Min påskapredikan

Så har det varit långfredag och jag har faktiskt tänkt lite på honom som led den här dagen för cirka tvåtusen år sedan. Jag har aldrig varit troende kristen men har ändå befunnit mig i någon sorts dialog med alla möjliga trosläror i hela mitt liv. När jag var ung var jag mest avståndstagande, kanske framför allt på grund av kristendomens rätt så belastade historia. Jag såg mest en religion i vars namn det bränts häxor, torterats oliktänkande och utövats intolerans, en kvinnofientlig, sexualfientlig religion som i århundraden varit ett redskap för överhetens förtryck mot underklassen. Efterhand har jag insett att det hela varit mera komplicerat än så, för kristendomen har också varit den förtryckta underklassens religion, genom vilken den kunnat formulera hoppet om något bättre.

Så vad betyder krucifixet, det som är centralt i varje kyrka vi besöker, denna bild av det kristna mysteriet, om Guden som genomlevde ett människoliv, som förnedrades och torterades och slutligen korsfästes, och som på tredje dagen uppstod från de döda? I mina mer kritiska stunder har jag frågat mig varför kristendomen gjort bilden av den döende guden så central för sin dyrkan. Dostojevskij, som från att i ungdomen varit ateist sedermera blev varmt troende kristen, frågar sig i sin fantastiska ”Legenden om storinkvisitorn”, som ingår i den lika fantastiska romanen ”Bröderna Karamasov”, något liknande. Det är Ivan karamasov, den intellektuelle av bröderna, som berättar denna historia om hur Kristus får för sig att göra ett återbesök hos oss under den tid då kättarbålen brinner som värst och hur han då möter storinkvisitorn. Varför ska Du komma tillbaka nu, frågar storinkvisitorn den återvändande Kristus, när vi har ordnat allt på ett så utmärkt sätt? Så här säger han till Kristus:

Så vet att jag icke fruktar Dig. Så vet, att även jag bott i öknen, att även jag levat av rötter och gräshoppor, att även jag välsignat friheten med vilken du välsignade människorna /…/ Men jag besinnade mig och ville icke tjäna vanvettet. Jag vände om och slöt mig till deras skara som förbättrat ditt verk. Jag lämnade de stolta och vände tillbaka till de ödmjuka, till lycka för de dödliga. Allt vad jag sagt Dig skall gå i fullbordan och vårt rike skall byggas upp. Jag upprepar än en gång : redan i morgon skall Du få se hur denna lydiga hjord på första vink av mig störtar fram för att kasta glödande kol på Ditt bål. Och på detta bål bränner jag Dig, emedan Du kommit för att hindra oss. Ty om det finns någon som mer än andra förtjänat vårt bål, så är det Du. I morgon bränner jag Dig. Dixi.

Denna Dostojevskijs text är fantastisk. Den Jesus som hänger där maktlös på korset är betydligt mindre farlig för all världens makthavare än den som eventuellt skulle komma åter för att ännu en gång leva mitt ibland oss. Så vad var det som hände, för lite drygt tvåtusen år sedan?

Det som hände var att den romerska ockupationsmakten förnedrade, torterade och korsfäste en judisk upprorsledare vid namn Jesus från Nazareth. Det florerade rykten om att denne Jesus rentav skulle vara Gud själv, som inkarnerats i en människa och genomlevt ett människoliv. Det påstods också att märkliga saker hänt kring denne Jesus’ grav, att den öppnats av sig själv och att liket försvunnit. De som trodde på Jesus gudomlighet menade att han uppstått från de döda.

Romarna skilde sig naturligtvis inte från hur ockupatonsmakter såväl tidigare som senare och ända in i våra dagar betraktat sig själva, nämligen som bärare av en högre civilisation, ett bättre samhällssystem, mot vilket den judiske upprorsledaren bara hade sin primitiva frihet att komma med. Jesus korsfästes alltså på ungefär samma grunder som Dostojevskijs Storinkvisitor sedermera ville bränna Honom, nämligen som ett störande element i den ordning man var så stolt över och inte kunde förstå att inte alla ville underkasta sig. Men man kunde bara döda upprorsledaren, man kunde inte döda densammes idéer och det hopp han ingav dem som följt honom. I den meningen var graven öppen, i den meningen levde någonting vidare. Och blev till en religion, som dessvärre utvecklades till ett nytt förtryck, förvaltat av präster och inkvisitorer.

Eller inte? Kanske kan man se det så att han ständigt kommer tillbaka och utmanar den allmäna ordningen. Kanske kom han tillbaka i den befrielseteologi som var så levande i Sydamerika för några år sedan. Kanske kommer han tillbaka i de kyrkans företrädare som gömmer undan flyktingar som staten bestämt ska visas ut ur landet. Kanske han till och med blinkar lite skälmskt mot oss kyrkobesökare, där han hänger på korset, som ville han säga ”Tro dem inte. Det finns ingen slutgiltig, definitiv eller perfekt ordning. Så fort något utlyses som perfekt, så kommer jag och stör! Jag är det hopp som alltid överlever mig, och det ska ni tro på!”

Så kan man sitta och snickra på sin personliga teologi, medan långfredagens tragedi glider mot påskaftonens glädjebudskap. Människor kan man döda, men deras idéer lever vidare och det hopp de stod för är trots allt rätt så svårt att kväsa. För om det är så att det inte var sant att Jesus grav stod öppen dagarna efter hans död, så kan man ju med hans egna ord fråga sig ”Vad är sanning?”

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Annonser

2 responses to “Min påskapredikan

  1. Pingback: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. « Tankar i natten

  2. Pingback: Mystiken tätnar « Tankar i natten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s