Monthly Archives: oktober 2008

Hur det går när det går riktigt åt Häcklefjäll…

Kan inte låta bli att sprida följande citat vidare:

”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster – med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”

från P J Anders Linder, 2007-05-12. Tänk så det kan gå. Återstår att hitta någon politiker, som klåfingrigt lagt sig i den nyliberala friheten och som orsakat det nuvarande eländet. För själva nyliberalismen kan det ju inte vara fel på?

Citatet hittade jag på bloggen Radar, som i sin tur fått det från Mario. I Radars blogginlägg fortsätter det med ett ännu festligare PJA-citat, skrivet dagen efter det första. Vi tar det också:

Förklaringen är ökad öppenhet och dynamik. Arbetsrätten och arbetsetiken har funnits sedan länge, men först när de kombinerades med EES-avtal, sänkt bolagsskatt, privatiserade banker och plattskatt tog det fart på allvar.Vid 1990-talets början var de isländska bankerna statliga och ledda av ex-politiker. I stor sömnighet förvaltade de sparkonton och växlade turistvaluta. Femton år senare drivs Kaupthing, Glitnir och Landsbanki på ett ytterst entreprenöriellt och hungrigt sätt. De skapar välbetalda jobb i Reykjavik men expanderar också snabbt utanför landets gränser. Alla tre ligger på den nordiska tio-i-topplistan. Inte illa för ett land vars befolkning är något större än Malmös.Island är lika nordiskt som någonsin Sverige men har valt en annan väg än ”den nordiska”. Kollektivavtalen är viktiga men anställningstryggheten skyddas genom att arbetsmarknaden fungerar istället för genom privilegier till facket.

Läs gärna också Radars kommentar till dagens ledarstick om Island i DN. Förvisso är det sant att den som läst Naomi Kleins tankar om IMF i hennes senaste bok förstår varför vilken vettig regering som helst skulle göra allt den kan för att slippa IMF:s så kallade insatser. I god liberal anda tycker DN:s ledarskribent då att det är dags för IMF att inte bara gå till rätta med ekonomin utan också med politiker. Denna slutsats får bli Dagens tredje citat:

Precis som ett företag som körts i botten behöver både ny finansiering och ny ledning kan ett lands ledare behöva tvingas att samarbeta och/eller söka ett nytt
mandat genom ett val.

Oooops! Är det sådana nya tag som ska väcka IMF till liv igen? För Islands del vore det ju aningen svårt att be IMF om hjälp, ungefär som att be om en hink bensin för att släcka en brand.

Andra bloggar om: , , ,

Det där med verkligheten…

Veckans tänkvärda citat – som jag tar till eftersom jag själv inte verkar förmögen att tänka något tänkvärt – får Katrine Kielos stå för:

Ekonomen Andrew Simm menar att både planekonomins och finanskapitalismens kollaps har det gemensamt att de orsakades av en finansiell fantasi: av dem som bestämde kom att leka med siffror helt skilda från verklig ekonomisk aktivitet.
Samtidigt som politikerna går till ritbordet för att designa om världens finansiella arkitektur är det alltså hög tid att allmänt fundera över vilka ideologiska utgångspunkter som förde oss vilse.
Vad vi måste fråga oss är vilka politiska antaganden som tog oss så långt bort från verkligheten att ekonomerna satt och studerade hypotetiska idealmarknader i stället för verkligheten. Och då kommer vi att komma in på den homo economicus som är vad de hypotetiska idealmarknaderna utgår ifrån. Och det är ju faktiskt samma rationella (manliga) individ som Nina Björk kritiserar.

Det enda som jag, manlige bloggare, kan trösta mig med är att jag förmodar att Nina Björk menar att även den helt och hållet rationellt väljande Homo Economicus är ett rent fantasifoster. Homo economicus har alltid förefallit mig som något slags monstrum, men det är nog så med fantasifoster att om man tillräckligt ihärdigt förutsätter dess existens så blir de till slut nästan som verkliga och hinner ställa till med en helsickes massa elände innan folk blir övertygade om att de inte tillhör verkligheten. Arbetslösa volvoarbetare tillhör däremot verkligheten, även om de förmodligen inte alls vill det, som det ser ut just nu.

Andra bloggar om: , , , ,

Stranden vi alltid gått längs

Girigheten talas det just nu mycket om. Girigheten är den goda driften som får igång marknaden och driver mänskligheten framåt. Eller girigheten är det som främst förorsakat den stora krisen vi just nu befinner oss.

Jag tror inte girigheten spelar så stor roll. Jag tror inte att de som håvar in miljoner varje månad främst vill ha miljoner. Jag tror de vill ha makt. Pengar är maktmarkörer.

Rosenön heter en vacker liten ö i närheten av Smådalarö, där det finns ett slags konferenscentrum, ägt av hyresgästföreningen. Den ön ville Niklas Zennström, han som blivit rik genom att komma på, introducera och sälja Scype, ha, och lade då ett bud på väldigt mycket. Då¨hyresgästföreningen sa nej, la han ett bud på dubbelt så väldigt mycket. Då lade sig hyresgästföreningen och sålde. Så snart är denna ö inte längre tillgänglig för allmänheten.

Pengar är makt och makten är det åtråvärda. Har jag tillräckligt många miljoner kan jag göra vad jag vill. Eftersom det finns väldigt mycket pengar hos en del sker en långsam maktförskjutning i samhället, på ett sätt som vi inte riktigt märker. Inte förrän vi går på en strand där vi alltid har gått, tittat på skarvar och samlat snäckor och kanske tagit oss ett dopp, och så får erfara av någon som kommer och säger till oss att så får vi inte göra längre. Därför att kommunen sålt stranden till någon som vill ha den för sig själv och inte vill att vi ska vara där längre. Att skaffa pengar för att kunna göra så är inte girighet, det är lust efter makt. Därför är nuförtiden strandskyddet hotat. Och av ungefär samma anledning har vi fått reclaim-the city grupper, som menar att det offentliga rummet även i stan är hotat.


På samma sätt duger det inte att VD:n för Erikssonkoncernen i Sverige har mindre lön än en dotterbolagschef i USA, så därför driver detta babianliknande rangordningsmarkerande på absurdlöneutvecklingen tills vi alla tar oss för pannan. Vi tycker bara det är så väldigt mycket; för dem, direktörerna, handlar det bara om hur penningen ska bli ett fungerande instrument för den nödvändiga (???) hierarkiseringen. Inte så mycket girigheten som drivkraft där heller, tror jag.

Pengar har inte mycket till egenvärde, det är makten de ger eller markerar som är ett värde. Just därför blir det ett samhällsproblem. I ett samhälle där det inte finns några spärrar för hur mycket de rika kan berika sig hjälper det inte mycket hur många smulor från dess bord som trillar ner till de fattiga, eftersom problemet i ett sådant samhälle är den uppkomna maktstrukturen. För samtidigt som smulorna sipprar ner, så sipprar makten upp.

Andra bloggar om: , , , ,

Vänsterns missade chans?

Åsa Lindeborg har förvisso en poäng i det hon skriver i dagens aftonbladet. Den rådande finanskrisen drabbar oss, det finns verkliga människor därute i konsekvenserna, och det är om dem Åsa Lindeborg skriver:

De allra flesta drabbas av finanskrisen. Att situationen ändå inte är revolutionär beror på avsaknaden av en radikal arbetarrörelse som bygger folkfront med andra sociala rörelser. Kapitalet kan skatta sin lyckliga stjärna att finanskrisen kommer när motståndet är svagare än någonsin. Vänstern kommer att sumpa en historisk chans på walk over: Ni vann, för vi finns inte.

Vi – ja, för jag är en del av vänstern, har varit det sedan tonåren och har deltagit i interndebatter och allsköns renlärighetsstrider – har missat en historisk chans! Shit! Själv skulle jag vilja ta tillfället i akt och fundera över vad det är som är fel med det där helsickes manifestet, som Åsa Lindeborg hyllar, i stället för att citera allt bra som faktiskt står i det. Varför har detta manifest, skrivet för ett och ett halvt sekel sedan, inte nått mer än riktiga skitresultat, Stalinism och Maoism och det moderna Kina, som är på väg att leverera ett kapitalist-kommunististiskt monstrum för våra barn att handskas med? Vad är det som är fel med det kommunistiska manifestet? Om vi i vänstern ska fundera över varför vi inte lyckas, måste vi nog börja fundera där.

Vi måste göra upp med marxismen, med idén om ”proletariatets diktatur”, med idéerna om en elit som avant-garde, med idén om historisk determinism, ja med hela köret ända tillbaks till det historiska faktum då Lenin och Trotskij och hela bolsjeviketablissemanget kväste upproret i Kronstadt i början av tjugotalet, därför att matroserna där krävde ”all makt till sovjeterna”. Där måste vi börja, för där började feltänket. Marx är en fantastisk läsning, jag har faktiskt läst Kapitalet, kanske inte hela, men tillräckligt mycket för att förstå karln och uppskatta hans insats. Jag känner igen indignationen då han skriver om arbetarklassens villkor i den begynnande industrialismen, då jag läser Naomi Kleins böcker om hur arbetarna i de så kallade ”ekonomiska frizonerna” i Kina och flera andra länder har det. Faktiskt fick jag känslan av att det inte hänt något sedan Marx skrev sina mest indignerade sidor i Kapitalet, eftersom Naomi Kleins mest indignerade sidor om hur det går till i de asiatiska tillväxtmarknaderna handlar om precis samma sak. Nu som på mitten av artonhundratalet är det extremt lågavlönade, tolvtimmarsdagsarbetande proletärer som skapar vårt välstånd. Och vänsteralternativet finns inte längre. Proletariatets dikatur? Vad är det för bedagad stjärna? Proletariates diktatur misslyckades en gång för alla i Kronstadt i början av tjugotalet. Det är där vi måste fundera över hur det kunde bli som det blev. Inte drömma om det som är ”den riktiga kommunismen” och som tyvärr inte blev.

”Kill your darlings” är en bra uppmaning till författare, och borde gälla också oss inom vänstern. Kommunistiska manifestet må tillhandahålla flera häftiga one-liners, men ska vänstern ha en chans måste vi hitta på något nytt än denna odemokratiska elitistiska pamflett från mitten av artonhundratalet.

Andra bloggar om: , , ,

Adjö kära Stängselnämnd, adjö, adjö

Nog tycker jag det är lite tråkigt att Stängselnämnden ska läggas ner. Jag skulle kunna åtaga mig att sköta den helt ideellt, på min fritid. Eftersom den bara haft ett ärende sedan den startades på sjuttitalet, så tror jag att jag skulle kunna klara av det. Så får också lilla jag vara nämndeman. Tycker gärna vi kunde ha lite fler nämnder, så att alla får bli nämndeman i nån obskyr liten nämnd. Har man en Stängselnämnd måste man ju rimligen ha en Grindnämnd, så att folk kan komma ut från de av stängsel inhägnade områdena. För att folk ska hitta grindarna och inte i all evighet irra runt i de av Stängselnämnden instängda områdena, bör vi vidare ha en Vägvisarnämnd. Och för att inte folk ska bli deprimerade av sitt irrande, trots den hjälp de får av Grindnämnden och Vägvisarnämnden, bör vi nog också ha en Hoppingivningsnämnd, eller kanske rentav en Hoppnämnd, som förser oss med instruktioner hur vi kan hoppa över de av Stängselnämnden förordade stängslen. Därav följer att vi naturligtvis måste ha en Snubbelnämnd, dit alla de som skadar sig då de snubblar då de hoppar över de av Stängselnämnden anbefallna stängslen, trots att de följt de instruktioner som Hoppnämnden givit, kan vända sig för att äska skadestånd. Man borde också inrätta något i stil med Styrelsen för Styrsel, så att inte alltför många måste vända sig till Snubbelnämnden och därigenom urholka rikets finanser.

Så småningom kan vi få ett nämndemannaväsen som fungerar enligt principen ”ingen nämnd, ingen glömd”, och eftersom vi är moderna, kan hälften av nämnderna vara sammansatta av nämndekvinnor. Tillsammans kan sedan vi nämndemän och nämndekvinnor ordna det riktigt bra för oss alla!

Andra bloggar om: ,

Mystiska pengar

Det var väl inte så mycket mer i debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i K-G Bergströms program ikväll än att Mona Sahlin uppenbarligen ville visa att det finns ett tydligt vänsteralternativ – en hel del, bl a jag själv, har ju lite grann tvivlat på detta. Det finns nog en hel del väljare som är trötta på mittens tyranni.

En tittarefråga var emellertid det som främst fångade mitt intresse. De där pengarna, frågade damen, som nu pumpas in i det finansiella systemet för att rädda bankerna, varifrån kommer de? Var fanns de tidigare? Jag tycker det där är en rasande intressant fråga, som ingen verkar vilja reda ut riktigt. Såväl Sahlin som Reinfeldt undvek den, fastän Reinfeldt i och för sig försäkrade att det var i alla fall inga skattepengar. Men vad i all världen är det för pengar? Själv har jag ingen aning. Någon av den här bloggens läsare som kan förklara det för mig?

I förra veckan, bilandes från flygplatsen efter att ha varit på Sicilien i lycklig avskildhet, hörde jag någon intervjua riksbankschefen Stefan Ingves. Intervjuaren ställde samma fråga. De där pengarna, vad är egentligen det för pengar och spär de inte på inflationen? Nja alltså, det är liksom elektroniska pengar, svarade Ingves. Ingen fara med dem inte. Det är alltså pengar som inte belastar oss skattebetalare, inte spär på vår statsskuld, efter vad jag förstått, och inte innebär någon fara för ökad inflation. Skitbra pengar. Nästan lika harmlösa som monopolpengar. Och ändå gör de tydligen susen.

Men kan ingen förklara för mig varifrån de kommer?

Andra bloggar om: , , ,

Virvlande värden

Tänk, för ungefär ett år sedan skrev jag i min blogg följande haikuliknande dikt:

Löven virvlar bort:

lysande guld i vinden

som värdepapper.

och nu när jag kommer hem efter att ha druckit vin och käkat spaghetti på Sicilien är den än mer kusligt aktuell än i fjol. Siciliens böljande landskap med sina olivträd och vinodlingar fick mig nästan att börja fundera över att starta en mat- och reseblogg i stället för den här politik- och poesi- eller vad-den-nu-är-för-något-bloggen. Värdet på en siciliansk pasta med tomatsås är bara ett exempel på värden som inte kan mätas med pengar. I själva verket är pengar en usel värdemätare, vilket vi med jämna mellanrum får erfara. Det börjar med nervösa spekulanter och slutar med arbetslöshetstragedier.

Det gladde mig när jag igår fick höra att min artonårige son gått med i facket redan innan han börjat jobba på riktigt. Jag trodde fackföreningar var rätt så passé bland dagens unga men så är det nog inte. När marknadsfundamentalismen nu är på väg mot ett av sina mera gigantiska misslyckanden, så är det nog många som upptäcker vikten och värdet av solidaritet; att den volvoarbetare som snart blir arbetslös och måste leva på lite drygt hälften av sin inkomst, den kunde lika gärna ha varit du eller jag. Solidariteten är inte så heroiskt altruistisk som man ibland vill påstå, den är ett egenintresse för alla dem som vet att det skulle bli en personlig katastrof om man plötsligt tvingades leva på drygt halva den lön man har idag.

Förhoppningsvis ska den här bloggen komma igång lite nu igen. Hör just att Le Clézio fått årets nobelpris. Jaha, då blev det någon som jag faktiskt har läst i år. Har tre av hans böcker i bokhyllan, det var längesen jag läste dem, minns dem som böcker att verkligen försvinna in i och som jag har för mig att jag läste under någon sommar, liggande på någon klippa med myrorna trippande omkring bland bokstäverna. Le Clézio är för mig hur som helst starkt förknippad med sommar och det där lite halvt hallucinatoriska tillstånd som ibland kan framkallas av sol och värme.

Ett helt okej val, tycker jag. Samtidigt blir man ju lite besviken över alla dem som inte heller i år fick det. Tranströmer, Adonis, Dylan, bara för att nämna några.

Andra bloggar om: , , , , ,