När skogen promenerar i mig…

I morgon ska jag gå i skogen. Det fina med hösten är att det inte längre är stickigt klibbigt svettigt och myggigt att gå i skogen. Man kan plocka stora svampar i stället för pyttesmå blåbär. Eller man kan låta bli att plocka svampar. Man kan bara gå, och låta tankarna spinna sig kring varann, så att man till slut inte längre märkar att man går utan känner det som om det är skogen som är ute och promenerar i en själv. En bäck rinner gnolande förbi. Två trädstammar knirkar mot varann. Några kantarelleller lyser gula, som vore det de döda som stack sina hörlurar upp ur marken för att höra vad vi levande har för oss.

I skogen finns det stenar och på stenar växer lavor. Förundransvärt att något kan växa på sten! Lavsorterna lever på de näringsämnen som finns i regnvattnet, har jag hört. Att umgås med existensformer som lever på regnvatten är givande. Även om dessa existensformer är rätt så tystlåtna av sig. Dom är nästan lika tystlåtna som Gud…

Peripatetiker kallades en grupp filosofer dit bland annat Aristotelse hörde. Ordet kom från peripathein, som betyder att gå omkring. De ansåg att man filosoferade som bäst just då man strosade omkring och jag tror de har en poäng där. Strosar man inte omkring i skogen kan man strosa omkring i stan. Alltid är det något man ser. I Birkastan nu i kväll såg sambon och jag en kille med fyra papegojor, exempelvis. En satt på axeln och tre på armen. De kvittrade eller skränade eller vad papegojor nu gör för något. Tjusiga pippiar i alla fall.

Även om jag haft svårt att tro på en personlig Gud som skapat allt det fina omkring oss, så har jag alltid trott på skapelsen, helt enkelt därför att jag i mina bästa stunder befunnit mig mitt uppe i den. I mina sämsta stunder har det inte varit lika kul, då har allting liksom varit färdigt och jag har stått där som nån skolpojke som kommit försent och missat allt det häftiga. Skapelsen pågår, den är på gång, man är en del av den eller man är inte en del av den. När vi arbetar borde vi vara en del av skapelsen. Jag känner mig inte som en del av skapelsen, nu när semestern är slut och jag har börjat arbeta. Jag känner mig som nånting post. Man lever ju i en tid då allting liksom är post. Kom post. När jag arbetar känner jag mig redan postum. Alla grejer som är färdiga liksom innan de hunnit bli påtänkta. Långt från de långsamma lavarnas värld och dess regnvattenförsörjning. Det jag skriver på min blogg är postningar; de har överlevt mig själv som den jag är då jag skriver dem och övergått i sin postuma tillvaro som en av alla egentligen postuma texter på nätet. Så jag ger er alla min postlav, mina postknirkande träd och mina postsvampar, redan i kväll ger jag er dem, redan innan jag i morgon har gått i skogen och upplevt det hela. Nu ska jag posta denna postning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s