Revolution

På stranden:

vågor och stenar förtroligt viskande

som en revolutionskommité

*  *   *

så skrev jag i min ungdom, rätt rolig dikt, från en tid då jag tyckte att mina handlingar betydde något och att dikten kunde förändra världen. Dikten förändrar förvisso världen, men fan vete hur. Tingens lyster, det har med det att göra. När tingen förlorar sin lyster, då behöver vi skriva dem på nytt. Namnen, de gamla, på nytt. Den gamla vanliga tunnhårigheten, på nytt. De gamla uttjatade profeterna, på nytt. Kråkorna, råkorna, kajorna, flugsnapparna fladdermössen trollsländorna julinätterna baobabträden och alla de underbara orden, på nytt. Varenda gång våran hund hoppar i vattnet, vilket hon älskar, börjar hon jaga vågorna. Fruktlöst, förvisso, men kul i alla fall. Så fort man håller på att få fatt i en våg så liksom försvinner den mot nån sten och man får hitta en ny våg att jaga, vilket inte är så svårt för det kommer ju ständigt nya. Kan man hålla på med hur länge som helst. Vågorna och stenarna är de enda som kommit i närheten av Trotskijs idé om den permanenta revolutionen. De håller på med nån sorts ständig antikapitalistisk manifestation, samma sak om och om igen och ändå evinnerligen lika ny. Ingen utveckling här inte. Ingen avveckling heller och förvisso ingen inveckling. Just pure revolution.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s