Att vara i den ruttna staten Danmark

Hamlet är ett drama om autenticitetens möjlighet eller omöjlighet. I det ränkernas och förställningarnas hov där prins Hamlet har sin förutbestämda plats och där Ofelia är den han älskar står valet plötsligt mellan att vara sig själv eller att inte vara alls. Laertes vill till Paris och Hamlet vill egentligen till Wittenberg, de vill fortsätta vara studenter i stället för att ta sin del i den ruttna danska statens hov.

Autenticiteten omöjligförklarades av postmodernismens teoretiker, men har ändå kvar sina apologeter. Lars Norén är nog en av de starkaste. Dessa nästan omöjliga figurer som säger som mottot i Hermann Hesse bok Demian: ”Jag ville ju inget annat än att försöka leva det, som av sig självt ville fram ur mig. Varför var det så helvetes svårt” (min tvivelaktiga översättning).

Att vara eller inte vara. Låt mig vara! Vad menar man när man säger ”Låt mig vara!”? Vi lägger så gärna till ett underförstått ”ifred”. Men tänk om den som säger ”låt mig vara” verkligen vill just det, nämligen vara, nämligen sig själv, och vädjar till omgivningen om just detta. Att vara eller inte vara behöver inte handla om valet mellan att leva eller göra slut på sig, det kan också handla om valet mellan autenticitet och förställning.

Andra bloggar om: Hamlet, Norén, autenticitet, postmodernism

Scenframträdanden

Tittade på Lars Noréns uppsättning av Hamlet på teve ikväll. Väldigt skrikigt. Det kanske blir så när man bara spelar in en teater som inte är gjord som tv-teater. O att detta alltför fasta kött får smälta skrek Hamlet, ungefär som en auktionsutropare. Kändes lite fel.

Shakespeare är en av det halvdussinet största poeter som någonsin levat. Det finns många berömda rader ur Hamlet men mina egna favoritrader är bara en liten sidoreplik, som Hamlet säger då han talat med sin faders ande och fått veta det hemska läget, och då han ser att natten håller på att ta slut, att det börjat ljusna, så säger han:

but look the morn’ in russet mantle clad
walks o’er the dew of yon high eastward hill

om jag nu kommer ihåg det rätt. Två rader poesi av en klass som skulle kunna väga upp mer än sextonhundra sidor beklagansvärd prosa. Jag vill inte såga Norén, han är så djävla bra när han är bra. Men jag tycker det är synd att han verkar ha publicerat dryga sextonhundra sidor skitprat.

Andra bloggar om: Norén, Shakespeare, skitprat

Världen i morgon

Det händer att gamla män vandrar ut i vattnet.

Vilhelm Moberg vandrade ut i vattnet.

En kompis till mig hade en morfar som gjorde det.

Annars tuffar det mesta på

som om ingen visste något.

Fåglarna sjunger som besatta om morgnarna.

Skatorna har byggt sitt risiga bo i trädet utanför vårt fönster

och sjön ligger där nere lika vacker som alltid

men det är som en barriär plötsligt rests mellan världen och hennes skönhet.

Hennes outgrundliga skönhet. Hennes Edith-Södergran-skönhet.

Den där skönheten de flesta av oss i någon enslig stund fått en skymt av.

Njutningsmedelsleverantörerna vet detta och levererar.

Njutningsmedelskonsumenterna vet det också och konsumerar.

För dem som går ut i vattnet är det oftast så att de vet ingenting.

De har aldrig trott på möjligheten att kunna gå på vattnet;

de vänder ut i det okända och det känns nästan som i tonåren

då man av något slags inre tvång också vandrar ut i det okända

och det hela är så märkligt, så obegripligt och lite förtvivlat.

Männen som vandrar ut i vattnet kanske plötsligt ser den,

den där barriären som skiljer världen från dess skönhet,

medan kvinnorna står där på tvättbryggorna med sina lakan fladdrande i vinden.

Det är då det är som om något blivit så sent på jorden

och som om det minst viktiga just nu vore att skriva en dikt

om hur sent på jorden det är. Om hur män ibland vandrar rakt ut i vattnet

och om hur en del börjar mörda besinningslöst

för att deras moral trasats sönder.

Det hela tuffar gladeligen på

som om vi hade en värld i morgon också.

Andra bloggar om: poesi, livet efter döden, gamlas självmord, självmord, öde

Blogexil

Bloggaren har tillfälligt hamnat vilse bland vitsipporna…

Hur skrivs historia?

När Claes Arvidsson skriver historia på Svenskans ledarsida idag går det sannerligen hej vilt till. Tänkte jag skulle hjälpa honom lite. Att Raoul Wallenberg troligtvis mördades i Ljubljankafängelset ser Arvidsson som ”en illustration av sambandet mellan nazism och kommunism”. Nu var det ju en hel del som mördades av stalinregimen. Lev Trotskij, till exempel. Ergo var förmodligen Wallenberg trotskist. Att åtskilliga kommunister fick sätta livet till under såväl Stalins som Hitlers regimer är ju ytterligare ett glasklart samband mellan nazism och – ja vadå?

Att slutsatserna oftast blir uppåt väggarna när den som drar dem inte kan skilja mellan ideologi och praktik har jag redan skrivit om. Politiskt hör jag hemma någonstans på sossarnas vänsterflygel, med starkare sympatier åt syndikalist-hållet än åt något uttalat kommunistiskt parti. ”Frihetlig socialist” skulle man väl kunna kalla en sådan som mig.

Hur kommunismen fungerat som ideologisk mask för terrorregimer var förvisso intressant för mig en gång i tiden. På den tiden läste jag Isaac Deutchers Stalin och Trotskij-biografier och naturligtvis Solsjenitsyns böcker om gulagarkipelagen. Under mitt liv har jag träffat åtskilliga vänstermänniskor, men ingen som varit anhängare av eller inte tagit kraftigt avstånd från stalinregimen. Med Mao förhöll det sig annorlunda. Det fanns åtskilliga som ville se maoismen som något väsentligen nytt, men för mig stöp det redan efter tre studietillfällen i en ”marxist-leninistisk grundkurs”, eftersom cirkelledaren då ville få oss att anamma ordförande Maos ståndpunkt att Stalin var till 70% god och till 30% ond. Befängt, tyckte jag, lämnade grundkursen och blev således aldrig maoist.

Åtskilliga av dem som blev det har jag sedermera återfunnit bland den nyhöger som hängivet förespråkar nyliberalismens välsignelser och välfärdstatens nedmontering. Vilket väl måste, om vi fortsätter skriva historia på Arvidssonmanér, tyda på ett solklart samband mellan nyliberalism och maoism. Än mer så om man betänker att den exempellösa framgången för kinesisk ekonomi väsentligen bygger på nyliberal ekonomi i kombination med politisk diktatur som ideologiskt maskerats som kommunism. De kinesiska sweatshopsen skulle helt enkelt inte vara möjliga i en demokrati. Vilket visar det tydliga sambandet mellan kapitalism och kommunism!

Så varför ska vi idag fokusera på det som Arvidsson envisas med att kalla ”kommunismens brott”, så till den grad att det bildats en myndighet som på statsdirektiv ska sätta detta fokus? Förmodligen för att om vi fokuserar på ett, så tappar vi fokus på något annat. Själv läste jag sovjetisk historia för tretti år sedan, idag läser jag hellre böcker som Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”, som just nu hållit mig så upptagen ett par veckor så jag knappt hunnit blogga. Hon skriver om just det som vi helst inte ska fokusera på, nämligen det som händer i dagens Ryssland och Kina, sambandet däremellan och det som händer över hela världen och den nyliberala eller neokonservativa ideologin, vars agenda efter kommunismens fall blivit i stort sett allenarådande. En skrämmande historia. Henne må ni läsa! Om hennes historieskrivning må ni berätta!

Andra bloggar om: historia, historikeruppropet, kommunism, nazism, kommunismens brott, forum för levande historia, Naomi Klein

Apropå vädret som är som det är nu.

Snöblandade regn

är sådant som också finns.

Gör en våt och kall.

* ‘ , , * * ‘ , *

* ‘ , ‘ *

Andra bloggar om: haiku, vädret

Stenkastningsproblemet

Stenen jag står och håller i handen,
vart ska jag kasta den?

Jag vill inte hålla den kvar i handen,
för den tynger så väldigt.

Jag tror inte på de som säger sig veta
vart jag ska kasta min sten

och vem har för övrigt påstått
att den är min?

Jag kastar den med en plötsligt övernaturlig kraft
som en sond rätt ut mot utomjordingarna

så att de kan komma hit
och hjälpa oss lite,

vi som inte längre vet
vart vi ska kasta våra stenar

när vi är förbannade,
ledsna eller frustrerade

Andra bloggar om: poesi, dikter, stenar, stenkastning, utomjordingar

Skilj mellan ideologi och praktik!

De flesta ideologier jag kommer på har namn som slutar med suffixet ”-ism”, men det innebär inte att allt som slutar på suffixet ”-ism” måste vara en ideologi. För att kunna kalla något för en ideologi måste det vara någorlunda sammanhållna idéer om hur ett samhälle bör styras och om hur människorna i samhället interagerar med varandra. Alltför ofta sammanblandas ideologi med vad man snarare skulle kunna kalla praktik. Stalinism kan exempelvis knappast hänföras till kategorin ideologier. Fastän Stalin skrev tjocka böcker hade han inte mycket att lägga till det som redan sagts av andra, exempelvis Marx, Engels och Lenin, som huvudsakligen ligger bakom kommunismen, som otvivelaktigt är en ideologi.

När man som Forum för levande historia på regeringsdirektiv talar om kommunismens brott, så menar man alltså den praktiska politik som verkställdes av exempelvis Stalin eller Mao. Att Stalin bedrev terror är det knappast någon som förnekar, men bland offren för denna terror fanns åtskilliga kommunister. Bland motståndsrörelserna under andra världskriget fanns åtskilliga kommunister. Ingen av dessa hyste uppfattningen att statlig terror skulle vara en huvudingrediens i den kommunistiska ideologin.

Lika lite brukar man hänföra de brott som genomfördes under kolonialismens epok till liberalismen, trots att liberalismen var den bärande ideologin bakom den ständigt nya jakten på råvaror och marknader. Därför att kolonisalismen var ingen ideologi, det var en praktik. Vi talar därför inte om ”liberalismens brott” eller ”de brott som skedde i liberalismens namn”, då vi talar om fruktansvärdheterna under kolonialismen. Lika lite brukar vi tala om liberalismens brott då vi talar om det hopkok mellan CIA, IMF ocg Chicagoskolans ekonomer, vars framfart sedan sjuttitalet dokumenterats i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, eftersom detta är en praktik av mördande och undantagstillstånd som inte kan likställas med liberalismen som ideologi.

Dokumentera gärna dessa brott, ju mer vi vet om dem desto bättre. Diskutera också gärna ideologier, huruvida det i den kommunistiska ideologin finns svagheter som skulle kunna förklara utvecklingen av Sovjetsamhället mot stalinistisk terror, eller huruvida det i den liberala ideologin finns svagheter som skulle kunna öppna dörren för avarter och exesser i likhet med kolonialism och nyliberalism. Sådana diskussioner är alltid fruktbara och ett viktigt inslag i en levande demokrati. Men ett Forum som på regeringsdirektiv ska fastslå tvivelaktiga sanningar om kopplingen mellan ideologier och historiska skeenden är vi inte betjänta av.

Kommunism och socialism är ideologier som spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen sedan mitten av artonhundratalet och som inte enbart lett till terrorregimerna i Stalins Sovjet och annorstädes utan också till de blandekonomier som utvecklades i Västeuropa och som nu till varje pris ska svärtas ner. Det är rätt beklämmande.

Bloggat om detta har Ett hjärta rött, Svensson.
Inte förstått mycket av detta har Lena Adelsohn Liljeroth.

Synpunkter har också Bo Rothstein i dagens SvD
Andra bloggar om: Forum för levande historia, Kommunism, Liberalism, ideologier, brott mot mänskligheten

Att tänka fritt är störst.

Äntligen! – frestas man utbrista då man läser dessa historikers förkastelsedom över politikerstyrd historieskrivning. Ändå blir man lite nervös inför framtiden. Våra lärosätens självständighet gentemot såväl stat som näringsliv har liksom varit så självklar, tills man plötsligt upplever den som hotad från såväl det ena hållet som det andra. Att det i ett samhälle finns en fri och kritiskt tänkande institution, oberoende av såväl politiska som ekonomiska intressen, har åtminstone jag hållit för något så självklart att jag inte tänkt på att någon politisk eller ekonomisk kraft i samhället endera dan plötsligt skulle kunna ändra på det. Ändå hörs det från alla möjliga håll nuförtiden att utbildning ska leda till jobb eller någonstans vara nyttig och att även våra högre lärosäten bör vara anpassade efter behovet av arbetskraft eller nyttighet i en eller annan form. Och det verkligt allvarliga är att jag kan inte komma på någon styrelseform som skulle kunna freda universiteten från denna utveckling. Det där fria sökandet och forskandet, som inte leds av något annat än nyfikenhet och törst efter kunskap och vetande, får det alltmera trångt och det kan jag tycka är en allvarlig utveckling. Det nuvarande styret i vårt land har så till den grad perverterat det som kallats för ”arbetslinjen”, att det alltmer kommit att likna motsvarigheten i de forna öststaterna, där man inte heller var så intresserade av fritt och självständigt sanningssökande.

Att värna våra universitets självständighet är därför en av de viktigaste ingredienser i det uppdrag var och en av oss, som anser oss vara medborgare i en demokrati, måste ta på sig. Att dessa styrs av tidsandan är illa nog, och något vi svårligen kan göra något åt. Men att politiker och näringsliv ska hålla fingrarna borta borde vara en självklarhet, för det handlar om att värna tankens frihet. Enligt min mening finns det ingen viktigare frihet. Och vad tänkandet beträffar, så är jag övertygad om att det onyttiga är det som i längden är nyttigt.

Andra bloggar om: frihet, demokrati, universitet, högskolor, Forum för levande historia