Semesterminnen

Vi bilade runt Vättern. Jag hade Folke Dalbergs bok om Vättern i bagaget och spanade därför hela tiden efter stormar och hägringar. För på Vättern kunde det helt plötsligt börja storma något alldeles förskräckligt, läste jag i Dalbergs bok, och då det inte stormade kunde man om man länge satt och tittade ut över den outgrundliga sjöns vatten, se hägringar. Tinnar och torn, som reste sig där bara Jönköping borde vara, men det man såg var så väldigt mycket mera fantastiskt än Jönköping. Sagoaktigt, tusen-och-en natt-liknande, kunde plötsligt märkliga formationer börja svärma över vattenytan. Jag såg inga hägringar och det blev inga stormar, men vacker var den, sjön, där den låg som ett djupt veck mitt i Sverige.

I en mindre poetisk och mera faktamässig text läste jag att Vättern bildades då det som då var Sverige sprack. Östgötaslätten och Västgötaslätten skulle alltså någon gång i tiden ha hängt ihop, men så sprack det hela och Vätterns bottenlösa fåra bildades tillika med Tivedens Bauer-mystiska skogsveck. Så berättar vetenskapen, som tillika mätt Vätterns bottenlösa djup till det mindre fantasieggande knappa 150 meter.

När vi körde mot Vättern från Stockholm och närmade oss Vadstena, mötte vi en karavan av gamla bilar, sådant som vi kallade dollargrin i min ungdom, chevor och cadillacar, gamla Volvo amazoner och Saab 96:or och en hel räcka ekipage. De var på väg från en av Vadstenas så kallade nostalgiträffar, som varje onsdag lockade fram en massa märkliga åkdon ur garagen runt Vättern. När vi kommit runt sjön och parkerat vår bränslesnåla Golf i Hjo, fick vi under vår kvällspromenad se ännu flera cadillacar, chevor, Opel kapitäner och gamla T-fordar. De körde runt och liksom lekte raggare. De omvandlade bränsle till koldioxid i en omfattning som var så makalös, att jag tänkte att Sverige har minsann spruckit en gång till, i en halva som funderar över vad vi ska göra åt det faktum att vi är på väg att gå under, och en annan halva som kör med sina brett grinande bilar rätt in i en förmodligen förnekad undergång. Tråkmånsarna som bryr sig och nostalgikerna som drömmmer om svunnen storhet, i all dess möjliga former. Sedan har vi förstås frifräsarna som leker hela havet stormar på sin förmodan om att klyftor egentligen alls inte finns, att Vättern och Tiveden bara är en hägring och att det enda som finns är den för alla lika framkomliga slätten mot lyckan.

Frågan är om frifräsaridén kommer att kunna ersätta den idé om ett gemensamt samhällsprojekt som gick förlorad med sossefolkhemsvälfärdsgemenskapen. Eller om Sverige kommer att vara ett sprucket land för gott, en del av en sprucken värld i vilken en del frimodigt kör i gamla hopplösa bilar och andra i nya moderna. Om man gasar på med en av dessa gamla veteranbilar låter det kraftfullt och tufft. Dollargrinen grinar lika mycket som makten grinar åt dessa patetiska gamla bilar, som försöker låta kraftfulla och tuffa.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s