Vänsterns missade chans?

Åsa Lindeborg har förvisso en poäng i det hon skriver i dagens aftonbladet. Den rådande finanskrisen drabbar oss, det finns verkliga människor därute i konsekvenserna, och det är om dem Åsa Lindeborg skriver:

De allra flesta drabbas av finanskrisen. Att situationen ändå inte är revolutionär beror på avsaknaden av en radikal arbetarrörelse som bygger folkfront med andra sociala rörelser. Kapitalet kan skatta sin lyckliga stjärna att finanskrisen kommer när motståndet är svagare än någonsin. Vänstern kommer att sumpa en historisk chans på walk over: Ni vann, för vi finns inte.

Vi – ja, för jag är en del av vänstern, har varit det sedan tonåren och har deltagit i interndebatter och allsköns renlärighetsstrider – har missat en historisk chans! Shit! Själv skulle jag vilja ta tillfället i akt och fundera över vad det är som är fel med det där helsickes manifestet, som Åsa Lindeborg hyllar, i stället för att citera allt bra som faktiskt står i det. Varför har detta manifest, skrivet för ett och ett halvt sekel sedan, inte nått mer än riktiga skitresultat, Stalinism och Maoism och det moderna Kina, som är på väg att leverera ett kapitalist-kommunististiskt monstrum för våra barn att handskas med? Vad är det som är fel med det kommunistiska manifestet? Om vi i vänstern ska fundera över varför vi inte lyckas, måste vi nog börja fundera där.

Vi måste göra upp med marxismen, med idén om ”proletariatets diktatur”, med idéerna om en elit som avant-garde, med idén om historisk determinism, ja med hela köret ända tillbaks till det historiska faktum då Lenin och Trotskij och hela bolsjeviketablissemanget kväste upproret i Kronstadt i början av tjugotalet, därför att matroserna där krävde ”all makt till sovjeterna”. Där måste vi börja, för där började feltänket. Marx är en fantastisk läsning, jag har faktiskt läst Kapitalet, kanske inte hela, men tillräckligt mycket för att förstå karln och uppskatta hans insats. Jag känner igen indignationen då han skriver om arbetarklassens villkor i den begynnande industrialismen, då jag läser Naomi Kleins böcker om hur arbetarna i de så kallade ”ekonomiska frizonerna” i Kina och flera andra länder har det. Faktiskt fick jag känslan av att det inte hänt något sedan Marx skrev sina mest indignerade sidor i Kapitalet, eftersom Naomi Kleins mest indignerade sidor om hur det går till i de asiatiska tillväxtmarknaderna handlar om precis samma sak. Nu som på mitten av artonhundratalet är det extremt lågavlönade, tolvtimmarsdagsarbetande proletärer som skapar vårt välstånd. Och vänsteralternativet finns inte längre. Proletariatets dikatur? Vad är det för bedagad stjärna? Proletariates diktatur misslyckades en gång för alla i Kronstadt i början av tjugotalet. Det är där vi måste fundera över hur det kunde bli som det blev. Inte drömma om det som är ”den riktiga kommunismen” och som tyvärr inte blev.

”Kill your darlings” är en bra uppmaning till författare, och borde gälla också oss inom vänstern. Kommunistiska manifestet må tillhandahålla flera häftiga one-liners, men ska vänstern ha en chans måste vi hitta på något nytt än denna odemokratiska elitistiska pamflett från mitten av artonhundratalet.

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

7 responses to “Vänsterns missade chans?

  1. Bra skrivet!

    Det idealiserade samhället som konstrueras på skrivbordet (eller i vinkällaren) kan i bästa fall förverkligas genom en långsam process.

    Att genomföra det med en revolution kommer oundvikligen att avslöja allt det som teoretikern missade att tänka ut. Det blir kostsamt har vi sett, framför allt för alla de som var avsedda som vinnare.

    En långsam process med små steg är nog den enda lösningen. Problemet är emellertid att kunna gissa hur de små stegen skall tas. Där kan man kanske ha en viss hjälp av Marx ekonomiska analys även om den behöver en rejäl förnyelse, kapitalismen ser inte längre ut som den gjorde på hans tid, det är det aktuella tillståndet som behöver analyseras.

  2. Jo, problemet med det ideala samhället är väl att det som är ideal för en grupp är raka motsatsen för en annan. och det problemet löser man inte på en kafferast…

  3. Jag menar faktiskt att idealet vore omöjligt att förverkliga även om det var gemensamt för oss alla.

    Och detta beror på att framtiden är så oerhört oförutsägbar.

  4. Den marxistiska teorin byggde ju till stor del på att framtiden var förutsägbar – och om den inte är det så faller ju hela teorin och vi står där och får fatta våra val utan att ha stöd i en determinism, som talar om för oss vilka val som är de rätta…

  5. Jag tror att många inom ”den intellektuella vänstern” helt enkelt är (och har varit) mer upptagna av att diskutera teorier än av att angripa verkliga samhällsproblem. Det blir väl som lätt så när man själv inte är en av dem som drabbas av orättvisorna. 68-vänstern var ju t.ex. till väldigt stor del akademikerbarn. De som verkligen skulle behöva förändringarna (arbetarklassen) har ofta nog med att försöka överleva.
    Dessutom tycker jag Naomi Klein har en poäng när hon menar att ytterligheterna ligger mycket nära varandra med sina ”drömsamhällen”. Nyiberaler och marxister (kommunister, stalinister, leninister osv). De som menar att just deras drömsamhälle är den ultimata lösningen på alla samhällsproblem – bara man inte avviker från ”den rätta läran”.
    Lösningen tror jag istället finns ute i verkligheten (gradvis) – inte bland teorierna (även om de kan vara bra att ha ibland).

  6. Jo – och så kan man ju alltid svära sig fri från misslyckanden just genom att hävda att inget samhälle varit vare sig ”riktigt” nyliberalt eller ”riktigt” kommunistiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s