Monthly Archives: augusti 2008

Semesterminnen

Vi bilade runt Vättern. Jag hade Folke Dalbergs bok om Vättern i bagaget och spanade därför hela tiden efter stormar och hägringar. För på Vättern kunde det helt plötsligt börja storma något alldeles förskräckligt, läste jag i Dalbergs bok, och då det inte stormade kunde man om man länge satt och tittade ut över den outgrundliga sjöns vatten, se hägringar. Tinnar och torn, som reste sig där bara Jönköping borde vara, men det man såg var så väldigt mycket mera fantastiskt än Jönköping. Sagoaktigt, tusen-och-en natt-liknande, kunde plötsligt märkliga formationer börja svärma över vattenytan. Jag såg inga hägringar och det blev inga stormar, men vacker var den, sjön, där den låg som ett djupt veck mitt i Sverige.

I en mindre poetisk och mera faktamässig text läste jag att Vättern bildades då det som då var Sverige sprack. Östgötaslätten och Västgötaslätten skulle alltså någon gång i tiden ha hängt ihop, men så sprack det hela och Vätterns bottenlösa fåra bildades tillika med Tivedens Bauer-mystiska skogsveck. Så berättar vetenskapen, som tillika mätt Vätterns bottenlösa djup till det mindre fantasieggande knappa 150 meter.

När vi körde mot Vättern från Stockholm och närmade oss Vadstena, mötte vi en karavan av gamla bilar, sådant som vi kallade dollargrin i min ungdom, chevor och cadillacar, gamla Volvo amazoner och Saab 96:or och en hel räcka ekipage. De var på väg från en av Vadstenas så kallade nostalgiträffar, som varje onsdag lockade fram en massa märkliga åkdon ur garagen runt Vättern. När vi kommit runt sjön och parkerat vår bränslesnåla Golf i Hjo, fick vi under vår kvällspromenad se ännu flera cadillacar, chevor, Opel kapitäner och gamla T-fordar. De körde runt och liksom lekte raggare. De omvandlade bränsle till koldioxid i en omfattning som var så makalös, att jag tänkte att Sverige har minsann spruckit en gång till, i en halva som funderar över vad vi ska göra åt det faktum att vi är på väg att gå under, och en annan halva som kör med sina brett grinande bilar rätt in i en förmodligen förnekad undergång. Tråkmånsarna som bryr sig och nostalgikerna som drömmmer om svunnen storhet, i all dess möjliga former. Sedan har vi förstås frifräsarna som leker hela havet stormar på sin förmodan om att klyftor egentligen alls inte finns, att Vättern och Tiveden bara är en hägring och att det enda som finns är den för alla lika framkomliga slätten mot lyckan.

Frågan är om frifräsaridén kommer att kunna ersätta den idé om ett gemensamt samhällsprojekt som gick förlorad med sossefolkhemsvälfärdsgemenskapen. Eller om Sverige kommer att vara ett sprucket land för gott, en del av en sprucken värld i vilken en del frimodigt kör i gamla hopplösa bilar och andra i nya moderna. Om man gasar på med en av dessa gamla veteranbilar låter det kraftfullt och tufft. Dollargrinen grinar lika mycket som makten grinar åt dessa patetiska gamla bilar, som försöker låta kraftfulla och tuffa.

Andra bloggar om: , , , ,

dropinhaiku

En droppsymfoni
från ett stillsamt sommarregn
i avtagande –

allt detta jag har
– jag lägger det ifrån mig.
Jag vill droppa med

som deltagare
i ett stillsamt sommarregn
i avtagande.

Andra bloggar om: , , ,

Förströelsearenor, service och underhållning…

Orden är Svenska Dagbladets avgående kulturredaktör Carl Otto Werkelid. Hela citatet finns i dagens DN, och det kan vara värt att fundera lite över:

Vi är farligt nära en utveckling där allt reduceras till förströelsearenor, service och underhållning. Vi har ett ansvar att förvalta den publicistiska traditionen

Vad är då motsatsen till ”förströelsearenor, service och underhållning”? Allvar, skulle jag tänka mig. Är det så att vi förlorat förmågan att vara allvarliga? Njaäää, jag kan nog vara allvarlig ibland. Men jag har funktioner i mig som går igång på diverse förströelse-och underhållningstriggrar, ungefär som våra smaklökar har en tendens att gå igång på extratillsatser av socker och glutamat i maten i stället för den äkta varan, alltså maten som sådan.

Det där är ett fenomen som faktiskt borde undersökas grundligt. För på samma sätt som livsmedelsindustrin kan uppfinna förföriska smaksättarsensationer som slår ut vår nedärvda känsla för hur mat ska smaka, kan naturligtvis kulturproducenter slå ut vår längtan efter allvar med förströelser. Den gemensamma nämnaren är väl det så aktuella ordet ”kundval”. Vi föds inte till människor nuförtiden, vi föds till kunder, och glutamatsensationerna vi bjuder våra barn på är så perfekta att de aldrig någonsin i sina liv kommer att välja mammas köttbullar framför tant Scans.

Som kunder möter vi serviceande efter serviceande efter serviceande. Vi lär oss att mot oss kunder är det inställsamhet och anpasslighet som ska gälla, eskadrar av serviceandar står beredda att erbjuda oss det optimala inom alla former av sensationer: så blir vi matade med framforskade kombinationer av de bästa av  essenser, förströdda med förströelseindustrins spetsprodukter och sedan servade ända in i döden, vilken vi ska vänta på omhändertagna av de bästa vårdgivare vi alldeles själva får välja ut. Alltså allvarligt: på ett sjukhus, vem vill vi helst möta, någon mesig typ som undrar över om vi funderat över vilken sjukdom vi skulle vilja ha eller någon arrogant sociopattyp à la doktor House, som talar om för oss vilken vi faktiskt har? Och varför har förresten den där dussinserien om House blivit så popoulär? Är det kanske för att det finns en uppdämd längtan efter fan själv, den där som en gång sa ”non seviam”, jag vill icke tjäna? Vår tjänste- och sevicekultur servar oss till ett slags andlig död, för vi möter aldrig något annat, vi möter bara sådant som utrönat oss och scannat av oss ändå in i benmärgen, som lärt sig fungera som våra speglar och därför kan erbjuda oss exakt det vi redan vet att vi ville ha. Vi möter alltmera sällan de som erbjuder oss det vi inte visste att vi ville ha. Och vi vet inte längre hur riktiga köttbullar smakar.

Motsatsen till förströelse- och serviceandan måste vara de som kör sitt race utan att bry sig ett skit om oss. Som liksom har koncentrationen riktad mot det de håller på med så intensivt att det inte finns någonting över för att fundera vad någon av oss skulle vilja ha. ”Det här är min grej”, säger de dödsföraktande, ”take it or ge fan i det, inte i helsicke bryr jag mig!” Ett riktigt marknadsmonstrum, med andra ord, totalt omedveten om vad en kund är för något och oförmögen till all form av social kompetens. Förmodligen undergångs- eller utrotningshotat. Bye bye Werkelid. Må din efterträdare bli en riktig antkletjävel.

För den som inte vet något om Fan eller Satan har jag hittat en bild på nätet. Så här ser snubben ut:

Fan

Fan, förmodligen utrotningshotad, fridlysning begärd hos naturvårdsverket

Andra bloggar om: , , , , , , rel=”tag”>skena iväg

08-fest

Nu har det kommit i det närmaste direktiv uppifrån att jag ska vara stolt över min stad. Staden, det är Stockholm det och saken gäller extra mycket mig, som arbetar inom det offentliga, om än i privat regi. Ursäkta, men inte fan är jag stolt över Stockholm. Här är dyrt att bo, alla är lite dryga och stressiga, förstår inte min skånska dialekts stora skönhet, ska tvunget köra om mig fast jag håller mig till hastighetsbegränsningar, ler lika positiva leenden mot mig som Richard Nixon en gång log mot amerikanska folket, som kontrade med att av en sån där skulle du väl ändå inte köpt nån bil, om han varit bilförsäljare. Dyrt är det också, har man tillhändelsevis några kronor över efter att betalt allt det kostar bara för att bo, då kostar dessutom maten och allt annat så mycket mer än annorstädes.

Jag fattar alltså inte vad jag ska vara stolt över – jag har inte byggt den här stan! – och jag fattar inte dessa arroganta myndigheter som tydligen anser sig ha rätt att ställa förhållningsorder för mitt känsloliv. Det här med integritet är definitivt inte politikernas starka sida just nu. Avlyssningsmyndigheter som ska avlyssna allt jag gör på nätet och via telefon, fast dom naturligtvis inte ska det, åtminstone inte mer än bara lite grand; propagandaministerier som ska lägga sig i vad jag har för känslor i förhållande till diverse ting: snart har jag bara mitt stackars finger att svara med och ett fuck you! – vad jag känner inför stan jag bor i är min ensak. Jag kanske hatar den! Jag kanske längtar hem till Skåne eller drömmer om att få flytta till Lindesberg, där en bra poet lär vara bibliotekarie.

Så bjud gärna på 08-fester – allt som är gratis är trevligt tyckte redan Winston Churchill – men försök inte kleta på mig känslor enligt uppifrån utfärdade dekret, för då sparkar jag bakut, som hästar brukar göra när nån idiot som inte kan rida försöker tygla och styra dem.

L’enfer, c’est les autres!

Ikväll kommer jag återigen att tänka på Sartres berömda ”Helvetet, det är de andra”, repliken i pjäsen ”Inför lyckta dörrar”, där en kuslig hinsidesvärld spelas upp, i vilken de som sammanförts noga valts ut för att de är perfekta för att i evighet plåga varann. I Paris, någon gång i min ungdom, inhandlade jag en tidskrift som hade ett specialnummer om just Sartre. En då för mig ännu obekant skribent hade det enda kritiska inlägget bland alla hyllningskörerna. Han skrev att de andra, de är också vår horisont, vår räddning från att gå under i ett vacuum där inga möten är möjliga. Han hette Octavio Paz, denne kritiske skribent, som sedermera blev en välkänd nobellpristagare. Så är det nog: ”de andra” är såväl vårt helvete som vår frälsning. Speciellt tyckte jag om den där tanken om ”de andra” som vår horisont, det främmande bortom det välbekanta och den möjliga tilliten gentemot detta främmande. Kan man inte känna den tilliten så hamnar man innanför de lyckta dörrarnas helvete, inom vilka bekanta och bekantas bekanta håller på och plågar varann i all evighet. Sverigedemokratsidealet.

Sartres pjäs är för övrigt väldigt bra. En liten detalj är det här med ögonen, att det ingår i helvetesstraffet att de inte kan slutas. De för det ömsesidiga plågandet noga utvalda är alltså dömda att i all evighet observera varandra och observeras av varandra. Som i scenbilden ovan. De blir varandras övervakare, utsatta för den dubbla plågan av att lika ständigt tvingas se som bli sedd.

Andra bloggar om: , , , ,

Vissa har de vassa verktygen

Solzjenitsyn är död och jag tänker på senare delen av sjuttitalet och in på åttitalet. Jag läste Gulag-arkipelagen då och det var en skildring av ett fullkomligt absurt samhälle, ett brottsligt samhälle, och Solzjenitsyn är en stor författare just för att han faktiskt kunde skildra Gulags tröstlöshet i böcker som det inte gick att slita sig ifrån. Kanske blev det möjligt för honom att skriva genom Chrustjoffs töväder, men sen kom Brezjnews kyla och karln blev utvisad. Han hamnade i USA, och alla som väntade sig den forne regimkritikerns hyllning till det fria västerlandet blev besviken; Solzjenitsyn dissade hela den bedrövliga marknadskapitalismen, menade att den var ett andligt förfall och längtade tillbaka till något som nog för längesen försvunnit från jordens yta. När han så småningom kom tillbaka till Sovjet, som då blivit Ryssland, vara han djupt kritisk och politiskt på väg att bli en riktigt suspekt figur, nästan en förelöpare till de dagens nationalister som hyllar Putin nästan som en tsar. Men Solzjenitsyn skulle nog inte hängt på Putintåget heller. Den klarsynte regimkritikerna hamnade i den förvirring där de flesta klarsynta irrar omkring för att försöka utröna vad det är som är så fel.

Hur ska den träffande kritiken skrivas? Det är den springande punkten och för vår del måste den ju sikta in sig på det faktum att den för många äntligen liberala regering vi nu har fått drivit igenom den minst liberala lag vi sett på årtionden. Inte ska jag avundas Solzjenitsyn, för att han som rätt man befann sig på rätt plats och behärskade just de rätta intellektuella verktygen för att åstadkomma ett storverk som Gulagarkipelagen. Men vi, som klagar över att det är jobbigt att titta på teve på grund av all reklam, som upplever oss tagna i anspråk av de som förväntar sig vår konsumtion så illa att vi nästan känner oss våldtagna i anspråk, hur ska vi vässa våra kritiska motvapen?

Man prövar orden… ”Sökmotorstyckningssamhället”? Ett stort antal sökmotorer söker delar av och egenskaper hos oss, som handlar om våra konsumtionsvaror och våra eventuella förbindelser med andra som har förbindelser med en kanske redan död terrorledare. Det är inte så lätt att förbli hel och ren, som våra mödrar ville att vi skulle vara. Solzjenitsyn var hel och ren, skrev en lysande kritik av det samhälle han befann sig i under gulagepoken, och snubblade sedan ut i vår marknadsliberlismkonsumism med totalt fel verktyg, och nu är han död, för så är det: vi föds oändligt hela och rena och dör innan vi rått bot på det faktum att vi blivit begränsade och styckade.
Andra bloggar om: , ,

Vem är det som inte har förstått?

Sten Tolgfors tror fortfarande att de som kritiserar FRA-lagen är lite dumma i huvudet och inte har förstått vad det hela handlar om. Det handlar nämligen absolut inte om massavlyssning, försäkrar han, som om någon inbillat sig att FRA-snubbar kommer att sitta och lusläsa varenda mail vi skickar. Men det är ju faktiskt inte det vi kritiserar, utan det faktum att våra mail de facto kommer att filtreras genom en statlig myndighetsapparat, vilket måste till för att överhuvudtaget någon sökning ska kunna genomföras. Det är där kränkningen av medborgarnas integritet sker, och den kan aldrig så många lagtillägg göra ogjord.

Jag kommer att tänka på de där hemska mekaniska krypen i någon film som skickas ut för att nästla sig in i varenda prång där det finns människor för att läsa av dessas regnbågshinnor. Bara den vars regnbågshinnor de söker efter har ju något att frukta; för alla övriga är det hela bara en teknisk grej de inte behöver bry sig om.

Idén om att det skulle vara helt okej för en kontrollapparat att snoka i våra privatliv, om bara denna kontrollapparat bygger på en rent teknisk automatik, är skrämmande, och det är just denna idé som Tolgfors och hans politikerkolleger slukat med hull och hår då de drivit igenom FRA-lagen. Det är inte vi som inte begriper oss på FRA-lagen, det är politikerna som inte begriper sig på den nya tekniken och vilka faror dess nästan obegränsade kontrollmöjligheter ställer oss inför.

Andra bloggar om: , , ,