Tankeyngel från bloggsörjan

Egentligen är jag lika blyg som en grönmögelost, det är väl därför jag dväljes här i bloggsörjan. Två tre timmar efter att alla har gått och lagt sig , då kommer orden! Är jag vilsen så hittar dom mig. Är jag ledsen så tröstar dom mig och är jag alldeles för glad så säger dom som den där armeniern Zeki som jag kände en gång i tiden: ”Gå hem och läs lite Faulkner”. Dom bringar balans i mitt liv. Jaja, ibland lurar dom mig säkert också. Men faktiskt inte så ofta.

För en tid sedan visade någon tevekanal en av mina favoritfilmer, ”När man skjuter hästar, så”, eller om den heter nåt annat snarlikt. Jane Fonda, kvinna med teaterdrömmar, dansande maratondans med först den ene, sen den andre och sen den förste igen, för att sedan vinna ingenting. Och bakom det hela restaurangägaren skriande om den amerikanska andan, dessa underbara par som kämpar för att vinna det som de tror är något men som han vet är inget. Egentligen en fruktansvärd film. Paren dansar i flera dygn, de hänger på varandra och någon dör, bara för att släpas bort i tysthet. Det är så där man kan känna hjulen bara mala på, de lyckade har redan lämnat det där dansgolvet, de mindre lyckade hänger på varandra i en alldeles meningslös maratondans, som till slut blir en dödsdans. Jane Fondas rollkaraktär tar livet av sig, med hjälp av sin danspartner, som arresteras för mord.

Welcome to the machine, som mina ungdomsidoler Pink Floyd sjöng en gång i tiden. Frågan är om det är ett samhällsproblem eller ett filosofiskt/psykologiskt problem detta att vi aldrig lyckas skapa samhällen som inte råder bot på det fundamentala problemet, detta att en del lyckas och andra misslyckas. En del når framgång och andra går under. Och ingendera blir särskilt lyckliga. De som går under avundas de andras framgång och de som når framgång avundas de förras undergång. De revolutioner som kommit till stånd för att råda bot på problemet har fullständigt misslyckats, eftersom de bara skapat nya vinnare och nya förlorare.

Det bästa samhället är det som stör minst. Ja, så är det faktiskt. Någorlunda jämlikt, någorlunda ointresserat. Där kan jag fundera över Jupiter, som just nu lyser strax över himlaranden, eller grodorna som snart i ungdomlig yrsel kommer att hoppa omkring på stigarna där jag brukar gå (något dom kanske redan har gjort, jag missar så mycket väsentligheter nuförtiden). Där kan jag ligga på marken och betrakta himmelen sedd genom en trädkrona. Och skita i sånt som FRA.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s