Karl Popper och kristendomen

Något som då och då diskuteras är kristendomens roll i historien. Det har exempelvis framhållits att det mörker som vi brukar kalla för medeltiden och som inträder strax efter romarrikets fall och sedan fortsätter fram till renässansen, till stor del kan förklaras med att kristendomen lade sin filt över allt tänkande och därigenom hindrade människans intellektuella och vetenskapliga utveckling. Utan att vara medeltidsromantiker har jag lite grand varit på kant mot denna bild, helt enkelt därför att medeltiden inte var utan sin storslagenhet. Araberna förvaltade väl arvet från greker och romare och lärde våra poeter att rimma, arkitekturen utvecklades till något alldeles enastående under elva- och tolvhundratalen, filosofin hade väl åtminstone några tänkare av rang. Men det var ändå en tid av förtryck, och det var framför allt kyrkan som stod för förtrycket. Det gjorde den i och för sig långt in på artonhundratalet, då gemene man plågades med husförhör och katekes, och häxor brändes ännu på sextonhundratalet.  Men var det kristendomen som – så att säga – var primus motor i denna förtryckarapparat? Jag har alltid ställt mig lite tveksam till det. Snarare var det de byråkratier som inrättade sig då antikens sista imperium föll samman, byråkratier som till sin natur blev bevarande och reaktionära. Den kristna rörelsen utgjorde till en början ett hot mot dessa byråkratier, vilka fann det bäst att införliva hotet i sig själv, dvs göra kristendomen till statsreligion.

Då jag nu läser Popper finner jag att han är lite av samma mening. Den kristna församlingen var till en början av det egalitära slag som karakteriserar det som Popper kallar för ”Det öppna samhället”. Den var mera lik den atenska demokratin än den kyrka som till slut skulle bli till och Popper fortsätter sin tankegång (min översättning):

Men parallellen mellan Den Stora Generationen [dvs de atenska tänkare som förespråkade demokrati, min anm.] speciellt Sokrates, och den tidiga kristendomen är djupare. Det råder knappast något tvivel om att styrkan hos de tidigaste kristna låg i deras moraliska mod. Det låg i det faktum att de vägrade att acceptera Roms anspråk på ‘att det hade rätt att tvinga sina undersåtar att handla mot sina samveten’. De kristna martyrer som tillbakavisade styrkeanspråk för att sätta en standard för vad som är Rätt led för samma sak som Sokrates hade dött för.

Detta bröts då Kristendomen själv fick politisk makt. Popper skriver:

Frågan reses huruvida detta officiella erkännande av den Kristna Kyrkan (och dess senare organisering efter modellen för Julianus Avfällingens neo-platonska anti-kyrka) inte var ett genialt politiskt drag från de styrandes sida, utformat för att bryta det enorma moraliska inflytandet från en egalitär religion – en religion som de förgäves försökte bekämpa med sin styrka såväl som med anklagelser för ateism och bristande fromhet […] Hur det än må vara med den saken, är det tvivelsutan med Justinianus förföljelse av icke-kristna, kättare och filosofer (a. d. 529) som medeltiden börjar.

Så långt Popper. Ändå kan jag bli lite förvånad över att han inte så mycket bryr sig om den kristna lärans roll i historicismens historia. Det enastående med kristendomen var ju framför allt hoppet om det eviga livet. Och inte i någon glåmig dödsrikesform, som judar och antikens greker och romare föreställde sig, utan i ett paradis, där det som gick förlorat i syndafallet återlöses för evig tid (försåvitt man, naturligtvis, levt ett rättskaffens liv). Den kristna människans liv blir således inbegripet i ett drama som sträcker sig från tidernas begynnelse och långt in i en framtid, då jorden som vi känner den redan gått under i Yttersta Domen. Den rättvisa som man finner omöjlig att realisera här på jorden blir för den kristne möjlig genom att mänsklighetens drama får denna tidsdimension. En gång kommer allt att bli rätt, och då för all evighet. Var det inte just tron på detta skeende, denna grandiosa Historia om livet på jorden och dess fortsättning i ett hinsidesliv, som var det som framför allt gav de tidiga kristna det fantastiska mod som Popper talar om? Modet och handlingskraften hos den som är inbegripen i en profetia, låt vara om denna åberopar religion eller vetenskap som sin grund? Visst känns det skönt och visst blir man stark av att veta att man handlar i enlighet med det som man vet måste ske?

Så kristendomens roll i historien är inte så lätt att utreda. Den kristne har – likaväl som för övrigt marxisten – ett ansvar för hur han/hon förvaltar sin tradition. Personligen fruktar jag de trosvissa och finner ibland modet hos den som är stark i tron synnerligen tvivelaktigt. Hellre en sund skepsis inför var och vilka vi är och vart vi ska.

Det ska tilläggas att det finns inslag i kristendomen som alltid haft ett starkt inflytande i mitt eget liv. Tanken på det Heliga Ordet, som blev kött och nedsteg bland oss för att genomleva ett människoliv ”to the bitter end”, är helt enkelt storslagen. Det är det där med Uppståndelsen och hela den därpå följande världsbilden som jag aldrig kunnat svälja.

Lite bloggtips: Charlotta skriver om mötet med en rasist i simhallen och hur lätt en vandringssägen kan ta sin början, Leo funderar över hur svårt det är att tänka rätt, Strötankar tänker lite djupare på vad FRA-debatten handlar om. Och Thomas (f d ”Diskussionsforum”, numera ”Tankspritt”) skriver också om Popper.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

4 responses to “Karl Popper och kristendomen

  1. Det var en intressant utläggning!

    Jag har för mig att Popper i sin beskrivning av historicismen föraktfullt uttrycker att historicistens ”vetenskapliga” framtidsbild inte är något annat än en profetia. Han kritiserar alltså i första hand historicismen som föregiven vetenskap. Då kristendomen inte utger sig för att vara vetenskaplig, utan tvärtom bejakar uttrycket profetia så faller dess framtidsdröm utanför Poppers målgrupp. Popper angriper dessutom historicismen i ett särskilt syfte, tror jag, nämligen för att avvärja det hot som denna filosofiska rörelse representerade vid tiden för hans skrift i början på förtiotalet. Kristendomen var vid den tiden kanske inte något större hot mot det öppna samhället, även om den varit det tidigare och säkert kan bli det igen.

  2. Det är riktiga påpekanden. Det var då Popper undersöker historicismens ursprung hos bl a Herakleitos och Aristoteles som jag tyckte att han lite väl snabbt gick förbi den kristna trosuppfattningen om världens öde. Hur idén om ett ursprungligt gott och historien på väg mot ett återupprättande av detta goda går igen hos så många av de tänkare Popper angriper, så som Rousseau, Hegel eller Marx

  3. Lite intressant i sammanhanget var en debatt i teveprogrammet ”Annas eviga” för några veckor sen(http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=96017&a=1297358)-, mellan Andreas Malm, ateist och klimathotsengagerad, Stefan Edman, kristen och klimathotsengagerad, och Holger Nilsson, kristen predikant och historicistiskt övertygad om jordens nära förestående undergång. Om man som Holger Nilsson verkligen tror bokstavligt på profetian om världens förestående undergång är det ju helt konsekvent att handla som han gör, dvs strunta i något engagemang som skulle hindra denna undergång och i stället rikta sitt engagemang till tron på Jesus. Man fick en känsla av att kristendomen inte förenade Holger Nilsson och Stefan Edman särskilt mycket, ehuru båda säkerligen var innerligt kristna, medan antihistoricismen och tron på människans ansvar förenade Edman och Malm desto mer, trots att den ene var marxist och den andre kristen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s