Monthly Archives: maj 2008

Politikernas lightversioner av Lusten efter makt

Vad är politik egentligen? Jag blir lite bekymrad när jag läser i Sydsvenskan att miljöpartisten Anna Norrman menar att politik är synonymt med strävan efter makt. Nu vet jag inte om det är Sydsvenskans journalist som skrivit lite slarvigt eller om Anna Norrman verkligen menar det hon i artikeln påstås mena. Lite välvilligt skulle man väl kunna gå med på att utan makt går det inte att åstadkomma så mycket. Men därifrån till påståendet att politik är synonymt med strävan efter makt är det faktiskt en rejäl avgrund. För skulle det vara så blir det rätt så likgiltigt vilket innehåll politiken har, bara den leder till makt. För en sådan streber är det väl bäst att välja det parti som i opinionsundersökningarna ligger bäst till inför kommande val, och göra karriär i det partiet.

Utan tvekan är det så att för många politiker är makten mera ett mål än ett medel. Politik är att vilja, menade Palme, men viljan kan ju vara allt från den primitiva viljan till makt till den idealistiska viljan till ett bättre samhälle. I mina mest pessimistiska stunder vet jag egentligen inte vilkendera viljan som är den farligaste. Men tveklöst är det så att viljan till makt korrumperar det mesta vi gör, därför att viljan till makt är inte synonymt med viljan till något bra. När idealismen tar till sig makten som ett medel, är det bara alltför lätt att makten etablerar sig själv som mål och får idealismen att glömma själva dess drivande idé. Eller modifiera den. Världen är full av idéer som modifierats till fullständig oigenkänlighet.

Just miljöpartiet har länge visat en stark hunger efter maktens köttgrytor. Det kan vara lite farligt. Själv skulle jag aldrig våga rösta på ett parti som jag inte vet om det – för maktens skull – skulle kunna tänka sig liera sig med nästan vad som helst. Viljan till makt kan lätt ge ett opålitligt intryck.

Egentligen tycker jag bäst om emotiva pragmatiker. Idealister kan tala i så högstämt läge men har alltför ofta visat sig ha förmågan att vända fullständigt upp och ner på sin mest omhuldade idé och fortsätta brinna för densamma i dess ”förnyade” form. Inget attribut är mera populärt bland dagens partier än ”nya”. Centerns ”nya” kärnkraftspolitik är absoluta motsatsen till centerns gamla kärnkraftspolitik. Så vips kan man bli tumme med forna kontrahenter! Brann man för maoismen som ung är det inga problem att brinna för högerkonservatismliberalismen idag. Med inslag av lite gammaldags kristendom.

Idealisterna är således opålitliga. Börjar man brinna, får man se till att ta reda på varför man är så eldfängd, för det första, och sedan varför det man brinner för är så bra att brinna för. Lyckas man inte med det är det bäst att ringa brandkåren. Ni politiker är faktiskt folkvalda, och ni ska inte brinna för er egen makt, ni ska brinna för makt, vilken manifisteras i att den poilitik ni för är den vi röstade för. Sedan miljöpartiet första gången förhandlade med borgarna om ministerposter blev de inte längre något alternativ för mig. Utan illussioner om vikten av vad jag röstar på, måste jag nog i alla fall veta om partiet i fråga leder till en borgerlig regering eller inte. Med tanke på all den skit vår nuvarande regering i sitt högt uppskruvade tempo lyckats genomföra.

Vi har dock två huvudalternativ här i landet, ett borgerligt och ett vänstersocialistiskt. Om jag röstar på endera måste jag vara hundraprocentigt säker på att min röst inte blir på det andra. Åtskilliga miljöpartister har agerat så att jag inte är så säker på vad jag röstar på om jag röstar på miljöpartiet. Dvs än mindre säker än jag är då jag röstar på något övrigt parti.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

Ännu en som skäms över våra förtroendevalda

Såg ett inslag i kvällens Uppdrag granskning om de som på helt ideell basis ägnade sig åt att erbjuda dem som befinner sig här i landet utan papper den läkarvård de behöver. Beundransvärda människor! Som egentligen har som sitt främsta mål att inte behövas längre. Så blev det tyvärr inte. Med den förkrossande majoriteten 265 – 33 antogs igår den nya sjukvårdslagen, trots att den stött på massiv kritik från tunga instanser som FN, Läkarförbundet, Röda Korset och Svenska Kyrkan. Lyssna gärna på vad Anne Sjöberg, sjuksköterska vid Rosenbergska stiftelsen i Göteborg, har att säga i en intevju i tidningen Dagen:

– Lagen innebär att de papperslösa får lita till civilkuraget i samhället. De har ingen lagstadgad rätt till sina mänskliga rättigheter. Det blir helt godtyckligt vem som får vård och de kan när som helst bli avvisade. De kommer att vara svagare, räddare och sjukare innan de uppsöker vård, säger hon.

-Läkare och sjuksköterskor ställs inför ett omöjligt val. Att avvisa människor bryter mot det grundläggande i vårt uppdrag och mot läkarnas etiska regler. Vi behöver stöd och regelverk i vårt arbete. Det är en katastrof att det blir en sådan brist i regelverket, säger hon. Sjukvården ska alltid, till och med i krig, hållas utanför konflikter och får aldrig bli ett påtryckningsmedel.

Det finns alltså en stor grupp människor här i landet som saknar lagstadgad rätt till sina mänskliga rättigheter??! Men alla ni 265 riksdagsledamöter, hör ni inte hur det skär ihop som den allra mest misslyckade politiska soppa ni förmodligen åstadkommit? Skäms på er!

Anne Sjöberg fortsätter intervjun med att fråga sig om vi inte kommer att behöva en Lex-etik-lag, enligt vilken alla som gör sig skyldiga till brott mot grundläggande etik för alla som arbetar inom vård och omsorg, kan anmäla sig själva. Ett rimligt krav, från en som tidigare hade som målsättning att inte ens den verksamhet hon på sin fritid ägnar sig åt skulle behövas längre.

Kamfer-Charlotte har bloggat om detta här och här och här. Maziej Zaremba har skrivit om det här. Om sossarnas svek mot de papperslösa har Roya på Royas och Matildas blogg ett fantastiskt bra inlägg.

Andra bloggar om: , , ,

Högerns snurriga bostadspolitik

Lite snurrigt känns det när det blir som det blivit i Vaxholm. Först säljer man ut allmännyttan, därför att man tycker att stat och kommun ska inte äga, för det har man lärt sig att så ska man tycka om man är borgare. Sedan kommer man plötsligt på att man får svårare och svårare att rekrytera folk till vården och omsorgen, därför att undersköterske- och vårdbiträdeslönerna räcker inte till för att bo i kommunen. Så nu har borgarna i Vaxholm kommit på att det förmodligen bästa sättet att lösa problemet man ställts inför är att starta upp en allmännytta igen. Kunde inte detta bli ett lite varnande exempel för alla ägarhysteriker som i övriga delar av länet stävar efter att minimera det kommunala bostadsinnehavet, alltså allmännyttan. Om inte de som ska sköta våra serviceyrken har råd att bo kvar inom rimliga avstånd från sina arbetsplatser, då lär det bli problem. Och då kommer kanske till och med de mest fanatiska borgare på vad det var som var så bra med allmännyttan.

Andra bloggar om: , ,

Åh denna ständigt så besvärliga demokrati!

Jag röstade ja till EU. Jag är förvisso inte ensam bland folk på vänsterkanten som säger ja till EU. Ändå upplever man mig ibland som någon sorts svikare. Jag röstade även ja till euron. Tyckte det kunde vara trevligt med lite nya pengar i stället för våra tjatiga gamla kronor och ören, men framför allt tyckte jag nog att en en europeisk centralbank har mindre makt över våra liv vad än en självständig nationell har.

Vänsterns rätt så massiva kritik mot EU är i och för sig begriplig. Om man upplever EU som framför allt ett projekt för att ge marknaden så fria tyglar som möjligt, då är det klart att många ställer sig avogt till idén. Själv röstade jag ja till EU med förhoppningen att flera inom vänstern skulle uppleva EU som en möjlig arena att agera politiskt på. Vänstern skulle ju faktiskt kunna göra EU-projektet till sitt.

DN:s ledarsida skriver man idag om våndorna inför irländarnas folkomröstning om Lissabonfördraget. Som vanligt blir man besviken på den oberoende liberala tidningens ledarskribenter. Så här skriver man:

Folkomröstningar bör i det längsta undvikas. Det gäller i synnerhet i komplicerade frågor som nya EU-fördrag. Ofta blir andra omständigheter vid sidan av sakfrågorna avgörande, som till exempel stödet för sittande regering eller för EU som sådant. Dessutom är utrymmet stort för att fabricera vrångbilder som medborgarna har svårt att genomskåda. Folkvalda representanter bör kunna anses vara beslutsfähiga.

Ett eventuellt irländskt nej kan ge svenska inrikespolitiska konsekvenser. Miljöpartiet och vänsterpartiet får vatten på sin kvarn och kan försöka väcka liv i folkomröstningsdebatten. Och vänsterpartiledaren Lars Ohly kan pressa s-ledaren Mona Sahlin hårdare på att ett beslut om Lissabonfördraget i riksdagen ska innehålla ett vad han kallar ”juridiskt bindande undantag som skyddar kollektivavtalsmodellen”.

Naturligtvis är det många som fått kalla fötter i fråga om folkomröstningar i EU-sammanhang. Ehuru jag själv röstade ja till euron blev jag rätt så upprörd över att det nej som blev resultatet i folkomröstningen upplevdes som ”ett folkligt uppror mot eliten”. Om man går ut med en folkomröstning, i vilken det finns två alternativ, och där det ena alternativet av ledande opinionsbildare likställs med ”uppror”, då är vi alldeles fel ute. Då har vi hamnat på det sluttande planet där demokratin klassats ner till ineffektivitet och makthavarnas huvudvärk.

Ett juridiskt bindande avtal som skyddar kollektivavtalsmodellen – alltså det som Lars Ohly kräver – är ingalunda något orimligt krav. Medlemsländerna i EU ska konstra, det som händer i EU ska få inrikespolitiska konsekvenser, därför att det är så demokratin fungerar, så må den aldrig så mycket vara makthavarnas malande huvudvärk. EU finns och ett eventuellt nej i den irländska folkomröstningen, kravet på skydd för kollektivavtalsmodellen från Lars Ohly, och allt annat konstrande i folkomröstningar som beskrivits som ”uppror”, det är inget annat än demokratins levande kärna. DN:s ledarskribent vill ha ett EU styrt av en demokratiskt död byråkrati som inte störs av det dumma folkets okunniga invändningar. En sådan inställning torde medborgarna i det här landet inte ha alltför svårt att genomskåda.

Andra bloggar om: , , , , ,

som på kinesiska

kall vår tyst fågel,
liv klöver honung doftar
hon källan lever

Hur ska man leva om man upptäcker att man är pedofil?

En människa kan säkert under pressade förhållanden begå avskyvärda handlingar, men knappast pedofili, åtminstone inte i någon form som i sig inte vore att betrakta som ett övergrepp, alltså något man på något sätt tvingats till.

Den knepiga frågan är ju huruvida man bör betrakta pedofili som en medfödd läggning eller som något man går in i genom mer eller mindre medvetna val. Jag har inga kunskaper om detta och jag undrar om nån vet säkert hur det ligger till. Men om pedofili är en medfödd läggning, så inte är det så kul för dem som är på väg att bli vuxna och upptäcker att hoppsan! – jag tillhör tydligen de si och så många procenten av mänskligheten som dras till barn. Inget kul att komma ut med, precis.

Men det man talade om i ett Rapportinslag härförleden, som jag såg, var nog en annan kategori av människor, som porrsurfar därför att de upplever en känslomässig tomhet i sina liv, som porrsurfandet egentligen inte kan uppfylla, och som de därför fortsätter med ut i det mer och mer förbjudna, utan att egentligen ha någon ”läggning” för detta. Jag brukar reagera för uppgifterna om hur mycket vissa människor laddar ner, att det ibland rör sig om så stora kvantiteter bilder och filmer att vederbörande måste ha varit fullständigt besatt av denna sysselsättning och ägnat sig åt den på heltid, och alltså egentligen inte haft något annat liv. Det där verkar mera handla om ett missbruksproblem, nämligen sexmissbruk.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad vi ska göra med våra pedofiler. Visst, jag vet, om någon av dem skulle gett sig på något av mina barn så skulle jag säkert velat mördat den jäveln. Å ena sidan detta, och å den andra: om si och så många procent av befolkningen faktiskt blir pedofiler, så hur ska vi förhålla oss till detta faktum? Vad ska vi göra av detta att en del av oss blir och förblir pedofiler? Och att det kanske inte är något som går att bota?

Någonstans måste det ju finnas någonting öppet även för dessa människor, dit de kan vända sig utan att bli fördömda som några fruktansvärda avskum. En pedofil kan ju antingen ge sig själv tillåtelse att utöva sin speciella sexualitet, och därigenom tvingas in i en härva av lögner för att försvara densamma. Eller också förbjuda sig själv att utöva sin sexualitet, därför att det är moraliskt orätt. De som väljer den senare vägen är fortfarande pedofiler, men ändå värda all vår respekt. Hur ska de leva sina liv och vilken hjälp får de att leva sina liv, som pedofiler vilka avstått från sin sexualitet? Detta tycker jag borde diskuteras lite mer än vad det gör.

Kamferdroppar bloggar om samma rapportinslag, det här inlägget var egentligen en kommentar till hennes text, men det blev så långt så det fick bli ett inlägg i stället.

Andra bloggar om: , ,

Sökandet efter en tankegång

När det är så mycket morgon att fåglarna börjar sjunga

och jag fortfarande är vaken

och inte riktigt hittar den där tankegången jag kan trippa mig till sömns på

och inte några bra skor till mina eventuella versfötter

vad gör jag då?

Vore jag varg så ylade jag,

för det begriper mina vargpolare och ylar tillbaks

men är jag bloggare så bara skriver jag rätt ut

i tomma intet,

ett fullständigt olänkbart inlägg,

ett hålfotsinlägg för fötter som inga hål har,

ett inlägg som inte är så där väldigt meningsfullt,

inte så mycket mera meningsfullt än det där fåglarna sjunger om,

när dom nu börjar sjunga

och jag fortfarande är vaken

och lyssnar på deras pi-pi-pi-pi-pi

och hoppas på den där tankegången

som leder mig över, förbi eller hem

eller åtminstone går att länka till något!

Så come, my coach! Good night, ladies;

good night, sweet ladies,

good night, good night.

[exit]

Andra bloggar om: