Förströelsearenor, service och underhållning…

Orden är Svenska Dagbladets avgående kulturredaktör Carl Otto Werkelid. Hela citatet finns i dagens DN, och det kan vara värt att fundera lite över:

Vi är farligt nära en utveckling där allt reduceras till förströelsearenor, service och underhållning. Vi har ett ansvar att förvalta den publicistiska traditionen

Vad är då motsatsen till ”förströelsearenor, service och underhållning”? Allvar, skulle jag tänka mig. Är det så att vi förlorat förmågan att vara allvarliga? Njaäää, jag kan nog vara allvarlig ibland. Men jag har funktioner i mig som går igång på diverse förströelse-och underhållningstriggrar, ungefär som våra smaklökar har en tendens att gå igång på extratillsatser av socker och glutamat i maten i stället för den äkta varan, alltså maten som sådan.

Det där är ett fenomen som faktiskt borde undersökas grundligt. För på samma sätt som livsmedelsindustrin kan uppfinna förföriska smaksättarsensationer som slår ut vår nedärvda känsla för hur mat ska smaka, kan naturligtvis kulturproducenter slå ut vår längtan efter allvar med förströelser. Den gemensamma nämnaren är väl det så aktuella ordet ”kundval”. Vi föds inte till människor nuförtiden, vi föds till kunder, och glutamatsensationerna vi bjuder våra barn på är så perfekta att de aldrig någonsin i sina liv kommer att välja mammas köttbullar framför tant Scans.

Som kunder möter vi serviceande efter serviceande efter serviceande. Vi lär oss att mot oss kunder är det inställsamhet och anpasslighet som ska gälla, eskadrar av serviceandar står beredda att erbjuda oss det optimala inom alla former av sensationer: så blir vi matade med framforskade kombinationer av de bästa av  essenser, förströdda med förströelseindustrins spetsprodukter och sedan servade ända in i döden, vilken vi ska vänta på omhändertagna av de bästa vårdgivare vi alldeles själva får välja ut. Alltså allvarligt: på ett sjukhus, vem vill vi helst möta, någon mesig typ som undrar över om vi funderat över vilken sjukdom vi skulle vilja ha eller någon arrogant sociopattyp à la doktor House, som talar om för oss vilken vi faktiskt har? Och varför har förresten den där dussinserien om House blivit så popoulär? Är det kanske för att det finns en uppdämd längtan efter fan själv, den där som en gång sa ”non seviam”, jag vill icke tjäna? Vår tjänste- och sevicekultur servar oss till ett slags andlig död, för vi möter aldrig något annat, vi möter bara sådant som utrönat oss och scannat av oss ändå in i benmärgen, som lärt sig fungera som våra speglar och därför kan erbjuda oss exakt det vi redan vet att vi ville ha. Vi möter alltmera sällan de som erbjuder oss det vi inte visste att vi ville ha. Och vi vet inte längre hur riktiga köttbullar smakar.

Motsatsen till förströelse- och serviceandan måste vara de som kör sitt race utan att bry sig ett skit om oss. Som liksom har koncentrationen riktad mot det de håller på med så intensivt att det inte finns någonting över för att fundera vad någon av oss skulle vilja ha. ”Det här är min grej”, säger de dödsföraktande, ”take it or ge fan i det, inte i helsicke bryr jag mig!” Ett riktigt marknadsmonstrum, med andra ord, totalt omedveten om vad en kund är för något och oförmögen till all form av social kompetens. Förmodligen undergångs- eller utrotningshotat. Bye bye Werkelid. Må din efterträdare bli en riktig antkletjävel.

För den som inte vet något om Fan eller Satan har jag hittat en bild på nätet. Så här ser snubben ut:

Fan

Fan, förmodligen utrotningshotad, fridlysning begärd hos naturvårdsverket

Andra bloggar om: , , , , , , rel=”tag”>skena iväg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s