Jersild, Gud och ondskan

P C Jersild har jag alltid tyckt om att läsa. Idag har han en krönika i DN som handlar om argumenten för eller emot Guds existens. Eftersom jag är en sådan där icke-troende som alltid varit lite besatt av trosfrågor kan jag inte låta bli att fundera över det han skriver. Så här lyder slutklämmen:

Men är Gud – om han finns – god? Bryr han sig om oss? Eller har han lämnat sin skapelse vind för våg, vilket vore ytterst oansvarigt, ett grymt practical joke. Eller är han rent av ond? Varför ska spädbarn dö en plågsam död i aids? Varför dränktes Bamseklubbens lekande småttingar i tsunamin? Varför hindrade Gud inte denna upprörande och obegripliga ondska? Teologerna kallar gäspande invändningen – som de har hört till leda – för teodicéproblemet. Men att invändningen råkar vara gammal gör den knappast sämre.

En allsmäktig god gud i en ond värld, det går helt enkelt inte ihop, framför allt inte med Swinburnes krav på den bästa och enklaste förklaringen. Den enklaste förklaringen är i stället att en ond värld inte styrs av en god gud. Eller – vilket torde vara lättare att acceptera – att det inte finns någon gud, ett högre väsen att vädja till eller skylla på.

Det är något som inte riktigt stämmer i detta resonemang av Jersild. Han avfärdar idén om en god och allsmäktig gud genom att peka på att världen är ond och som sådan inte går ihop med en god och allsmäktig gud. Men är världen verkligen ond? Kan tsunamin, som dränker Bamseklubbens lekande småttingar, betraktas som ondskefull? När vi talar om ondska – och det talades mycket om det för en tid sedan, då den ena tragedin i vilken någon galning agerat avlöste den andra – måste vi då inte förutsätta något slags medvetenhet, en vilja att göra ont? Men blir det inte lite absurt att tala om tsunamin som något slags ondskefull kraft, som ingenting hellre vill än dränka små oskyldiga barn?

Världen är kanske inte ond, utan snarare blind. Tsunamikatastrofer är sådant som uppstår, utan att vare sig något gott eller ont medvetande eller någon god eller ond vilja är verksam bakom dem. Det är så svårt och ibland nästan kusligt att tänka sig världen utan något som helst medvetande, utan plan, avsikt eller vilja. Men det kanske är så det är. Världen är kanske i grunden omänsklig.

Av alla de miljontals människor som varje år föds är det några få som kommer att mörda, våldta, ge sig på barn och en massa annat, som det stora flertalet av oss ser som vedervärdigt. Varenda gång det händer börjar man tala om ondska, och det är ju inte så konstigt, eftersom det orsakar så mycket sorg, lidande  och vrede, framför allt hos dem som drabbas men också hos alla oss som läser och hör om dessa händelser. Men är det verkligen ondska, eller är det samma blinda och meningslösa dysfunktionalitet eller bortommänsklighet som är i farten?

Att tala om ondska i dessa fall kan rentav vara att svika sitt medmänskliga ansvar. Mest tydligt tycker jag detta blev i fallet James Bulger, treåringen som mördades av två tioåringar, vilka en folkstorm och kvällstidningshysteri utmålade som sinnebilder för ondskan. För mig var det frågan om barn som svikits och ett samhälle som misslyckats med att fånga upp dessa barn.

Kanske är det så att en värld som är mycket äldre än oss, och som bara rent obegripligt händer, har frambringat oss, och att vi nu står här förvirrade utan att begripa att denna värld inte är som vi, att det är vi som har ett medvetande och inte den, och att den därför vare sig är ond eller god eller ens ett practical joke. Och att den ändå kan vara oerhört skön i sina ensliga stunder.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

8 responses to “Jersild, Gud och ondskan

  1. Så länge Jersild m.fl. inte mentalt språkligt klart anger befintliga förutsättningen för att tänka och yttra sig språkligt om vad det vara må, så länge blir uttalandena omöjliga att förstå. Det är mentalt besvärande. Vad tar han begripligen fasta på?

    Är inte det viktigaste att använda hjärnorganismen dvs förståelse- och språkförmågan som avsett – det att förstå och bli förstådd?

    Klart är att ingen människa kan kommunicera språkligt själv eller bara med andra människor. Utan befintligheten av övriga omgivningen går det inte. Detta oavsett hur olika det sammanhanget – människan-omgivningen – ser ut för tillfället för var och en människa. Pröva. Slutsats?

  2. En blind eller ond värld, det spelar väl ingen roll? En blind värld går lika illa ihop med idén om en allsmäktig god gud.

    För mig är det marknadsföringsargumentet som är spiken i kistan: Om gud existerar, och han vill att vi ska tro på honom, varför gör han det inte tydligare än ber några människor skriva flummiga böcker? Hur svårt kan det vara för en allsmäktig gud?

  3. dsf

    Gud eller inte Gud, men varför skylla ifrån sig om man skriver och pratar flummigt?

    Nog borde väl Jersild fatta att att det är sant att han som existerande varelse pratar med andra existerande varelser även om han inte kan bevisa det vetenskapligt objektivt med hjälp av sannolikhetskalkyl.

  4. Det var en märklig argumentering bloggförfattaren för mot Jersilds resonemang.

    Om gud finns och är god och allsmäktig hade han/hon/den/det förhindrat att tsunamin uppstod.
    Är naturen blind faller hela gudsbegreppet.

  5. >anonym
    det kan hända att jag missuppfattar Jersild men jag får för mig att han menar att ondskan existerar som ett slags medveten vilja i världen att göra oss illa. Och att det just därför inte kan finnas någon god och allsmäktig gud, eftersom en sådan inte skulle tillåtit denna ondska.

    Frågan är ju om det i universum överhuvudtaget finns någon transcendental medvetenhet. Om det finns någon godhet eller någon ondska utanför det vi människor åstadkommer.

  6. Jersilds huvudtes ” Allt vi människor vet om yttervärlden har först passerat våra sinnen – därför kan vi i strikt mening inte veta något bestämt om verkligheten. Det enda jag säkert vet är att jag existerar. Men om du finns vet jag inte, det kan lika gärna vara en illusion.”

    Nej vi kan inte veta bestämt eftersom det på gott är omöjligt veta allt. Men ändå finns och känner man och tar ideliga beslut i avsikt att få känna att behov tillfredställs om och om igen på varierande sätt. Vem har inte någon gång varit med om att det av någon orsak som vi inte vet, är möjligt? Vad tror du? Inte någon människa kan undvika att tro. Det är lika omöjligt som att undvika att veta.

    Vetandet är aldrig riktigt säkert eftersom illusioner (objekt) uppkommer förändras och dör ut. Därav sannolikhets-kalkylerandet. Jersild kan således inte säkert veta att han finns och ändå finns han och meddelar sig språkligt till oss andra som finns. Han är ju inte sin skapade tidningsartikel vi ser.

    Lika väl som att jag kan konstatera att jag finns och känner oavbrutet utan uppehåll och inte tillfälligtvis fastän objekten, som är observerbara i alla sinnesaspekter, är tillfälliga och uppstyckade – så tror jag fullt och fast att Jersild finns och avser att yttrycka sig så att det känns att behov tillfredställs.

    Men påstår han att han säkert vet att han finns och att jag lika gärna kan vara en illusion då känns det otillfredställande. Då tänker och pratar han inte begripligt, dvs det stämmer inte med verkligheten.

    Försöker han som samtalspart samtala utifrån sig själv så går det inte eftersom samtalskänsla omöjligt kan vara självkänsla.

    Därmed är begripligen känsla och behov att hänföra till relaterade parter och inte till den ene eller andre parten. Vidare måste begripligen tänkt relaterade parter betyda sammanhang, inte något uppstyckat, dvs någonting helt som parterna ingår i.

    Slutsats

    Jag finns och känner som part av en helhet vilken jag inte kan se som ett objekt men ändå förstå och tro på. Som part kan jag omöjligt försätta mig utanför helheten.

    När jag med flera prövar den verklighetsuppfattningen så känns det att vi använder tanke- och språkförmågan så att språkbehovet tillfredställs så att ord inte står låsta mot ord vad vi än pratar om.

  7. Nog med navelskåderi!
    Man kan inte bara ta sig rätten att bestämma vad som är gott och ont – och därtill förvänta sig att någon på förhand definierad som allsmäktig skall inordna sig.
    Om det finns en allsmäktig gud är det upp till guden att bestämma vad som är just gott och vad som är just ont. Sen om vi gillar gränsdragningen eller inte spelar är helt irrelevant.

    Gud kan uppleva det som gott för människan att noga vårda sina relationer och sätta medmänniskan främst. Sammtidigt kan människan uppfatta det som gott att tvärtom sätta sig själv i främsta ledet.
    Det är typiskt människan att definiera villkoren för gud och först därefter leta efter detta väsen. Det får hållas för ett problem med ödmjukheten, likaväl som ett logiskt problem, att anse en icke-allsmäktig varelse i stånd att begreppsligt fånga en allsmäktig dito.

    Att atomisera skeenden och peka på enskilldheter såsom en tsunami för att säga att just tsunamin är ond är självbedrägeri. Utan att ducka för det enorma lidandet hos offren går det fortfarande att säga att effekterna av tsunamin inte hade blivit så stora om människan tagit ansvar för sin miljön och sett till att de naturliga skyddsbarriärerna såsom korallrev och växtlighet i skogsbrynet funnits. För människan är det kanske viktigare med ekonomisk tillväxt och att få elda olja än att korallreven lever. Det ligger ingen logisk motsättning mellan en allsmäktig gud och att handlingar har konsekvenser!

    En felaktig slutledning ovan skulle vara att tsunamis är gott.

    Anta att gud finns och är allsmäktig. Antag också att gud vill människan väl. Vad är då det högsta av gott? Att gud ensam tar allt ansvar? Eller är det ett högre gott om människan bjuds in att dela ansvaret och på så sätt bjuds in i en del av allsmäktigheten? Då blir människa och gud inte helt väsensskillda vilket ju inte är nödvändigt.

  8. ”Om det finns en allsmäktig gud är det upp till guden att bestämma vad som är just gott och vad som är just ont. Sen om vi gillar gränsdragningen eller inte spelar är helt irrelevant.”

    Den uppfattningen kan man ju ha men jag har en annan: jag menar att uppfattningen av vad som är gott eller ont styrs av människors erfarenhet och av en ständigt pågående moraldiskussion. Därför bränner vi inte häxor nu, som en del gjorde på sextonhundratalet, därför att de flesta av oss tycker inte det är en god handling att bränna vissa människor på bål för att vi anser dem vara häxor. Därför tycker de flesta av oss att man ska få leva med den man älskar, även om den personen råkar vara av samma kön. Det är bra, tycker jag, att det hålls en levande diskussion om moralfrågor och att det inte är självklart och en gång för alla fastslaget vad som är just rätt och just fel. Det är bra därför att det håller vårt samvete vitalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s