om saker som rör oss alla, då talar vi naturligtvis svenska, så att alla förstår. Tycker inte det är så svårt.

Mitt språk, det jag lärde mig som liten parvel och fortfarande oftast talar, är en så viktigt del av mig att jag tror nästan det är viktigare än själen. Det sitter i tungan som formar vokalerna, i gomseglet som vibrerar fram konsonanterna, i händerna som gestikulerar i takt med det, i hjärnan som letar fram de gamla inlärda orden och sätter samman dem till ljudströmmar med förhoppniongsvis lite mening och kanske även lite musik i; det är så mycket av det som jag kallar för jag att det nog inte funnes något väsentligt kvar av mig om man tog ifrån mig mitt språk.

Jag älskar min kära gamla skånska lika mycket som min käresta älskar sin hund och blir lika förbannad på den som säger något elakt om det, som hon blir då någon säger något dumt om hunden. Så är det nog med de flesta av oss. Vi blir sårade långt in i våra jag då någon vill beröva oss rätten att använda vårt språk

Just därför är det så otroligt dumt, detta som folkpartister vill genomföra i Malmö och tydligen redan genomfört på en skola i Landskrona, alltså förbudet mot att på lektionstid tala något annat språk än svenska. Att den lärarledda undervisningen måste ske på svenska är naturligtvis självklart och det gör den förhoppningsvis också i våra skolor. Men att jag inte skulle kunna fråga min bänkgranne om ett suddgummi på ett för oss gemensamt hemspråk, eller få förklarat för mig något under ett grupparbete på ett språk jag kanske förstår bättre än det läraren använde, kanske bara få ett ord översatt så att jag lär mig det till nästa gång, är bara dumt. Det är att försöka lösa problem som säkert finns genom metoder som varken kan göra från eller till, utan bara har en enda funktion, nämligen att vara kränkande mot vissa människors jagkänsla.

Att folkpartiet öppnar dörrarna för sådant sätt att tänka är inte hedrande för partiet, som en gång var att lita på i sådana här sammanhang, men som nu uppenbarligen är på väg in i en allt unknare populism. Det är en sorg att se hur ett en gång respektabelt socialliberalt parti kunnat förfalla till en sådan nivå.

 

 

 

skuggregering

När jag går riktigt långt ut i skogen förstår jag människorna. Men då finns dom inte där. Där finns det små bäckar som rinner och det porlar så trevligt. När jag kommer in till stan och ska berätta vad det var jag förstod, där långt ut i skogen med bäckens porlande i mina öron, förstår inte människorna mig.

När Mose går upp på berget får han de tunga stentavlorna, med en massa goda regler som Gud kommit på. Moses förstår att de är kanon och släpar ned tavlorna till människorna. Men där blir de bara nån sorts lagbok, som man inte ens kan vara säker på att den är rätt – får man exempelvis inte dräpa, inte nånsin? Inte ens i kriget? Får vi verkligen inte ta dessa späda barn och drämma dom mot klippan? Tråkigt.

När sedan människorna börjar bygga världens högsta torn, för att allt ska lösa sig, för att språket däruppe på dom översta våningarna är så oemotståndligt häftigt – vi ska nämligen ha ett modernt management och en controller naturligtvis, hur skulle man  kunna klara sig utan controller, och vi ska vara så pedagogiska så att dom där nere förstår vad vi menar, då rasar tornet bara ihop.

För den där Ratatorsk är med överallt. Kanske gav jag den mat när jag var ute i skogen.  Kanske hängde den Moses i hasorna när han masade sig upp för det där berget, Han gnager på allt och han djävlas med allt.

Ratatorsk är en klurig liten ekorre som skrattar åt all våra vertikala strävanden. Om jag blev minister i en ny regering skulle jag gärna axla posten som ekorrminister. Brobygubben har redan sagt ja till posten som trädminister. Vargminister måste ju Vargen vara och Nea skulle kunna bli minister för förnyelsebar energi. Härmed anmäler jag oss hos Mona som regeringsalterrnativ. Take it or leave it