Himmel över Berlin

Såg Wim Wenders ”Himmel över Berlin” ikväll, en film som jag, då jag såg den i slutet av åttiotalet, satte upp på listan över mina stora favoritfilmer. Idén med änglar som går omkring i ett grått Berlin med muren ännu kvar och rester från kriget är ju rätt så genial och att låta ”Columbo” -Peter Falk spela en före detta ängel som tröttnat på sin överjordiskhet och stigit ner i den ”stora floden” är ju helt underbart. Filmen minns jag också för att jag blev så tänd på en låt som spelades av ett band i filmen, i eftertexten såg jag att det måste vara ”Nick Cave and the bad Seeds”, som jag sen vet att jag letade efter (det var ju före nätets tid) men inte hittade. Det var min första glimt av Nick Cave och när jag nu såg om filmen så tycker jag fortfarande att låten är väldigt häftig:
Den unge romantikern jag var en gång i tiden föll pladask för vackra Solweig Dommartins tal i baren då hon för första gången möter den människoblivna Damiel. När jag nu ser om filmen är jag inte lika övertygad. Då drömde jag om att även jag skulle möta en flicka som sa lika högtravande fina ord till mig, nu tycker jag nog att de är – just lite väl högtravande. Det var Peter Handke som skrev de mest poetiska dialogerna i filmen och Peter Handke är en författare som ibland kan flyga iväg i lite väl bristande verklighetskontakt. I essän What is Peter Falk Doing in Wings of Desire ? utvecklar Richard Raskin tanken att det är just en av orsakerna till att Peter Falk måste vara med i filmen. Det måste helt enkelt vara någon godmodig typ som vi känner igen (Columbo!) och som kan vara en motpart mot det högtravande änglalika, som slutligen övetygar Damiel att det är en bra idé att bli en dödlig människa. Det gör Peter Falk i den här scenen, som Raskin menar är filmens stora vändpunkt (jag menar det som utspelar sig framför korvkiosken):

I denna scen pratar Peter Falk också om sin mormor ”Grandma”, vilket är ett exempel på hur det blir lite fel ibland: en före detta ängel kan ju knappast ha någon mormor! Raskin skriver i sin essä om hur det gick till när Peter falk engagerades för rollen som före detta ängel (det är jag som översatt från engelskan):

När filmandet började den 20:e oktober, hade Wenders fortfarande ingen aning om vem som skulle kunna spela rollen av den tidigare ängeln. Han berättade för mig att under dessa första veckors filmande, kom han och hans assistent, Claire Denis, ständigt tillbaka till samma fråga under sina nattliga planeringssessioner: behövde de eller behövde de inte denna karaktär? Han sade att Claire Denis menade att de absolut behövde den, och att Wenders höll med, men hade slut på idéer. Till slut plockade Claire Denis fram Peter Falk’s namn en natt och Wenders var genast säker på att Falk var exakt den skådespelare de behövde för rollen, eftersom han inte bara var känd över hela världen för sin roll som polisen Columbo, utan också utstrålade vänlighet och generositet i en sådan grad att det skulle finnas en sannolikhet i hans rollgestaltning av en före detta ängel.

Wenders hade beundrat Peter Falk i Cassavetes’ filmer från sjuttiotalet, och det var förmodligen från Cassavetes han fick Falk’s telefonnummer. Han ringde en kväll, presenterade sig, berättade lite om filmen och förklarade att han behövde en före detta ängel, varpå Peter Falk efter en paus svarade: ”hur visste du det?” När Falk frågade om han kunde få tillsänt sig ett manus, svarade Wenders att han inte hade någonting alls skrivet om denna före detta ängel, inte en enda sida. Om något, gjorde detta det hela ännu mera intressant för Falk, som svarade: ”Ah, jag har jobbat sådär tidigare med Cassavetes, och ärligt talat föredrar jag att jobba utan manuskript”.

Så det är ju inte så konstigt att den före detta ängeln fick en mormor! Uppenbarligen är det Peter Falks improviserande som räddar filmen och gör att den fortfarande är så sevärd.
Något som sambon och jag diskuterade var den andra ängeln Cassiels roll i filmen. Framåt slutet, då änglakompisen Damiel lämnat honom för jordelivets frestelser, verkar han inte alls så glad (se honom i Nick Cave-klippet ovan!). Det verkar inte som om han riktigt kan ta till sig mötet med Falk, som säger samma sak till honom som han sagt till Damiel. Varför är det så? Är han för feg? Har han inte på samma sätt som Damiel lockats av kärlekens möjlighet? Vem vet? ”Nu vet jag något som änglar inte vet” skriver Damiel i filmens slutscen. Det är naturligtvis inte så lätt för en ängel att få veta något som änglar inte vet.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s