Shostakovitj

Igår firade man hundraårsdagen av Shostakovitj’ (har jag nu stavat det rätt?) födelse genom att spela hans musik på P2 nästan hela dagen. Lyssnade lite medan jag reparerade cykel.

Han har hängt med ända sedan jag i dryga tjugoårsåldern gick och lyssnade på gruppen Exception, som gjorde någon sorts popversioner av klassisk musik. Som förband hade man valt freskkvartetten, som spelade Shostakovitj åttonde stråkkvartett. Det var mitt första oväntade möte med denne kompositör. Jag blev såld och sedan dess har hans musik varit en del av mitt liv.

Han skrev den efter att ha besökt Dresden strax efter kriget. Den börjar med tonerna D Ess C och H, som sedan återkommer i variationer. Det är initialerna i hans namn i en av dess många transskriptioner: Dmitrij Schostakovitj. Så är det nog: inför hotet av den riktiga utplåningen, den riktiga döden, så står vi där förtvivlat och tummar på vår identitet.

Han skrev leningradsymfonin i ett av tyska arméer belägrat Leningrad. Den med den långa marschen som börjar så trosviss och stegras upp i det nästintill outhärdliga. De svultna konsertbesökarna lär ha gråtit hejdlöst vid uruppförandet.

Bilderna av honom visar ett känsligt ansikte med en knivskarp mun, det är något sturigt och trotsigt över den där munnen, som nån som envetet biter ihop om sin egenhet. Jag gillar hans musik. Det är självbevarelsemusik i såväl fysisk som själslig mening.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s