Jag är ingen mördare!

Men de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare,

de känner inte igen sig här.

Och de som tror att allt och alla kan köpas eller säljas,

de känner inte igen sig här.

Musiken som är sig själv i alla vindlingar,

ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark,

snigelspår och stålvajer.

Musiken som följer oss just nu,

uppför

djupen.

Jag tror inget jag läst har satt så djupa spår i mig som dessa rader av Tomas Tranströmer. En märklig poet. Jag har träffat så olika människor, men ingen som stiftat den minsta bekantskap med Tomas Tranströmers poesi har efteråt kunnat tala om den utan att få en kärleksfull glans i ögonen. Tranströmer! Nyligen såg jag ett teveinslag där poeten Marcus Birro fick möta den poet som betytt så oerhört mycket för honom. Birro är väl som jag, lite avig inför det där att beundra, falla på knä inför storheter, och det är ju inte heller det vi ska göra inför Tranströmer. Han är ju bara bokstaven T i den stora ordmassan, som det ungefärligen uttrycks i en av diktsamlingarna (jag får citera allt på en höft, ur minnet, för alla mina Tranströmerböcker står i bokhyllan inne hos älsklingen, som ligger och sover), han skriver poesi som är så enkel som en sån där sjö som kanske kallas göl och som man bara vet att den är djup men inte så konstig för det, eller också är det så att hans poesi är ett enkelt lod som mäter djupet på den där sjön som kallas göl på ett så självklart sätt att man efteråt inte riktigt förstår hur det gick till. Han ”får till det”, som det heter, på ett så sällsamt exakt sätt. Raderna står där, på papperet, så självklara, och ändå med en sådan stark verkan att man inte är riktigt densamme efteråt, som innan man läste dem.

Så var det för mig med raderna ovan. De är ur dikten Schubertiana och de handlar om Schubert och om en stråkkvintett som denne skrev och också om ett verk för fyrhändigt piano. Kvintetten skaffade jag mig strax efter det att jag läst den här dikten och det är fortfarande ett av de starkaste musikaliska verk jag känner till. Ibland skrovlig och stark, ibland glittrande och vek, skriven av en kompositör som inte heller han var mer än en människa, som lär ha supit rejält varje kväll och somnat med glasögonen på, vilket Tranströmer får med i sin dikt, men som varje morgon ställt sig vid sin pulpet ”varvid musikens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse”.

Så vad var det då som så fastnade i mig, då jag läste dessa rader? Det var helt enkelt det faktum att jag kände mig så oerhört lycklig och lättad, eftersom jag plötsligt visste att jag inte föraktade mig själv för att jag inte var mördare! Jag vet att det var den formuleringen som gjorde starkast intryck på den unge och rätt så oerfarne person jag då var. Men de andra raderna som står där, de vill jag gärna ägna en stunds funderande kring.

På den tiden tyckte jag det var så självklart att allt inte gick att köpa och sälja. Varför var det så viktigt? Vad var det jag ville värna, då jag hävdade denna integritet inför den även då ganska allomfattande marknaden? Allt har sitt pris, säger cynikern, det finns ingen som inte kan köpas, bara priset är tillräckligt högt. Kanske det, men vad är det man köper? Det är redan någon annan eller något annat än den eller det som inte lät sig köpas. Det är ungefär som när kontrollfanatikern går ända därhän att han tar ett liv (mördaren!) för att behålla kontrollen över en människa och plötsligt står inför sitt stora nederlag, därför att den som är död kontrollerar man inte längre. Det man har köpt är redan något köpt och väsentligen annorlunda än det som inte lät sig köpas. Om cynikerna säger ”vad var det jag sa”, så har cynikern redan låtit sig luras, därför att cynikern ”känner inte igen sig här”. Cynikern känner inte igen sig i det som inte gick att köpa, och måste därför förneka dettas existens för att få glädjen av att fortsätta vara cyniker.

Jag är glad över att jag känner igen mig där, i Tranströmers rader och i Schuberts musik, jag är glad över att jag inte föraktar mig själv för att jag inte är en mördare och för att jag ännu inte är övertygad om att allt eller alla går att köpa eller sälja. Man kanske måste börja tala om värde och kontravärde, eftersom ordet värde allt för mycket kommit att förknippas med det som kan mätas i pengar. Kontravärdet, det är det som inte kan mätas i någon som helst enhet. Som är en helhet eller ingenting alls. Människovärdet. Smaka på det ordet. Det är allt eller inget. Så fort man börjar gradera och mäta, har allt vad vi menar med människovärde förfuskats. Människovärdet är ett typiskt kontravärde, som vi bör hävda mot cynikerna, som tror att allt och alla kan köpas eller säljas. Det kommer alltid, till mångens förtrytelse kan jag tänka, att finns något kvar, som har så stark integritet att det inte låter sig privatiseras.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

4 responses to “Jag är ingen mördare!

  1. Just när jag skulle gå och lägga mig stöter jag på den här vidunderliga texten! Får nog ta ett glas mjölk och en saffransbulle:-)

  2. Pingback: Natt på marknadsplatsen « Som jag bäddar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s