Natt på marknadsplatsen

En gång när jag var på dåligt humör och satte mig på en krog – Tim på Söder i Sthlm vill jag minnas att det var – var det någon som satte sig bredvid mig som försökte inleda en konversation, och som efter några meningsutbyten jag inte kommer ihåg, men som säkert inte var så inbjudande från min sida, försökte med ”så du söker dig själv, då?” ”Mig själv har jag redan hittat, men jag fann att det var inget som var gångbart på marknaden”, svarade jag. Och då gick hon…

Det där har stannat kvar eftersom jag inte vill vara en avig fan mot sådana som faktiskt inte vill mig illa. Men det var jag den kvällen. Och samtidigt menade jag det jag sade.

Nu vet jag att jag hade rätt. Jag var inte gångbar på marknaden, och allt jag tycker om hos de jag tycker om är sådant som inte är gångbart på marknaden. Jag har tänkt på detta hela dagen, samtidigt som jag tänkt på Johan Staël von Holsteins märkliga tes: ”Jag vill att marknaden ska råda, för marknaden är vi”, citerad av Ulf Eriksson i dagens SvD. Ulf Erikssons artikel handlar om SvH:s berättigade eller oberättigade plats i Statens kulturråd. Ulf Erikssons kritik mot Staël von Holstein består i att konstnärens adressat är större än så, den går utöver detta vi, och kräver just därför ett annat språk än marknadens.

Ulf Eriksson har förvisso en viktig poäng där. Marknadens evaluering räcker helt enkelt inte till. Den kan inte evaluera liv, långt mindre konstnärlig kvalitet, ännu långt mindre formen på molnen som for över Baudelaires himmel. Marknaden är seg och trögfattad; van Gogh hann dö innan budskapet nått fram till marknaden att ingen kunde måla råkor som han. Råkorna har heller inte förstått varför de är så erbarmligt undervärderade på den av de förtryckande människorna skapade marknaden.

Sen är det ju så att med nutida människors förhållande till marknaden är det lite som med grisarnas förhållande till det jämlikhetssamhälle, som med sovjetsamhället i sikte satirisk tecknades i Orwells Djurfarmen. Somliga grisar ansåg sig vara mera jämlika än andra, och på samma sätt är det ju med marknaden, en del är mera marknad än andra. Inte så många som får hålla på med marknadens finare kråksång, såsom optioner eller termins-va- det- nu- heter- för- nåt. Marknaden innefattar således i sig en maktstruktur. Sådant vill inte våra nuvarande ledare/gurus att vi ska veta då vi trippar ut på densamma för att konsumera eller sälja oss. Jag kan inte låta bli att tänka på Brecht, då jag läser SvH:

För att förtjäna brödfödan

gick jag varje morgon till torget

där man handlar med lögner

Förväntansfull

Banade jag mig fram

bland försäljare.

Visst var det säkert så, men något av Brecht överlevde väl det där och hittade ut mot det som är större än den där marknaden, i och med att han skrev själva dikten om fenomenet. Åtminstone den dikten, som handlar om hur diktaren är underkastad villkoren på en ganska förnedrande marknad, överskred väl denna marknad just genom att den blev skriven, eftersom den skrevs om marknadens villkor, men inte dessa samma villkor. Den skrev utöver dem, vidare bortom dem. Den formulerade längtan, den uppmande till nya förhoppningar, den överskred. Allt som är bra måste hitta just det som detta har som uppgift att överskrida. Överskridandet är själva livsnerven i all konst. Och den konstnär som idag inte kan överskrida en fras som ”Jag vill att marknaden ska råda, för marknaden är vi”, ger jag inte någon större chans. Sådan konst kommer att vara dödfödd redan från början. Den riktiga konsten kommer alltid att vara subversiv mot sådana inte så genomtänkta teknokratfraser och kommer alltid att överleva dem. Precis som den sanna och ängsligt subversiva konst som hade att möta teknokraterna i Sovjet, med alla fraser man där laddade upp om än i proletariatets namn i stället för marknadens, överlevde. Så att Anna Achmatova, denna underbara ryska poet, som var samtidig med denna den svåraste period i Rysslands historia, som bland annat berövade henne hennes man, till slut på sin ålders dagar kunde formulera sin erfarenhet så här: ”Idag känner jag mig lugn. Idag vet jag att bra poesi överlever.”

Staël von Holstein kommer aldrig att kunna se de som idag överskrider tidsandan och riktar blicken mot morgondagen. Han kommer aldrig att kunna se det eftersom han är mitt inne i denna tidsanda och en av dess just nu mest omhuldade barn. Hans teknokratiskt snäva syn skiljer sig inte så mycket från alla andra teknokratiska tunnelseenden, som försökt styra konsten i alla alltför hårt ideologiskt styrda samhällen. Hans typ skulle platsa lika bra i något av Sovjets kulturråd, eller vad som motsvarade det. För fraser är han bra på, och fraser är något som alla tiders teknokrater gillar.

Så – förlåt att jag var så avvisande mot dig, inför vem jag påstod mig inte vara gångbar på marknaden längre, sedan jag funnit mig själv. Du behövde inte gå därifrån, du skulle ju kunna intressera dig för vad som i mig var så hopplöst på marknaden. Jag intresserar mig för allt som är hopplöst på marknaden. Det som går bra blir alltmera förutsägbart och allt mindre intressant.

******

Om fenomenet von Holstein hoppas jag hinna blogga mer i helgen. Det är nog viktigt att klura ut var vi har den killen. Om det här med att känna sig själv, så har jag en annan uppfattning idag än den jag uttryckte i händelsen jag refererade till ovan. Jag tror aldrig man lär känna sig själv, för då man tror man gör det är man redan på väg att bli en annan. Allt är okej så länge man på något sätt känner igen sig i det nya och främmande. Och om det här med den till synes allomfattande marknaden har jag skrivit tidigare här.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s