Varför måste jag läsa Wallace Stevens?

Efter mycket bläddrande i den i förrförra inlägget nämnda boken med Wallace Stevens’ dikter har jag till slut hittat den sökta dikten; The snow man heter den och är tydligen en tidigt dikt i hans produktion. Här kommer den i alla fall:

One must have a mind of winter
To regard the frost and the boughs
Of the pine-trees crusted with snow;

And have been cold a long time
To behold the junipers shagged with ice,
The spruces rough in the distant glitter

Of the January sun; and not to think
Of any misery in the sound of the wind,
In the sound of a few leaves,

Which is the sound of the land
Full of the same wind
That is blowing in the same bare place

For the listener, who listens in the snow,
And, nothing himself, beholds
Nothing that is not there and the nothing that is.

Har inte kunnat hålla fingrarna i styr, så här följer i alla fall ett försök till översättning:

Man måste ha ett vinterligt sinne
för att se på frosten och grenarna
hos de snötäckta furorna;

och ha frusit en längre tid
för att se de islurviga enarna,
granarna skissade i fjärran glitter

från januarisolen; och inte tänka
på något armod i vindens ljud,
i ljudet från några få löv,

som är ljudet från själva landet
fullt av samma vind
som blåser över samma kala platser

för lyssnaren, som lyssnar i snön
och, själv ingenting, betraktar
inget som inte finns där och det intet som finns.

Jag måste ta reda på varför jag så länge tyckt att Wallace Stevens är en poet jag måste läsa. Jag vet att han skrivit en svit om olika sätt att betrakta en koltrast. Och någon annan svit om olika sätt att betrakta ett päron.

Jag tror Wallace Stevens står för det slags mystik jag alltid sökt, egentligen inte i poesin, men med poesin som medel, en mystik som inte söker sig bort från verkligheten, inte anywhere out of the world a là Baudelaire eller mot något gnosis som frigjort sig från det sinnligt påtagliga, utan som i stället söker sig in i verkligheten, fördjupar sig i sin intimitet med tingen och gör detta genom att verkligen använda sinnena, att se, att lyssna. Jag har alltid tyckt mycket om ett citat av Basho, haikuns mästare. Ska avsluta denna post med det:

Nähä, det kunde jag inte, för den boken finns i vårt sovrum och där ligger älsklingen och sover. Får nöja mig med det här, som tydligen valsar omkring på nätet:

Försök inte att följa i de vises fotspår. Försök istället att finna vad de sökte.

I morgon ska jag hitta den lilla boken med Basho-poesi, Det väderbitna benranglet heter den, och leta upp det där citatet.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s