Monthly Archives: februari 2008

Ett högt pris

Proportionerena i världen är sig lika. Under gårdagen har Israel anfallit mål i Gazaområdet. Fyra pojkar i tolvårsåldern som spelade fotboll strök med. Därtill åtta vuxna.

Den amerikanske utrikesministern Condoleezza Rice tyckte naturligtvis inte att det var så bra. Men Isreaels premiärminister Olmert försvarade det inträffade:

- Jag förklarade för utrikesministern att vi inte kommer att upphöra med vår kamp. Vi kommer att tvinga terroristerna att betala ett väldigt högt pris, sade Olmert.

Ett högt pris i denna del av världen är verkligen högt: cirka ett dussin människoliv mot ett. Därtill barn. Därtill att huvudkontoret för Palestinian Medical Relief Society i Gaza förstördes. Där fanns också deras klinik, hjälpmedelscentral och administration.

Det har varit samma sak, inte bara i Palestina utan i hela Mellanöstern, i årtionden. Det är så i Irak. På ett israeliskt eller västerländskt liv går cirka ett dussin arabiska. Gång på gång på gång. Alla räknar vi våra döda och gång på gång på gång bekräftas att ett israeliskt eller västerländskt människoliv motsvarar minst tio arabiska. I blockaden mot Irak mellan gulfkriget och USA:s ockupation räknar man med att cirka tvåhundratusen barn fick sätta livet till på grund av bristen på medicin. Hur många dog i terrorattacken 9/11? Hur många barn?

Gång på gång skickar vi signalen att ett arabiskt människoliv är mindre än tiondelen så mycket värt som ett västerländskt/israeliskt. Och sedan förvånas vi och förfasas vi av den terrorverksamhet som frodas i regionen!

Svenssons blogg läser jag följande:

Palestinagrupperna i Sverige kräver nu att Sveriges regering riktar en stark protest mot Israel med kravet att israeliska armén omedelbart upphör med de upprepade militära attackerna mot sjukvårdspersonal och civila mål i Gaza. Israels agerande strider mot internationell humanitär rätt och det är hög tid att det internationella samfundet tar sitt ansvar och visar handlingskraft gentemot Israel.

och kan bara skicka budkaveln vidare. Terror är ett gissel och helt förkastligt, men definitivt inte något man blir av med genom att möta det med tiofaldig terror.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Papperslösa, ännu en gång

Cirka fyratusen papperslösa städare finns det här i landet, enligt en undersökning genomförd av Fastighetsanställdas Förbund. I kvällens Uppdrag Granskning togs de papperslösas situation upp. Det handlade inte om städare, det handlade om afrikaner som jobbade i ett grossistföretag som levererar varor till restauranger och livsmedelsbutiker i hela landet. Det handlar alltså om människor som är fullständigt utlämnade åt företagarnas godtycke, vilket i det här fallet handlade om löner på en femton tjugo kronor i timmen. Uppdrag Granskning har tidigare tagit upp arbetsförhållandena för folk som arbetar som städare på våra hamburgerrestauranger, lika rättslösa, lika skrämmande dåligt betalda. Att protestera kan innebära att man förses med en biljett tillbaka till det land man av någon förmodligen väl grundad orsak flytt ifrån – därför gör man det naturligtvis inte gärna.

Hittills är det bara SAC som uppmärksammat de papperslösas situation och tagit strid för dem. Ett exempel är den pågående konflikten mellan SAC och restaurang Lilla Karashi. Jag har tidigare skrivit om den här och här och här. I SvD idag hade Maria Abrahamsson ett nytt inlägg om den enligt hennes mening störda ordningen utanför restaurangen i Gamla Stan. Fortfarande inte minsta tanke på att sätta in denna blockad i det sammanhang som beskrivs ovan. För vad SAC faktiskt gör är att ta strid för en av alla dessa papperslösa, mot en restaurangägare som utnyttjat dennes arbetskraft på ett kriminellt sätt. Men Abrahamsson fortsätter att skriva om det som ett fall av störande av den allmäna ordningen. Det kanske det i och för sig är, men i så fall på ett helt annat sätt än Abrahamsson föreställer sig.

Det är nämligen ett störande av den allmäna ordning som etablerats kring hur enkelt det är att utnyttja papperlös arbetskraft. Hur liten risk man tar, i och med att påföljden blir så ringa. Och hur liten risken är att man blir upptäckt, i och med att man utnyttjar människor som befinner sig i ett utsatt läge och riskerar att bli skickade tillbaka till de lände de flytt ifrån, om de bråkar.

Det är detta konflikten handlar om, och det bråk som uppstått utanför restaurangen är naturligtvis otrevlig för fint folk som Abrahamsson. Kanske hon inte varit runt och läst på högerbloggar om hur man ser på de som genomför blockaden. Kanske tror hon att det är sant som påstås att moderata ungdomsförbundet bara av en slump råkade välja Lilla Karashi som träffställe, vilket bland annat Petter på sin blogg visat att det alls inte var. Det här är en konflikt, och vilka är det som står emot vilka och vad står kontrahenterna för?

Och det blir ju lite patetiskt när den berömde salladsbarägaren som vägrade skriva på kollektivavtal och som till Fredrik Federleys och mångas förtrytelse blev utsatt för en blockad av facket för det, sitter med i debatten som någon sorts alibi för att facket ska sluta agera i konflikter, när facket i själva verket borde agera ännu mer. Mot alla arbetsgivare, hur små och personliga företagare de än må vara, måste de anställda ha rättigheter, hur papperslösa de än må vara. Och de som drar upp i ljuset, genom att göra en konlikt av det, hur de papperslösas utsatta situation utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare, har all min sympati.

Andra bloggar om: , , , , ,

En debutant

Det finns inget spår för det vi vill berätta, vi måste ut i skogen, den täta växtligheten runtomkring. Ritningar och inte kartor. Jag skriver om städer vi inte byggt, eller språk, att upptäckten är det som gör världen till vår, våra ögon.

Det där låter väl inte illa! Viktor Johansson heter poeten och han har fått pris som årets debutant, utdelat av Borås tidning.

Robert Musil, författaren till ”Mannen utan egenskaper”, skrev en gång att om det finns verklighetssinne så måste det rimligtvis också finnas möjlighetssinne. Viktor Johansson är uppenbarligen en poet som ställer in siktet rätt redan från början. Verkar vara ett välförtjänt pris han fått! Så bra är han att jag gärna citerar honom en gång till:

dagsljuset är en kappa att vända ut och in för att bli osynlig,
rymden ska då växa och skjuta nya skott i våra tinningar,
om vi inte har en plats ska vi kalla djuret för hem,
kalla och kalla tills det slutligen lystrar till sitt namn och vänder hem,
snön ska ploga fram som en vittring, en väg ska hållas vit och farlig.

Andra bloggar om: , ,

Natt på marknadsplatsen

En gång när jag var på dåligt humör och satte mig på en krog – Tim på Söder i Sthlm vill jag minnas att det var – var det någon som satte sig bredvid mig som försökte inleda en konversation, och som efter några meningsutbyten jag inte kommer ihåg, men som säkert inte var så inbjudande från min sida, försökte med ”så du söker dig själv, då?” ”Mig själv har jag redan hittat, men jag fann att det var inget som var gångbart på marknaden”, svarade jag. Och då gick hon…

Det där har stannat kvar eftersom jag inte vill vara en avig fan mot sådana som faktiskt inte vill mig illa. Men det var jag den kvällen. Och samtidigt menade jag det jag sade.

Nu vet jag att jag hade rätt. Jag var inte gångbar på marknaden, och allt jag tycker om hos de jag tycker om är sådant som inte är gångbart på marknaden. Jag har tänkt på detta hela dagen, samtidigt som jag tänkt på Johan Staël von Holsteins märkliga tes: ”Jag vill att marknaden ska råda, för marknaden är vi”, citerad av Ulf Eriksson i dagens SvD. Ulf Erikssons artikel handlar om SvH:s berättigade eller oberättigade plats i Statens kulturråd. Ulf Erikssons kritik mot Staël von Holstein består i att konstnärens adressat är större än så, den går utöver detta vi, och kräver just därför ett annat språk än marknadens.

Ulf Eriksson har förvisso en viktig poäng där. Marknadens evaluering räcker helt enkelt inte till. Den kan inte evaluera liv, långt mindre konstnärlig kvalitet, ännu långt mindre formen på molnen som for över Baudelaires himmel. Marknaden är seg och trögfattad; van Gogh hann dö innan budskapet nått fram till marknaden att ingen kunde måla råkor som han. Råkorna har heller inte förstått varför de är så erbarmligt undervärderade på den av de förtryckande människorna skapade marknaden.

Sen är det ju så att med nutida människors förhållande till marknaden är det lite som med grisarnas förhållande till det jämlikhetssamhälle, som med sovjetsamhället i sikte satirisk tecknades i Orwells Djurfarmen. Somliga grisar ansåg sig vara mera jämlika än andra, och på samma sätt är det ju med marknaden, en del är mera marknad än andra. Inte så många som får hålla på med marknadens finare kråksång, såsom optioner eller termins-va- det- nu- heter- för- nåt. Marknaden innefattar således i sig en maktstruktur. Sådant vill inte våra nuvarande ledare/gurus att vi ska veta då vi trippar ut på densamma för att konsumera eller sälja oss. Jag kan inte låta bli att tänka på Brecht, då jag läser SvH:

För att förtjäna brödfödan

gick jag varje morgon till torget

där man handlar med lögner

Förväntansfull

Banade jag mig fram

bland försäljare.

Visst var det säkert så, men något av Brecht överlevde väl det där och hittade ut mot det som är större än den där marknaden, i och med att han skrev själva dikten om fenomenet. Åtminstone den dikten, som handlar om hur diktaren är underkastad villkoren på en ganska förnedrande marknad, överskred väl denna marknad just genom att den blev skriven, eftersom den skrevs om marknadens villkor, men inte dessa samma villkor. Den skrev utöver dem, vidare bortom dem. Den formulerade längtan, den uppmande till nya förhoppningar, den överskred. Allt som är bra måste hitta just det som detta har som uppgift att överskrida. Överskridandet är själva livsnerven i all konst. Och den konstnär som idag inte kan överskrida en fras som ”Jag vill att marknaden ska råda, för marknaden är vi”, ger jag inte någon större chans. Sådan konst kommer att vara dödfödd redan från början. Den riktiga konsten kommer alltid att vara subversiv mot sådana inte så genomtänkta teknokratfraser och kommer alltid att överleva dem. Precis som den sanna och ängsligt subversiva konst som hade att möta teknokraterna i Sovjet, med alla fraser man där laddade upp om än i proletariatets namn i stället för marknadens, överlevde. Så att Anna Achmatova, denna underbara ryska poet, som var samtidig med denna den svåraste period i Rysslands historia, som bland annat berövade henne hennes man, till slut på sin ålders dagar kunde formulera sin erfarenhet så här: ”Idag känner jag mig lugn. Idag vet jag att bra poesi överlever.”

Staël von Holstein kommer aldrig att kunna se de som idag överskrider tidsandan och riktar blicken mot morgondagen. Han kommer aldrig att kunna se det eftersom han är mitt inne i denna tidsanda och en av dess just nu mest omhuldade barn. Hans teknokratiskt snäva syn skiljer sig inte så mycket från alla andra teknokratiska tunnelseenden, som försökt styra konsten i alla alltför hårt ideologiskt styrda samhällen. Hans typ skulle platsa lika bra i något av Sovjets kulturråd, eller vad som motsvarade det. För fraser är han bra på, och fraser är något som alla tiders teknokrater gillar.

Så – förlåt att jag var så avvisande mot dig, inför vem jag påstod mig inte vara gångbar på marknaden längre, sedan jag funnit mig själv. Du behövde inte gå därifrån, du skulle ju kunna intressera dig för vad som i mig var så hopplöst på marknaden. Jag intresserar mig för allt som är hopplöst på marknaden. Det som går bra blir alltmera förutsägbart och allt mindre intressant.

******

Om fenomenet von Holstein hoppas jag hinna blogga mer i helgen. Det är nog viktigt att klura ut var vi har den killen. Om det här med att känna sig själv, så har jag en annan uppfattning idag än den jag uttryckte i händelsen jag refererade till ovan. Jag tror aldrig man lär känna sig själv, för då man tror man gör det är man redan på väg att bli en annan. Allt är okej så länge man på något sätt känner igen sig i det nya och främmande. Och om det här med den till synes allomfattande marknaden har jag skrivit tidigare här.

Andra bloggar om: , , , , ,

Abrahamssons ensidighet

Maria Abrahamsson fortsätter i dagens SvD att hetsa polisen på fackliga aktivister i deras legitima blockad mot restaurang Lilla Karashi. Därtill lägger hon nu en konflikt mellan SAC och Förenade Service AB, som driver städverksamhet åt Tetrapak i Lund. Som vanligt när det gäller Abrahamsson handlar det enbart om en förorättad företagare. Inte ett ord om den andra sidan i konflikten. Så här beskriver SAC arbetssituationen för de anställa stadarna:

– Man beordrar personalen att ta delar av städområden från sjukskrivna medarbetare. Detta kallas ”att man hjälper varandra” och att ”Vi har ingen övertid här”.
– Man utför razzior i de anställdas skåp och förbjuder samtal med vissa anställda.
– Många städare kommer till jobbet vid 6 tiden för att hinna städa klart utrymmen på utsatt tid och när städare vägrar ta extra städområden har Lasse Nilsson hotat med att Tetrapak kommer att byta städfirma till en städfirma som inte kommer att återanställa förenade service personal.
– Förenade service har systematiskt förflyttat eller gjort sig av med alla individer som haft kunskap om lag & rätt, samt dom som umgåtts med kritiker.
– Allt på förenade service är hemligt personalen vet inte varför eller när folk slutar och börjar. Vilket leder till extra osäkerhet inför den egna anställningen och gör arbetssituationen odräglig.
– Personalen har tidigare blivit tillsagda av Kurt Bertelsens fru, Ulla-Britt Andersson, att man inte får prata med Tetrapaks personal, då det förstör relationen med kunden.
– Personalen har stympats på nödvändigt material för att utföra arbetet, kemikalier och moppar. Vilket genererar mycket extra spring i långa korridorer under redan pressade förhållanden.
– Ej betald övertid genom att istället pressa in större yta på resterande personal.
– Kollegorna påtalar att det inte finns någon för att instruera nya eller vikarier (blir också ökad arbetsbelastning (övertid)
– Alla tycker att ledningen ber om hjälp på ett otrevligt sätt.
– Personalen ställer upp på obetald övertid men får avdrag på lönen för minsta tids förlust (tidig hemgång eller dyl.)
– Löneökning april-juni 2007 utebliven. Försök att maskera frånvaron av ökningen med utbetald semester ersättning. Flera i personalen känner sig blåsta på semester dagar och dyl.
– Arbetsledningens vänner får direkt provanställning medan andra får gå på visstidsanställningar i flera år. Dessa bekanta till ledningen fungerar också som spioner mot övrig personal.
– När personalen är sjuka städas ej deras områden (inga vikarier) vilket resulterar i enorma mängder extra arbete vid tillfrisknandet.
– Stora delar av personalen vill sluta på grund av ledningens terror och inkompetens.
– Arbetsledaren Lasse Nilsson upplevs som ett enormt arbetsmiljöproblem.
– Man använder sig av att dra in hälsoförmåner, såsom gymkort, för att bestraffa kritiska städare.

Det finns starka krafter här i landet som vill att vi ska få ett låglöneproletariat som mer eller mindre ska vara utelämnade åt sina ibland obskyra arbetsgivares godtycke. Att SAC tillvaratar dessa anställdas intressen är naturligtvis en käpp i hjulet på dessa planer. Därför vill Maria Abrahamsson och hennes meningsfränder skicka polisen på dem för att ”återställa ordningen”. Vilken ordning? Vems ordning?

Andra bloggar om: , ,

Klantige Andreas Malm

”Vad är det vi har?” – som alla tevedeckare brukar säga i början av en brottsutredning. Vi har en författare, Bruce Bawer, som menar att Europa sover och medan det sover håller muslimer på att ta över hela kontinenten för att skapa ett Eurabia. Och värst i Europa är tydligen Sverige. För att förklara varför just Sverige kan vara så undfallande mot muslimer refererar författaren till bland annat Johan Norberg och dennes analys av Sverige som en ”enidéstat”.

Sen har vi en ung och inte så erfaren skribent som heter Andreas Malm. Han har upptäckt att det finns författare som Bawer och flera andra, som ges ut på respektabla förlag och pratar en helsickes massa paranoid goja och tycker att detta faktum är värt att uppmärksamma. Så han skriver en artikel om det. Han påbörjar med den artikeln en serie artiklar om islamofobin i Europa.

I artikeln nämner han att nämnde Bawer refererar till den svenske nyliberale debattören Johan Norberg, men han är dessvärre slarvig, så den som sedan läser hans artikel kan uppfatta det som om Johan Norberg skulle stå fadder till hela den Bawerska islamofobin. Så skriver naturligtvis inte Bawer. Hans referens till Norberg finns med bara för att han vill söka en förklaring till varför dhimmifieringen, alltså den europeiska underkastelsen under islam, varit som starkast just i Sverige. En förklaring till detta finner han i bland annat Norbergs analys av Sverige som en enidéstat, dvs en stat där den den socialdemokratiska idén (vad nu den är för något) genomsyrar hela samhället och utesluter alla andra idéer.

Ja, jag säger slarvig, för jag kan inte tänka mig att en seriös skribent, som menar sig ha något vettigt att förmedla, medvetet skulle lämna en sådan blotta. För nu fick vi inte en debatt om vad ett antal paranoida författare lyckats ge ut på ansedda förlag, utan i stället fick vi en debatt om huruvida Johan Norberg får tillräcklig uppmärksamhet eller om DN kultur ska få fortsätta existera, och huruvida det ena utesluter det andra, och vi fick en skur av ilskna mail mot DN och mot familjen Bonnier, med hot om att blod ska flyta och att Maria Schottenius ska hängas och, ja…

det är nästan så jag blir förbannad på den där Andreas Malm. Hur kunde han klanta till det så när han hade ett så viktigt budskap? Hoppas han lärt sig.

Ett hjärta rött har bloggat om mejlattacken mot Schottenius och DN.

Andra bloggar om: , , , ,

Politiker som varumärkesförvaltare

Häromdagen såg jag debatten på teve mellan Östros och Borg. Tyckte det var lite lustigt hur Östros gång på gång återkom till svårigheterna för småföretagarna, som om sossarna nu skulle stjäla en riktig borgarhjärtefråga som hämnd för att borgarna inför förra valet snodde sossarnas paradfråga om arbetslösheten. Tyckte sedan inte så mycket om någonting, egentligen.

Man kan väl knappast klandra våra politiker för att de har en strategi inför en debatt eller inför nästa val, men det är lite med strategin hos politiker som med formen hos en dikt eller ett musikstycke, den ska inte märkas, för då blir det bara den som märks. Man uppfattar inte de debatterade frågorna, man uppfattar bara den enes strategi och den andres strategi och det är också huruvida strategierna varit lyckosamma, som sedan de tre kommentatorerna till debatten diskuterar. Debatten var som ett trist litet kammarspel skrivet av någon medioker dramatiker. Jag tror inte ett växande politikerföraktet är den största faran för demokratin utan snarare ett växande och dessvärre befogat politikerointresse (vilket inte är liktydigt med ointresse för politik!). Här står en varumärkesförvaltare för socialdemokraterna och för en snäll och sansad (mjuka röster!) diskussion med en varumärkesförvaltare för moderaterna. Det hela glider liksom in i det allmäna bluddret av reklampratare som vi ständigt omges med, försåvitt vi inte strikt håller oss till statstelevisionen!

Att poliker blivit varumärkesförvaltare är för övrigt en tanke jag delar med Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson, som i dagens SvD skriver om Sverigedemokraterna: ” Sd:s partiföreträdare uppträder allt oftare i fårakläder, gärna borgerliga. Men det som pågår är inget annat än varumärkessnyltning”. Jag skiljer gärna mellan Sd och de borgerliga partier som ingår i alliansen. Men att varumärkessnyltning inom politiken skulle vara något som Sd kommit på kan jag inte hålla med om. Det är ju snarare något som verkar vara riktigt inne bland politiker nuförtiden. Problemet är väl att man överhuvudtaget börjat uppfatta partiernas politik som produkter, som efter bästa förmåga ska krängas på en marknad, och att de politiska partiernas namn därför blivit varumärken, vilka det snyltas på i snart sagt varje debatt. Är det någon som sagt att politiken underkastat sig ekonomin? Men hur kan man komma på något sådant??!

Thomas Svensson har också bloggat om debatten mellan Östros och Borg

Andra bloggar om: , , , , ,