Ett evigt grävande

Och bara när ett intet fanns emellan dem

fann de varandra helt

Ja! Ungefär så diktade Paul Celan. Mellan mig och min älskade är det alltid fullt med grejor. Vi får gräva och gräva oss fram till varandra, ständigt på nytt. Men det är väl det som är kärlek. Ett evigt grävande.

Jag citerar ur minnet nu, för jag gitter inte leta upp böckerna och leta upp stället i böckerna där det jag kommer att tänka på står. Det är så mycket grävande här i livet i alla fall. Men Lars Ahlin kommer jag att tänka på nu i natt, han skriver någonstans på ett ungefär: ”oegentliga tystnader måste få tunga, bara så kan vi nå fram till den egentliga tystnaden.”

Känns det igen? De där besvärande tystnaderna, när något som borde sagts, dryftats eller grävts fram inte grävts fram, dryftats eller blivit sagt. Så ligger vi där i den oegentliga tystnaden som gör oss kärleksmaktlösa. Fram med spadarna! Och låt oss gräva, som Tuco i den där Clintanfilmen fick göra, gräva genom allt bråte tills den dödstysta skatten är vår!

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s