Popper, historicism och nyliberalism

Jag har nu läst Poppers ”Det öppna samhället och dess fiender” del 1, som nästan hela handlar om Platon, klart, och börjat på den andra delen, som framför allt kommer att handla om Hegel och Marx. Första delen har förvisso lärt mig en hel del om Platon, som jag själv sedan länge avskytt av delvis andra skäl än de som för Poppers kritik är viktigast. Jag har aldrig kommit så långt att jag funderat över Platons filosoferande över hur samhället bör styras, jag har hakat upp mig redan på hans idélära, som jag sett som själva roten till en gnostisk tradition, som fientlig mot det som är (skuggor bara) riktar sig mot en verkligare idevärld bortom detta som är, där allt är som det ska. Här på jorden och här hos mig med barn och hund och sambo är väl allt inte alltid som det kanske skulle kunna vara, men det ‘är i alla fall och jag har alltid föredragit vårt bristfälliga vara framför idén om hur det skulle kunna vara om det är perfekt, eller ursprungligt, eller spirituellt, anything outside the world!. Och idéernas idé: det godas idé, har jag skyggat inför eftersom varje gång jag sett den på krigsfot har den lämnat förödelse i sina spår. Det finns något förföriskt i idealismen som det nog är viktigt att förstå, för förstår man inte det så förstår man inte hur stor dess verkan varit i historien och då förstår man förmodligen inte så mycket av historien heller, rentav mindre än man i vanliga fall förstår av den.

Det var nog Nelly Sachs som fick mig att inse det katastrofala som hystes i den platonska idén om det goda, och det var då hon talade om ondska. Det var en liten kryptisk anteckning, egentligen inte avsedd för någon annan än hon själv, där hon ungefär skrev:först när den vänstra sidan blir den högra, först då det onda gör sig självständigt, blir det det onda. Jag tänkte då att det skulle på något sätt kunna gälla det goda också. Då det goda gör sig självständigt, då det lanseras som något i stil med ”det godas idé”, då blir också det det onda. Ty ingen av våra stora ondskefulla har menat sig vara annat än goda. Hitlers idéer om den ariska rasen bestämde hans handlande, vilket var gott utifrån de förutsättningar som hans egna bisarra teorier levererade. Han såg inte sig själv som ondskefull, han såg sig själv som god, eftersom han tjänade en god idé, som han i och för sig själv kommit på men som inte desto mindre i hans ögon var god. Stalin tjänade historiens innersta mening, som naturligtvis var god. Macbeth, för att ta ett exempel ur litteraturen, skulle aldrig kunna starta sin mordkarriär om han inte triggats av Lady Macbeth, som för att få sin man att agera ifrågasatte om han hade något som ansågs för en stor dygd, dvs säga något gott, nämligen mod. Finns det överhuvudtaget någon av historiens stora gangstergestalter som agerat utan att vara övertygade om att de agerar i det högsta godas tjänst? Jag tror inte vi begriper så mycket av historien om vi tror att människor som når maktpositioner är cyniska och ondskefulla; för att förstå något måste vi begripa på vilket sätt de inbillar sig vara goda, ty inbillningen att tjäna något gott är det som ger dem dess styrka. Sedan kan man ju alltid hitta på någon”ändamålet-helgar-medlen”-filosofi för att ursäkta eventuell brutalitet.

Så när Popper i sin undersökning finner att Platon måste betraktas som historiens första facsist, med sin hierarkiska, rasistiska och reaktionära vision över hur samhället bör styras av en stat, så blir jag inte alls förvånad. Det godas idé är förkastlig och mot den måste ställas bland annat Dostojevskijs kritik mot historicismen, som nog är den mest kraftfulla som levererats. Är det försvarligt att för en framtida lycka för folkflertalet offra ens ett enda barns liv? Nej, svarar Dostojevskij. Popper skulle säkert försvara Dostojevskij med argumentet att vi helt enkelt inte kan veta något säkert om framtiden, att det första offret kanske inte räcker, att det leder till ett andra, ett tredje, och sen ett hundratal, och tusentals. Vi ställer alltför gärna växlar på framtiden, det är för övrigt därför vi befinner oss i början av en till synes rätt så hemsk lågkonjunktur. Det finns inget framtida eller hinsides eller insides gott som ursäktar lumpenheter mot det som är här och nu. Att hela vårt konsumtionssamhälle nuförtiden vilar på människor som under vidriga förhållanden arbetar i Asiens sweatshops för att producera våra konsumtionsvaror, kan inte ursäktas av att dessa människor i en eventuell framtid kommer att få det bättre. Det är här och nu som gäller, allt annat är moralisk bullshit. Ingen vet om den förutspått goda framtiden existerar, det är lika illa belagt som någonsin de historicismer som Popper kritiserar. Men det är detta som är vår tids historicism. Är det inte uppenbart? Den nyliberala historicismen är värre än Marx’ historicism, för Marx manade i alla fall till uppror. Nyliberalismen säger bara ”vänta och se, om bara ingen klåfingrig politiker lägger sig i så kommer ni att få det bättre i en framtid, som vi nyliberaler har en synnerligen god idé om hur den ser ut”. Tro dem inte! Det enda som finns är det som finns här och nu.

Jag skulle gärna velat skriva om Uppdrag Granskning två senaste reportage om konsekvenserna av senaste års bostadspolitik. Jag blev förbannad igår, och jag kände också en konstig känsla av sorg. När jag var ung hyrde jag in mig i lägenheter med inte alltför hög hyra och inte alltför hög standard. Toalett i trappan, ingen dusch, sådant. Men det var inte frågan om förfall. Lägenheterna var underhållna. Den där sorgen handlade väl om det, att en del av vårt samhälle har lämnats åt förfall, med kackerlackor, fuktskador och mögel som de lägsta samhällsklasserna förväntas acceptera att leva under. När byggen som Turning Torso reser sig tuggar kackerlackorna i sig tapeterna i en lägenhet i Rosengård, där barnen uppsöker balkongen för att få läsa läxan ifred från kackerlackor. KamferCharlotta har bloggat mer om detta. Vårt samhälle borde inte anses rikare än vad dess fattigaste delar visar upp. Är det så, så lever vi nuförtiden i ett riktigt fattigsamhälle.

För övrigt har jag startat en blogg om sådant jag tycker om, för att allt inte ska vara så ledsamt. Den heter därför ”Kiriras glada blogg om mat och resor”, tror jag i alla fall att det var. Besök den gärna!

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

2 responses to “Popper, historicism och nyliberalism

  1. Det glädjer mig att du uppskattar Popper och att han lyckas trigga dig att skriva ner dina funderingar kring Platon. Jag kan inte annat än att hålla med dig i dessa.

    Själv har jag tagit fasta på Poppers resonemang om demokrati en hel del, som han ju diskuterar mycket i den första delen. Själva idén att låta avsättbarheten och öppenheten vara centrala begrepp i demokratin är ett nytänkande jämfört med våra vanliga tankar på ”flerpartisystem” och ”alla skall vara med”. Huvudsaken i valen är därmed att man har möjligheten att avsätta ledarna, inte att man väljer in de nya.

    Poppers idéer kan väl kanske ses som ett uttryck av den representativa demokratin, men känns djupare än så, tycker jag. Och om man funderar över de maktcentra som manifesteras i storföretagens styrelser så förstår man genast hur ynklig vår demokrati egentligen är. Dessa herrar är ju inte avsättbara av dem som berörs av deras beslut, inte heller är deras förehavanden öppna för insyn. Här tror jag att man kunde fördjupa demokratin rejält i Poppers anda.

    Å andra sidan tror jag att den ultrademokratiska idén om att alla skall vara med och bestämma är olycklig, handlingkraft kräver makt och prövning av idéer, gärna hos enskilda entusiaster, det väsentliga ur demokraisk synpunkt är att de som missköter sig kan avsättas.

  2. Det är nog viktigt att formulera vad som är centralt i det vi menar med demokrati och varför det är värt att försvara. Avsättbara ledare är ett bra och viktigt kriterium, men det måste ju också vara så att de avsättbara ledarna verkligen har något att leda över, och här har pendeln svängt mellan politik, dvs idén att vi åtminstone hjälpligt kan styra samhällsutvecklingen i en önskvärd riktning, och ekonomism, dvs idéerna om att marknaden sköter allt på bästa sätt om bara politikerna inte lägger sig i. Jag får uppfattningen att Popper verkligen vill att avsättbara politiker ska styra samhället, eftersom en ren ekonomism också riskerar att till slut hamna i någon form av historicism, ungefär som jag skriver om i bloggposten angående nyliberalismen. Popper, får jag för mig, är i grunden reformist, han talar om ”styckevis förändringar” heller än strävan mot utopiska helhetsmål, han hyllar kompromissen framför fanatisk kompromisslöshet.

    Sen kan jag tycka att ”flerpartisystemet” inte är så dumt i det att det ger oss väljare tydliga alternativ, och att det blivit rätt så förvirrat då partierna mer och mer börjat lansera sin politik som en vara att kränga på en marknad. Ett politiskt parti som lanserar sina idéer och säger ”det här tror vi på” och argumenterar för det verkar ha blivit närmast obsolet. I stället har vi fått ett partiväsen där partierna mer och mer baserar sin politik på vad som är gångbart på en marknad, och därför frågar väljarna ”vad vill ni att vi ska tro på”, varefter man försöker lansera en så marknadsanpassad produkt som möjligt. I längden måste det ju leda till att alla alternativ liknar varandra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s