Hur vi gör när vi fängslar våra barn

Det var en riktig tv-kväll i går kväll; först ett dokument-inifrån-program om Thomas Quick, vårat grannaste exemplar av seriemördare, som uppenbarligen inte mördat någon enda av de trettio han kraftigt drogpåverkad och sönderterapeutad påstått att han mördat. Det som blir lite beklämmande är att jag faktiskt vill tro på alla möjliga former av terapier, och faktiskt också tror på dem, men att det uppenbarligen i branschen finns så många charlataner som egentligen är livsfarliga för vår rättssäkerhet. Spaningarna efter de verkliga mördarna har lagts ner, de mördades anhöriga har, åtminstone i fallet Johan Asplund, varit övertygad om att Quick är en bluff och sålunda känt sig sviken av rättsapparaten och allt har rullat på bara därför att det bildats en grupp som, om Quick skulle avfärdas som mördare, skulle ta prestigeförlusten alltför hårt.

Sådana situationer känner vi igen sedan tidigare: en sammansvetsad grupp som satsat alltför mycket på ett kort, för att inte våga ta den prestigeförlust det innebär att säga: ”kanhända hade jag fel”, utan i stället än mera frenetiskt fortsätter hävda sin allt mindre trovärdiga ståndpunkt. Glöm inte bort att det finns offer för deras försvarade prestige, och att det då handlar om människor som fått sina liv förstörda. I fallet Quick får man verkligen hoppas på att den begärda resningen i målet bifalles.

Det andra programmat var ett dokument-utifrån-program om hur barn nästan från födelsen manipuleras till att bli fullgoda konsumenter. Det var skrämmande. Någon i programmet, som framför allt handlade om reklam riktad mot barn i USA, det dystra föregångslandet i alla sådana här sammanhang, jämförde reklammakarna med pedofiler: samma utforskande inställning till barnen för att utröna hur de fungerar för att desto lättare kunna manipulera dem till att gå med på deras vilja och förstå att det är just exakt vad de själva egentligen vill. Och detta bara pågår! Det är ju egentligen inget nytt, vi vet ju alla om det, och vi bara tillåter det. Konsumismens propaganda är värre än den öststatspropaganda vi fram till kommunismens sammanbrott förfasade oss över. Den är värre därför att den är mera sofistikerad, använder sig av nyare kunskap för att finna en alltmera effektiv metodik och därför att den är så mycket svårare att strida mot därför att den tämligen aningslöst är accepterad i samhället på ett sätt som propagandan i öststaterna aldrig var.

Vi fängslar således alldeles frivilligt in våra barn i en prylvärld, där inget av värde finns utanför prylarnas värld, eftersom prylarna är de enda värdeetiketter som erkänns. Sådan är den frihet som det så livligt propagerats för de senaste tjugo – trettio åren. Det var ett kusligt program att titta på. Förmodligen desto mera kusligt för dem som, i likhet med mig själv, är eller har varit föräldrar, och därigenom vet hur omöjligt det är att stå emot en sådan massiv propagandaapparat.

Nu ska jag inte vara alltför pessimistisk så här alldeles före jul. Jag tror faktiskt att vi är mitt inne i en vändpunkt. Alltfler begriper att den alltför frisläppta marknaden är förödisk för samhället och att det nyliberala paradigm som rått under de senaste decennierna står för något helt annat än det vi menar då vi talar om frihet. Överlämnad åt sig själv löper marknaden amok och det finns inga hinder för vad giriga aktörer kan ta sig för för att vinstmaximera den egna verksamheten. Man drar sig inte för mentala övergrepp på barn, så som programmet igår kväll så tydligt visade. Det låter onekligen lite konstigt då till och med Anders Borg talar om socialism som kapitalismens vakthund. Men det ligger något i det. Överlämnad åt sig själv blir kapitalismen lika farlig och människofientlig som socialismen blir, om den överlämnas åt sig själv. De rena formerna av dessa fenomen, som har så lätt att finna sina propagandister, är bara skit. Det är blandformerna som ger oss våra överlevnadsalternativ.

Men om någon i alla fall vill sätta skinkan i halsen, så läs gärna det som Opassande skriver i sitt senaste blogginlägg. Hon har så rätt så rätt. Det är verkligen riktigt illa ställt i vårt senkapitalistiska postsossesverige.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Annonser

One response to “Hur vi gör när vi fängslar våra barn

  1. Pingback: P.S. God Jul « Ett hjärta RÖTT

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s