Kategoriarkiv: Personligt

Virvlande värden

Tänk, för ungefär ett år sedan skrev jag i min blogg följande haikuliknande dikt:

Löven virvlar bort:

lysande guld i vinden

som värdepapper.

och nu när jag kommer hem efter att ha druckit vin och käkat spaghetti på Sicilien är den än mer kusligt aktuell än i fjol. Siciliens böljande landskap med sina olivträd och vinodlingar fick mig nästan att börja fundera över att starta en mat- och reseblogg i stället för den här politik- och poesi- eller vad-den-nu-är-för-något-bloggen. Värdet på en siciliansk pasta med tomatsås är bara ett exempel på värden som inte kan mätas med pengar. I själva verket är pengar en usel värdemätare, vilket vi med jämna mellanrum får erfara. Det börjar med nervösa spekulanter och slutar med arbetslöshetstragedier.

Det gladde mig när jag igår fick höra att min artonårige son gått med i facket redan innan han börjat jobba på riktigt. Jag trodde fackföreningar var rätt så passé bland dagens unga men så är det nog inte. När marknadsfundamentalismen nu är på väg mot ett av sina mera gigantiska misslyckanden, så är det nog många som upptäcker vikten och värdet av solidaritet; att den volvoarbetare som snart blir arbetslös och måste leva på lite drygt hälften av sin inkomst, den kunde lika gärna ha varit du eller jag. Solidariteten är inte så heroiskt altruistisk som man ibland vill påstå, den är ett egenintresse för alla dem som vet att det skulle bli en personlig katastrof om man plötsligt tvingades leva på drygt halva den lön man har idag.

Förhoppningsvis ska den här bloggen komma igång lite nu igen. Hör just att Le Clézio fått årets nobelpris. Jaha, då blev det någon som jag faktiskt har läst i år. Har tre av hans böcker i bokhyllan, det var längesen jag läste dem, minns dem som böcker att verkligen försvinna in i och som jag har för mig att jag läste under någon sommar, liggande på någon klippa med myrorna trippande omkring bland bokstäverna. Le Clézio är för mig hur som helst starkt förknippad med sommar och det där lite halvt hallucinatoriska tillstånd som ibland kan framkallas av sol och värme.

Ett helt okej val, tycker jag. Samtidigt blir man ju lite besviken över alla dem som inte heller i år fick det. Tranströmer, Adonis, Dylan, bara för att nämna några.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

Semesterminnen

Vi bilade runt Vättern. Jag hade Folke Dalbergs bok om Vättern i bagaget och spanade därför hela tiden efter stormar och hägringar. För på Vättern kunde det helt plötsligt börja storma något alldeles förskräckligt, läste jag i Dalbergs bok, och då det inte stormade kunde man om man länge satt och tittade ut över den outgrundliga sjöns vatten, se hägringar. Tinnar och torn, som reste sig där bara Jönköping borde vara, men det man såg var så väldigt mycket mera fantastiskt än Jönköping. Sagoaktigt, tusen-och-en natt-liknande, kunde plötsligt märkliga formationer börja svärma över vattenytan. Jag såg inga hägringar och det blev inga stormar, men vacker var den, sjön, där den låg som ett djupt veck mitt i Sverige.

I en mindre poetisk och mera faktamässig text läste jag att Vättern bildades då det som då var Sverige sprack. Östgötaslätten och Västgötaslätten skulle alltså någon gång i tiden ha hängt ihop, men så sprack det hela och Vätterns bottenlösa fåra bildades tillika med Tivedens Bauer-mystiska skogsveck. Så berättar vetenskapen, som tillika mätt Vätterns bottenlösa djup till det mindre fantasieggande knappa 150 meter.

När vi körde mot Vättern från Stockholm och närmade oss Vadstena, mötte vi en karavan av gamla bilar, sådant som vi kallade dollargrin i min ungdom, chevor och cadillacar, gamla Volvo amazoner och Saab 96:or och en hel räcka ekipage. De var på väg från en av Vadstenas så kallade nostalgiträffar, som varje onsdag lockade fram en massa märkliga åkdon ur garagen runt Vättern. När vi kommit runt sjön och parkerat vår bränslesnåla Golf i Hjo, fick vi under vår kvällspromenad se ännu flera cadillacar, chevor, Opel kapitäner och gamla T-fordar. De körde runt och liksom lekte raggare. De omvandlade bränsle till koldioxid i en omfattning som var så makalös, att jag tänkte att Sverige har minsann spruckit en gång till, i en halva som funderar över vad vi ska göra åt det faktum att vi är på väg att gå under, och en annan halva som kör med sina brett grinande bilar rätt in i en förmodligen förnekad undergång. Tråkmånsarna som bryr sig och nostalgikerna som drömmmer om svunnen storhet, i all dess möjliga former. Sedan har vi förstås frifräsarna som leker hela havet stormar på sin förmodan om att klyftor egentligen alls inte finns, att Vättern och Tiveden bara är en hägring och att det enda som finns är den för alla lika framkomliga slätten mot lyckan.

Frågan är om frifräsaridén kommer att kunna ersätta den idé om ett gemensamt samhällsprojekt som gick förlorad med sossefolkhemsvälfärdsgemenskapen. Eller om Sverige kommer att vara ett sprucket land för gott, en del av en sprucken värld i vilken en del frimodigt kör i gamla hopplösa bilar och andra i nya moderna. Om man gasar på med en av dessa gamla veteranbilar låter det kraftfullt och tufft. Dollargrinen grinar lika mycket som makten grinar åt dessa patetiska gamla bilar, som försöker låta kraftfulla och tuffa.

Andra bloggar om: , , , ,

08-fest

Nu har det kommit i det närmaste direktiv uppifrån att jag ska vara stolt över min stad. Staden, det är Stockholm det och saken gäller extra mycket mig, som arbetar inom det offentliga, om än i privat regi. Ursäkta, men inte fan är jag stolt över Stockholm. Här är dyrt att bo, alla är lite dryga och stressiga, förstår inte min skånska dialekts stora skönhet, ska tvunget köra om mig fast jag håller mig till hastighetsbegränsningar, ler lika positiva leenden mot mig som Richard Nixon en gång log mot amerikanska folket, som kontrade med att av en sån där skulle du väl ändå inte köpt nån bil, om han varit bilförsäljare. Dyrt är det också, har man tillhändelsevis några kronor över efter att betalt allt det kostar bara för att bo, då kostar dessutom maten och allt annat så mycket mer än annorstädes.

Jag fattar alltså inte vad jag ska vara stolt över – jag har inte byggt den här stan! – och jag fattar inte dessa arroganta myndigheter som tydligen anser sig ha rätt att ställa förhållningsorder för mitt känsloliv. Det här med integritet är definitivt inte politikernas starka sida just nu. Avlyssningsmyndigheter som ska avlyssna allt jag gör på nätet och via telefon, fast dom naturligtvis inte ska det, åtminstone inte mer än bara lite grand; propagandaministerier som ska lägga sig i vad jag har för känslor i förhållande till diverse ting: snart har jag bara mitt stackars finger att svara med och ett fuck you! – vad jag känner inför stan jag bor i är min ensak. Jag kanske hatar den! Jag kanske längtar hem till Skåne eller drömmer om att få flytta till Lindesberg, där en bra poet lär vara bibliotekarie.

Så bjud gärna på 08-fester – allt som är gratis är trevligt tyckte redan Winston Churchill – men försök inte kleta på mig känslor enligt uppifrån utfärdade dekret, för då sparkar jag bakut, som hästar brukar göra när nån idiot som inte kan rida försöker tygla och styra dem.

L’enfer, c’est les autres!

Ikväll kommer jag återigen att tänka på Sartres berömda ”Helvetet, det är de andra”, repliken i pjäsen ”Inför lyckta dörrar”, där en kuslig hinsidesvärld spelas upp, i vilken de som sammanförts noga valts ut för att de är perfekta för att i evighet plåga varann. I Paris, någon gång i min ungdom, inhandlade jag en tidskrift som hade ett specialnummer om just Sartre. En då för mig ännu obekant skribent hade det enda kritiska inlägget bland alla hyllningskörerna. Han skrev att de andra, de är också vår horisont, vår räddning från att gå under i ett vacuum där inga möten är möjliga. Han hette Octavio Paz, denne kritiske skribent, som sedermera blev en välkänd nobellpristagare. Så är det nog: ”de andra” är såväl vårt helvete som vår frälsning. Speciellt tyckte jag om den där tanken om ”de andra” som vår horisont, det främmande bortom det välbekanta och den möjliga tilliten gentemot detta främmande. Kan man inte känna den tilliten så hamnar man innanför de lyckta dörrarnas helvete, inom vilka bekanta och bekantas bekanta håller på och plågar varann i all evighet. Sverigedemokratsidealet.

Sartres pjäs är för övrigt väldigt bra. En liten detalj är det här med ögonen, att det ingår i helvetesstraffet att de inte kan slutas. De för det ömsesidiga plågandet noga utvalda är alltså dömda att i all evighet observera varandra och observeras av varandra. Som i scenbilden ovan. De blir varandras övervakare, utsatta för den dubbla plågan av att lika ständigt tvingas se som bli sedd.

Andra bloggar om: , , , ,

Tankeyngel från bloggsörjan

Egentligen är jag lika blyg som en grönmögelost, det är väl därför jag dväljes här i bloggsörjan. Två tre timmar efter att alla har gått och lagt sig , då kommer orden! Är jag vilsen så hittar dom mig. Är jag ledsen så tröstar dom mig och är jag alldeles för glad så säger dom som den där armeniern Zeki som jag kände en gång i tiden: ”Gå hem och läs lite Faulkner”. Dom bringar balans i mitt liv. Jaja, ibland lurar dom mig säkert också. Men faktiskt inte så ofta.

För en tid sedan visade någon tevekanal en av mina favoritfilmer, ”När man skjuter hästar, så”, eller om den heter nåt annat snarlikt. Jane Fonda, kvinna med teaterdrömmar, dansande maratondans med först den ene, sen den andre och sen den förste igen, för att sedan vinna ingenting. Och bakom det hela restaurangägaren skriande om den amerikanska andan, dessa underbara par som kämpar för att vinna det som de tror är något men som han vet är inget. Egentligen en fruktansvärd film. Paren dansar i flera dygn, de hänger på varandra och någon dör, bara för att släpas bort i tysthet. Det är så där man kan känna hjulen bara mala på, de lyckade har redan lämnat det där dansgolvet, de mindre lyckade hänger på varandra i en alldeles meningslös maratondans, som till slut blir en dödsdans. Jane Fondas rollkaraktär tar livet av sig, med hjälp av sin danspartner, som arresteras för mord.

Welcome to the machine, som mina ungdomsidoler Pink Floyd sjöng en gång i tiden. Frågan är om det är ett samhällsproblem eller ett filosofiskt/psykologiskt problem detta att vi aldrig lyckas skapa samhällen som inte råder bot på det fundamentala problemet, detta att en del lyckas och andra misslyckas. En del når framgång och andra går under. Och ingendera blir särskilt lyckliga. De som går under avundas de andras framgång och de som når framgång avundas de förras undergång. De revolutioner som kommit till stånd för att råda bot på problemet har fullständigt misslyckats, eftersom de bara skapat nya vinnare och nya förlorare.

Det bästa samhället är det som stör minst. Ja, så är det faktiskt. Någorlunda jämlikt, någorlunda ointresserat. Där kan jag fundera över Jupiter, som just nu lyser strax över himlaranden, eller grodorna som snart i ungdomlig yrsel kommer att hoppa omkring på stigarna där jag brukar gå (något dom kanske redan har gjort, jag missar så mycket väsentligheter nuförtiden). Där kan jag ligga på marken och betrakta himmelen sedd genom en trädkrona. Och skita i sånt som FRA.

Andra bloggar om: , ,

Revolution

På stranden:

vågor och stenar förtroligt viskande

som en revolutionskommité

*  *   *

så skrev jag i min ungdom, rätt rolig dikt, från en tid då jag tyckte att mina handlingar betydde något och att dikten kunde förändra världen. Dikten förändrar förvisso världen, men fan vete hur. Tingens lyster, det har med det att göra. När tingen förlorar sin lyster, då behöver vi skriva dem på nytt. Namnen, de gamla, på nytt. Den gamla vanliga tunnhårigheten, på nytt. De gamla uttjatade profeterna, på nytt. Kråkorna, råkorna, kajorna, flugsnapparna fladdermössen trollsländorna julinätterna baobabträden och alla de underbara orden, på nytt. Varenda gång våran hund hoppar i vattnet, vilket hon älskar, börjar hon jaga vågorna. Fruktlöst, förvisso, men kul i alla fall. Så fort man håller på att få fatt i en våg så liksom försvinner den mot nån sten och man får hitta en ny våg att jaga, vilket inte är så svårt för det kommer ju ständigt nya. Kan man hålla på med hur länge som helst. Vågorna och stenarna är de enda som kommit i närheten av Trotskijs idé om den permanenta revolutionen. De håller på med nån sorts ständig antikapitalistisk manifestation, samma sak om och om igen och ändå evinnerligen lika ny. Ingen utveckling här inte. Ingen avveckling heller och förvisso ingen inveckling. Just pure revolution.

Andra bloggar om: , , , , ,

Cohen har svaret!

Helt underbart var det att bila ner till Skåne, mina gamla hemtrakter, och se Leonard Cohen uppträda på Sofiero slott. Den gamle melankolikern har blivit en riktig mysgubbe på gamla dar och både sambon och jag förundrades över att upptäcka att vi verkligen älskar honom. Med ett riktigt svenskt ord skulle man kunna påstå att han blivit folkkär. Det var fullt med folk, det var jättehög stämning, och vi blev lyckliga när han joggade in i sin kostym och med en hatt med det perfekta stuket och sjöng sina låtar, ja till och med urgamla Suzanne som väckte till liv en massa minnen av rödvin eller te från keramikbruna kinesiska tekannor, och han sjöng den med förvånansvärt klar röst som motsade alla tvivel om att farbrorn därframme skulle vara samma en som sjöng den där låten nån gång på sjuttitalet. Då var han ung och jag var ännu yngre. Nu är han en som funnit svaret och som generöst delar med sig, eftersom han är en som inte ”keeps his revelations for himself”:

Cohen var så generös, han presenterade sina medmusiker flera gånger om och bjöd på inte mindre än fyra extranummer (okej, det kanske var planerat så, men ändå…). Så jag ska också vara generös och ge sambon äran av videon. Själv begriper jag mig inte så mycket på kameran.

Andra bloggar om: , , ,