Ondskans källarhålor

En teolog som hette Karl Barth läste jag en gång. Han trodde på jungfrufödsel och hela baletten, men orsaken till att jag inte glömt honom är att han hade en idé om Skapelsen. Gud är fullkomlig, menade han, han behöver inte Skapelsen, men i sin stora godhet lät han ändå allting bli till. Han lät Skapelsen vara. Vitsipporna och den skira grönskan i björkkronorna. De skönsjungande koltrastarna och de gnisslande björktrastarna. Det finns en godhet som bestämt sig för att låta allt detta vara. Jag tog teologen Barth till mitt hjärta. Även i mellanmänskliga relationer är det högsta att låta den andra vara hellre än att spärra in honom eller henne i mer eller mindre sofistikerade källarvalv.

Jag drömde om källarvalv i dag – sover ju på dagen eftersom jag jobbar på natten. Oändliga källarvalv, i vilka jag irrade omkring som någon sorts massmördare, som åt mina offer. Det drömde jag. Det blev väldigt söligt i den drömmen.

I en artikel i Svenskan försöker prästen Annika Borg teologiskt rädda vår reaktion inför det alltför onda, genom att tala om hur uppfattningen av det onda som sjukt inte räcker. Det är en defekt, , menar hon, en spricka i hela mänskligheten. Uppenbarligen finns det hos artikelförfattaren en önskan att innefatta även det värsta i det hela. Sedan såg jag ett program om Allen Ginsberg, den amerikanske beatpoeten, glömde artikeln, för han var så god, eftersom han lät oss alla vara. Hans poesi är i och för sig ibland skrivna på LSD men i sina bästa stunder unifierande för hela mänskligheten medelst något slags kosmisk energi. Poesi som låter oss vara. Ginsberg ville också han innefatta oss alla i det hela. Han skriver bra poesi, menade en kritiker, men är politiskt naiv.

Ingen har försökt spärra in mig i någon källare. Men jag har uppenbarligen en källare i själen, såsom figuren Kurz i Joseph Conrads roman hade ett mörkrets hjärta längst framme i sina ambitioner. I det mörka hjärtat blir allting lite tråkigt och jag vill tänka mig den där Fritzl som en ömklig figur som tänkte fel. För inte kan det vara en bra idé att våldta ett barn? Och att sen bygga en källare som fängelse för barnet, där barnet föder det ena barnbarnet efter det andra, hur kan man tänka ut något så utstudetrat ont? Framme i det mörka hjärtat hör vi Macbeth mässa sin monolog: ”Tomorrow and tomorrow and tomorrow – Creeps in this petty face from day to day / To the last syllable of recorded time, / and all our yesterdays have lighted fools /The way to dusty death.”

”Låt henne vara” borde björkarna skrika, borde sipporna skrika, men de håller ju på med sitt. Gud har för länge sedan hållit på med sitt, då han lät skirande björkar, vitsippor, våldtäktsmän och massmördare vara, och gav det hela titeln Skapelsen. Många våldför sig på Skapelsen, för att man inte vill tillåta det som är att vara, såsom det var tänkt att vara, utan i stället får för sig att spärra in det i någon källare nånstans. Och sen blir allting bara fasansfullt.

Jag tar min tillflykt till de allra spädaste löven i björken här utanför fönstret. Låt mig vara! Jag har en vag idé om vad en människa är för något; låt mig vara något i den stilen. Rädda mig från Fritzls källare. Vi är nog många som suttit i den källaren några dagar, utan att vilja det. Upp ur hans förbannade källare med oss. Upp där solen fortfarande leker tafatt med spirande löv.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

2 responses to “Ondskans källarhålor

  1. Jag kan inte förstå hur Annika Borgs prat om ”en spricka i hela mänskligheten” ska hjälpa mig att känna hopp och framtidstro, men jag har läst din text flera gånger nu, och den hjälper bättre. Vackert!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s