Monthly Archives: juni 2007

”Jag är en annan”

En gång har jag stått på scen. Minns inte i vilket sammanhang, men det var inte för att spela teater. Det var väl ett studiebesök eller något i den stilen. Men jag minns känslan så tydligt. Jag minns tiljorna. De var svarta. jag minns den där hissnande känslan av möjligheten att vara någon annan.

”Je suis un autre”, jag är en annan, sa också poeten Arthur Rimbauld. Det fascinerar mig detta, att vara någon annan. Men för att det hela ska lyckas måste man vara en annan så inlevelsefullt att det är som vore man sig själv.

Martin Buber, som är en favoritfilosof, menade att man bara kunde möta den andra – och då talar vi om ett verkligt möte – i dennes ”främmandehet”. Den tanken har jag alltid tyckt om. James Joyce tyckte nog också om den, eftersom en nyckelreplik i en tidig pjäs han skrev var ”Förbli främmande för mig”. Det var en älskares replik till sin älskade.

Jag propagerar inte för att vi alla ska flyta iväg i nån sorts identitetsupplösningssörja, men jag tror också att de flesta av oss är mera än de tillfälliga jag vi med skrämselhicka skjuter framför oss på Den Stora Scenen. ”Demain le multiple”, I morgon den mångfaldige, skrev en annan husgud, den franske poeten René Char.

Sådana tankar flöt upp i min kropp den gången jag satte mina fötter mot de svarta tiljorna på någon teater någonstans, i Borås kanske, den underbara träteatern som revs i Borås nån gång på åttiotalet. Den gången tänkte jag att det är fan att jag är så blyg av mig. Så tänker jag fortfarande.

Andra bloggar om: , , , , ,

Den goda tron

Yves Bonnefoy var en poet som Sartre tyckte om därför att han inte enbart genom sitt namn var motsatsen till begreppet ”mauvaise foi”, ond tro, som är så centralt i Sartres filosofi. ”Bonne foi”, det betyder god tro det.

Yves Bonnefoy utnämnde Platon till sin intellektuella huvudfiende eftersom han inte kunde fördra det centrala i Platons filosofi, föreställningen om en idévärld. Mot det bedårande i det blommande körsbärsträdet fann han ingen anledning att sätta en blek idévärld, som något högre eftersträvansvärt. I stället inspirerades han av Platons efterföljare Plotinos, vars föreställningar om ”l’Un”, det Ena, förkastade hierarkiseringen mellan det sinnligt påtagliga och det andliga.
Han sa ”prosodin är för mig som en lampa”. Det tycker jag är en så oerhört skön formulering. Prosodin, det är klangen, musiken i den poetiska frasen, det som tyvärr så ofta går förlorat i översättningar. Som då man skriver att man går längs stranden av det dånande havet. Det låter inte alls så märkvärdigt som då Homeros skrev samma fras i början av Illiaden:

Be dakeon para thina polifloisboio thalasses

För det jag skrev ovan är bara en beskrivning av havet. I Homeros rad lever havet och rullar sina vågor mot stranden. Så fungerar prosodin, då den är som en lampa.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Nelly Sachs

På nattkröken när jag inte vill sova faller min blick på en pocketbok, Nelly Sachs’ samlade dikter, jag läste den aldrig efter det jag hade köpte den. Nelly Sachs har jag läst på tyska ur en blå pocketbok, har en massa blå pocketböcker med fantastisk tysk poesi. Men i natt var det ett spännande återseende att bläddra i den svenska pocketboken. Nelly Sachs flydde från Tyskland i maj 1940, hon var judinna och hon förlorade sin älskade i något av nazisternas utrotningsläger. Hon flydde till Sverige, bosatte sig på Rörstrandsgatan i Stockholm och började skriva poesi. Redan första dikten i första samlingen är otrolig:

O skorstenarna
Frihetsvägar för Jeremias och Jobs stoft –
Vem tänkte ut er och byggde sten för sten
Vägen för flyktingar av rök?

Det här är inte något fyndigt bildspråk. Skorstenarna fanns, och det var skorstenarna till de ugnar i vilka kropparna efter de i lägren dödade brändes. Röken är den konkreta röken efter dessa kroppar. Man kanske måste ha älskat någon av dem som så dödades och brändes för att kunna se dessa skorstenar som frihetsvägar. Längre fram blir de ”fingrar, Och Israels kropp i röken genom luften”.

Döden står där ständigt och viftar med sitt frihetsbrev. Lars Ahlin har skrivit om det i någon av sina böcker, har för mig det var den första, ”Tåbb med manifestet”. För om självmordet är alternativet, då ställs man ju inför en hissnande frihet. Det man kan göra i stället för att ta livet av sig – ja, det är ju i stort sett vad som helst. Resa sig upp och gå. Säga upp sig på jobbet. Börja prata med främlingar med en pånyttvunnen frihet, som bara den äger som inget har kvar att förlora.

Döden förnekar makthavarnas makt över oss. Makten kan utövas ända därhän att en människa är totalt underkuvad, men inte längre, för över den som dör har makthavaren ingen makt längre. Döden skrattar inte så mycket mot dem vars livstrådar det är dags att skära av, som mot dem som trodde att deras makt kunde förlängas in absurdum. Man kan döda människor, som av någon absurd anledning blivit förhatliga, man kan bränna deras kroppar, men man kan inte hindra att det sitter någon poet och skriver om skorstenarna till ugnarna i vilka kropparna brändes att de är ”frihetsvägar”. Det är detta som är så fantastiskt med sådan poesi.

Så länge sådan poesi kan uppstå bland oss överlever vi.

Andra bloggar om: , , ,

Heja midsommar!

Nu är det in i havet av hundlokors skummande grönvitt i sommarnattsdunkel och jag lindar av olvon en krans och har dessutom tagit en zopiklon och det var längesen näktergalen sjöng. Sju flickor måste jag hitta och lägga under min huvudkudde, för endast så kan man drömma om en blomma, har jag hört. Så det blir lite dåligt med bloggandet i dessa tider av sinnenas totala desorganisation. Trippa inte barfota i min blogg, den är full med skärvor från sönderslagna drömmar. I övrigt tillhör denna blogg allmännyttan, ska inte säljas, ska användas för att så pedagogiskt som möjligt förklara för Odell och Alvendal och alla de där att ägande är slaveri. Frihet finns bara i den mobila tvårummare jag i våras inköpte på sko-city i Farsta för en femhundring. Eller utan den, då jag dyker ner i sjön som en skäggdopping och kommer upp som en ande, eller i alla fall en and, ändlig som en som kommer att dö snart, snurrig som en som kommer att slockna snart.

Gud ger sitt mobilnummer till alla, alla, alla.

Därför tutar det ständigt upptaget, upptaget, upptaget.

Andra bloggar om: , ,

Hundfödelsedag

Hunden fyller elva år, vilket är sjuttiosju år i ett hundliv, och det måste naturligtvis firas!

hundfodelsedag.jpg

Här följer ett

Recept på hundtårta

1 pkt Geabs blodkorv

Bredbar leverpastej

Kesella blandad med hundens favoritost, i vårt fall chevré

Skär Geabs blodkorv i sex bitar, lägg dem två och två så de bildar tårtbottnar. Bred leverpastej mellan bottnarna. Bred kesellakrämen ovanpå.

Gott, tyckte vovven!

Andra bloggar om: ,

Frihet och nödvändighet

När jag var ung en gång i tiden fick jag i min hand en bok som hette ”Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen”. Det var en gul och tråkig bok, minns jag, som ville bevisa just detta, att den socialistiska revolutionen var nödvändig. Så vi unga radikaler behövde egentligen inte göra den; eftersom den var nödvändig, så inträffade den i alla fall.

När jag var lite äldre och tillhörde dem som med poeten Karl Wennbergs ord skulle hantera sin besvikelse, fick jag i min hand en bok av psykoterapeuten Rollo May, som hette ”Kärlek och vilja”. Den boken var mycket roligare än den ovan nämnda. Den var dessutom röd, vill jag minnas. Också Rollo May talar om nödvändighet, riktigt hur minns jag inte men jag minns att han citerade filosofen Spinoza, som sagt att ”frihet är att inse det nödvändiga”. Det fastnade.

Efter May tyckte jag att kärleken var betydligt intressantare än revolutionen och började intressera mig för kvinnor. Det var faktiskt en roligare period av mitt liv än när jag höll på att älta marxistiska teser. Kvinnorna var lika spännande som obegripliga, jag var ingen don Juan-typ utan i stället en sådan vars självförtroende var si så där. Mitt känsloliv åkte berg- och dalbana.

Så det var då jag började intressera mig för Ingemar Stenmark. Killen fascinerade mig och fascinerar mig fortfarande! Hur gör man, för att bli så skicklig i alpin utförsåkning, frågade man honom och hans svar är fortfarande ett av mina favoritsvar: ”det är bara o åk”, sa han. Själv hade jag bara åkt lite grann i skidbacken, vilket i alla fall var tillräckligt för att erfara den enorma lyckokänsla då man i svindlande fart lyckas hålla sig upprätt nerför en skidbacke. Detta gör man genom att med kroppen vara extremt följsam mot de betingelser som backen ställer fram, knixa och böja och följa varje backens nyck; man måste, med andra ord, erkänna backens nödvändighet, för att erfara denna underbara känsla av frihet. Stenmark bevisade genom nästan varje sitt åk – det var sällan han misslyckades – den gamle glassliparens och filosofens ord: ”frihet är att inse det nödvändiga”.

Vart jag nu vill komma med det här vet jag inte riktigt, jag tror inte längre på ”nödvändigheten av den socialistiska revolutionen”, däremot tror jag på en mycket allvarligare nödvändighet, nämligen den som Birger Schlaug skisserar här. Han har rätt, det går inte, något som vi måste kalla vi måste ta tag i det här. Om kineserna helt rättmätigt menar sig ha rätt att släppa ut lika mycket koldioxid som USA, när man långsamt men säkert hinner ifatt supermakten ekonomiskt; om för den delen Iran anser sig ha rätten att ta till sig all den kunskap kring kärnteknologi som den ende supermakt som använt denna kunskap i krig besitter, om hela världen propsar på att vi i väst är det frihetsideal man måste leva upp till, och som dessutom vi i väst propsar på att de ska leva upp till, då går det inte. Jag skulle gärna vilja dela Birger Schlaugs hopp, jag skulle gärna önska att vi tar tag i det nödvändiga och att vi dessutom, i denna process, får erfara att Spinoza hade rätt: bara genom att ta tag i det nödvändiga kan vi vinna något slags frihet. Kruxet är bara: finns detta ”vi”?

Stenmark hade bara sig själv, det handlade om hans väg till seger, då han stod där i början av backen. Men nu handlar det om mänskligheten. Hur ska några miljarder människor bära sig åt, för att hitta sitt ”det är bara o åk”?

Andra bloggar om: , , ,

Google ser dig!

Olika former av övervakning har diskuterats på sistone i samband med förslagen om ny lagstiftning, som skulle göra det tillåtet för FRA att avlyssna telefoner och all elektronisk datakommunikation med utlandet. Förslaget stoppades tillfälligt av sossar och deras stödpartier, vilket mest är politik, för sossarna och förre justitieminister Bodström har visat sig allt annat än ointresserade av liknande lagförändringar, då det var de som regerade.

Strunt samma, nu kommer Google! En ny tjänst hos sökmotorn, kallad ”Street View”, har orsakat diskussion i USA, vilket inte är så konstigt, för om man funderar över implikationerna blir man lätt paranoid. Tjänsten gör det möjligt att kolla in varenda gata på tämligen nära håll, så nära att det är fullt möjligt att exempelvis känna igen människorna som rör sig ute på gatan.

Betänk detta! Ponera att SÄPO skulle komma på tanken att sätta upp kameror i varenda gathörn för att övervaka oss. Vilket ramaskri det skulle bli! Med Googles nya tjänst behöver SÄPO emellertid inte göra något sådant, eftersom Google tillhandahåller tjänsten! Så många privatdetektiver som kommer att bli arbetslösa, då varenda människa själv kan övervaka porten till sitt hem för att se med vem livspartnerna försvinner in eller ut med!

Googles tjänster brukar sprida sig snabbt, så snart har vi den förmodligen också i de största svenska städerna. Vill vi det? Hur ser lagstiftningen ut? Förhoppningsvis måste man här i landet ha tillstånd att sätta upp övervakningskameror, men vanliga web-kameror, utan uttalat syfte att övervaka, vad säger lagen om dem? Dags att fundera över, innan det är ett faktum att vem som helst kan följa våra steg var som helst i världen, där det finns en nätansluten dator. Google ser oss!

(För att se inslaget på CBS, sök på Google och bland videoinslagen som då kommer upp, välj ”Google Service Raises Concerns”, och även det intilliggande, ”Notebook: Google and privacy” är intressant)

Andra bloggar om: , , ,