konstigt

”Konsten är en återspegling av det samhälle vi lever i” – läser jag i ett blogginlägg. Men om det vore så , då borde det ju åtminstone finnas någon konstnär som, för att manifestera något slags frihet, drar ett streck i någon riktning på duken som inte är en återspegling av vårt samhälle. Så konsten kan ju knappast nöja sig med att vara en återspegling av vårt samhälle. Vad ska vi då säga att konsten är?

Konsten är en reaktion mot vårt samhälle? Låter bättre. Om arkitekterna envisas med att molnen ska vara fyrkantiga, målar målaren lika envist runda moln på sin duk. Men är konsten bara möjlig som en reaktion mot vårt samhälle, om den nu inte vill vara en återspegling?

Konsten kan naturligtvis vara en provokation mot vårt samhälle. Om nu samhället envisas med att molnen ska framställas vita med dragning mot rosa, och lite ulliga, kan ju konstnären framställa dem som chockgröna och, exempelvis, fyrkantiga. Av hänsyn till de etetiska kraven.

Konsten kan också tröttna på skapelsen och liera sig med avskapelsen. Hur skulle det se ut? Molnen är inte moln, de är föränderliga formationer på himmelen. Satelliterna är på väg från varandra. Det är lite ödsligt därute i olvidosfären. Samhället är något som pågår i ett litet hörn av det hela, ett så litet och så obönhörligt hörn att det inte rör oss i ryggen.

Inför detta skrämmande kan konsten naturligtvis fly in i sig själv och bli konst om konst. Det blir oftast smärtsamt vackert, som hos metapoeten Nils Ferlin:

Får jag lämna några blommor – ett par rosor, i din vård
och du må ej vara ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
och det vill svärd till att komma dem så nära.

Den ena den är vit,
och den andra den är röd
men den tredje vill jag dej helst förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död.
Den är underlig den rosen, min kära.

Den blommar inte nu,
först när givaren är död
– men då blommar den rätt länge, min kära.

Lite världsfrånvänt ja visst. Men bara där poesin utifrån möter det som kommer inifrån, blir det intressant.

Och ändå så far allt ifrån oss.
Andra bloggar om: , ,

Annonser

2 responses to “konstigt

  1. Den är knepig den där tidsandan. På något sätt påverkar den även kritikerna av tidsandan. Så oavsett hur konstnären gör och vilka avsikter han/hon än har, så känns det som om man åtminstone i efterhand kan se ett mönster från den förkättrade tidsandan.
    På något sätt känns det skrämmande. När jag på 90-talet, efter många års frånvaro från kyrkan återvände, då kände jag mig unik. Vad hände? Plötsligt översvämmades jag av information om att 40-talister återvände till kyrkan. T o m Göran Skytte!:-) Återigen var jag tydligen en del av en märklig tidsanda.

  2. Leo –
    Det här var i mångt och mycket en övning i hur man återger poesi i ett inlägg. Var dödstrött till slut och fick ge mig, men nu på morgonkanten har jag hittat de nödvändiga html-koderna – och det fungerade!

    Visst har du rätt, det går inte att vara oberoende av tidsandan. Ditt inlägg om Skytte och 68-rörelsen var högintressant, var ju själv med, även om jag bara var tonåring -68. Kanske skriver något själv efter att ha tittat på tredje delen av Birros serie ikväll, som vi har spelat in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s