Hur ska man leva om man upptäcker att man är pedofil?

En människa kan säkert under pressade förhållanden begå avskyvärda handlingar, men knappast pedofili, åtminstone inte i någon form som i sig inte vore att betrakta som ett övergrepp, alltså något man på något sätt tvingats till.

Den knepiga frågan är ju huruvida man bör betrakta pedofili som en medfödd läggning eller som något man går in i genom mer eller mindre medvetna val. Jag har inga kunskaper om detta och jag undrar om nån vet säkert hur det ligger till. Men om pedofili är en medfödd läggning, så inte är det så kul för dem som är på väg att bli vuxna och upptäcker att hoppsan! – jag tillhör tydligen de si och så många procenten av mänskligheten som dras till barn. Inget kul att komma ut med, precis.

Men det man talade om i ett Rapportinslag härförleden, som jag såg, var nog en annan kategori av människor, som porrsurfar därför att de upplever en känslomässig tomhet i sina liv, som porrsurfandet egentligen inte kan uppfylla, och som de därför fortsätter med ut i det mer och mer förbjudna, utan att egentligen ha någon ”läggning” för detta. Jag brukar reagera för uppgifterna om hur mycket vissa människor laddar ner, att det ibland rör sig om så stora kvantiteter bilder och filmer att vederbörande måste ha varit fullständigt besatt av denna sysselsättning och ägnat sig åt den på heltid, och alltså egentligen inte haft något annat liv. Det där verkar mera handla om ett missbruksproblem, nämligen sexmissbruk.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad vi ska göra med våra pedofiler. Visst, jag vet, om någon av dem skulle gett sig på något av mina barn så skulle jag säkert velat mördat den jäveln. Å ena sidan detta, och å den andra: om si och så många procent av befolkningen faktiskt blir pedofiler, så hur ska vi förhålla oss till detta faktum? Vad ska vi göra av detta att en del av oss blir och förblir pedofiler? Och att det kanske inte är något som går att bota?

Någonstans måste det ju finnas någonting öppet även för dessa människor, dit de kan vända sig utan att bli fördömda som några fruktansvärda avskum. En pedofil kan ju antingen ge sig själv tillåtelse att utöva sin speciella sexualitet, och därigenom tvingas in i en härva av lögner för att försvara densamma. Eller också förbjuda sig själv att utöva sin sexualitet, därför att det är moraliskt orätt. De som väljer den senare vägen är fortfarande pedofiler, men ändå värda all vår respekt. Hur ska de leva sina liv och vilken hjälp får de att leva sina liv, som pedofiler vilka avstått från sin sexualitet? Detta tycker jag borde diskuteras lite mer än vad det gör.

Kamferdroppar bloggar om samma rapportinslag, det här inlägget var egentligen en kommentar till hennes text, men det blev så långt så det fick bli ett inlägg i stället.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

3 responses to “Hur ska man leva om man upptäcker att man är pedofil?

  1. Du har helt rätt.
    En grej som RSFU propagerar för är en nationell telefonlinje som de som har impulser de vill ha hjälp att hantera kan använda. Det tycker jag vore bra. Inte för att en sådan skulle lösa alla problem men det vore kanske en bit på väg? Man kan inte bara fördöma och förbjuda utan att erbjuda hjälp & stöd till dem som nu har den här läggningen.

  2. Pingback: Alliansens nidbild blir sanning « Ett hjärta RÖTT

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s