Valet

Ack, var hittar man
då det är vinter,
blommorna, och var
solskenet
och skuggorna över marken?
Murarna står
språklösa och kalla, och i vinden
gnisslar vindflöjlarna.

Det där var lite fritt efter Hölderlin. Denne märklige tyske romantiker som hänfördes av det revolutionära sjuttonhundratalsslutet, blev besviken, liksom för övrigt Beethoven och väldigt många andra, av Napoleons kejsartramseri, och som sedan blev lite tokig, togs om hand av en snickare och skrev beskedliga men formfulländade dikter om årstidsväxlingarna. Så vad ska jag skriva om nu, hösten 2010? Jag ska skriva ett försök till utkast om ett slags teori om vad som skulle kunna kallas demokratins historia. Varken mer eller mindre.

Jag kommer att bortse från de rötter demokratiidén har ända ner i antiken och hålla mig till vad som skett sedan slutet av sjuttonhundratalet och framåt. Idén om att rösta fram ett parlament har nämligen sedan dess varit intressant för alla dem som velat vara med och styra över samhällsutvecklingen. Det handlade först om borgarna, som tröttnade på att vara en del av ”tredje ståndet” i ett samhälle som styrdes av de båda första, adeln och prästerna. Därav de revolutionära utveckling som började med den franska revolutionen 1789.

Sedan handlade det om arbetarna, som tröttnade på att slita för den borgarklass som gått segrande ur den första revolutionära utvecklingen, och själva ville få det lite bättre. På sina håll valde man den revolutionära vägen och på andra den reformerta. De senare menade att man genom att utvidga rösträtten till alla vuxna män och så småningom alla vuxna kvinnor och män kunde skaffa sig makten över statsapparaten medelst demokratiska val.

Och arbetarna röstade på sina arbetarpartier och fick det bättre.

Och många ur den grupp som i början av nittonhundratalet hörde till arbetarklassen fick det så pass mycket bättre att de kom att tillhöra den alltmer växande medelklassen.

Så om de politiska partierna i valen ville få förtroendet att regera, så måste de vinna denna medelklass. Detta kunde göras på två sätt. Antingen genom att den välfärd man ville reformera in i samhället gjordes generell, dvs socialförsäkringarna skulle inte enbart gälla de fattigaste, utan alla. Detta har varit socialdemokratins, och i viss mån även socialliberalismens väg. En del politiker har därvidlag talat om ”det starka samhället”, dvs ett samhälle som inte enbart gör att medborgarna kan känna en viss grundläggande trygghet, utan också möta nya uppdykande hot, som till exempel om klimatet skulle börja kräva samhällsansvar för att inte braka samman.

Eller också kunde man vinna medelklassen genom att ge dem pengar. Allt det som det kostar att bygga upp ett starkt samhälle kan man i stället använda för att sänka skatter. När medelklassen plötsligt märker att den kan köpa en massa grejer därför att det kommer in mera pengar, tycker de att detta är ju bra. Den linjen valde den gamla högern som dessutom tog till sig alla marknadsliberalismens tricks och konster och kallade sig för de ”nya moderaterna”. För säkerhets skull stal man motståndarnas alla honnörsord.

Och man lyckades. Den till synes så utmärkta idén om generell välfärd gick i graven i takt med att medelklassen fick mer i sina plånböcker. Två riksdagsval har bekräftat utvecklingen. Rapporterna duggar tätt om vad som händer med de som inte platsar innanför det som utstakats som ”arbetslinjen”.

Det som vänstern misslyckats så kapitalt med är att få valet att handla om vilket samhälle vi vill ha. I stället har högern lyckats utmärkt med att få det till att handla om vad som är bäst för varje enskild medborgare. Åtminstone pekuniärt. Och visst har de en poäng, mera pengar ger mera valfrihet. För dem som har sitt på det torra. Och för dem som inte har det medför samma samhällsutveckling i lika mån större hopplöshet.

Så där är vi nu. Vi i vänstern måste formulera valet på nytt, dvs det vi väljer emellan. Vi måste hålla medelklassen för ansvariga samhällsmedborgare och inte köpbara individer. Det måste vara möjligt att formulera ett sådant alternativ. Eller så är det ingen mening att skriva sådana här bloggposter. Bättre att skriva om årstidernas växlingar. Alltså

Kyligare blir det och döden
krullar löven samman och vit-
menar trädens kala stammar.
Vindflöjlarna klirrar.
Sverigedemokrater gnisslar.
Hästarna stampar och frustar
i sina spiltor.

Annonser

2 responses to “Valet

  1. hejsan, jag plusar dig på listan över finfina sidor om det är oki doki?
    Vänligast och tack för fin läsning!
    /irmelin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s