Demokrati i kris

Det är något som inte riktigt stämmer i Leif Lewins debattinlägg om demokrati i dagens DN. Han menar att de två hittillsvarande kritererierna för hur vi röstar inte längre är tillräckliga. Det ena, att vi skulle rösta efter ett resultatskriterium, dvs efter vad det politiska partiets eller grupperingens politik visat sig ge för resultat eller kan förväntas ge för resultat, menar han är lika otillräckligt som det andra, nämligen att vi skulle rösta efter vilka idéer eller vilken ideologi partiet eller grupperingen framför. Till allt detta vill han foga ett tredje, nämligen att vi röstar på folk som liknar oss själva.

Ja, man kan undra. Det hela blir lite ohållbart när han kommer till slutklämmen: ”för de avgörande tio, femton procenten bestående av marginalväljare och soffliggare verkar varken idérepresentation eller resultatpolitik vara tillräckligt. Dessa väljare röstar, om de röstar, på dem som i sitt sätt att tala och framträda mest liknar dem själva”. En soffliggare skulle alltså helst rösta på en annan soffliggare? Föga troligt.

Jag skulle snarare vilja påstås att för dessa tio, femton procent – och kanske för fler än så – har politiken blivit så ointressant att det inte längre är relevant att spekulera i efter vilka kriterier de röstar. Det spelar liksom ingen större roll om det är Persson eller Reinfeldt som regerar och man kanske inte ens vet så noga vem det var som regerade för ett par år sedan, som en beryktad undersökning nyligen visat. Varför är det då så? Kan man kanske anta att allt fler upplever att de avgörande besluten tas på annat håll än i våra folkvalda församlingar? Att om det går bra, så gör det det oavsett vilken politisk gruppering som för tillfället styr, eftersom det är andra faktorer som är avgörande?

Jag själv är inte av denna uppfattning, jag menar att det fortfarande gör en ganska avsevärd skillnad vilka som får vårt mandat att styra landet. Men jag ser också en hel del skäl till att likgiltigheten breder ut sig. Man skulle kunna titta på och fundera över hur några av de viktigaste beslut som fattats de senaste tjugofem åren har gått till.

I början på nittitalet beslöts exempelvis att riksbanken skulle vara självständig gentemot statsmakten. Staten skulle inte längre styra över penningpolitiken, det skulle – förhoppningsvis kloka – ämbetsmän göra. De skulle också styra över den med ett enda övergripande mål, nämligen att hålla inflationen på en nivå under två procent om året. Det var en ganska avgörande reform, där en del av ekonomin lösgjorde sig från politiken, dvs det som vi väljare kan utöva vårt inflytande över genom vår rösträtt. Att inflationsmålet skulle vara viktigare än det som tidigare varit viktigast, den fulla sysselsättningen, var också en avgörande förändring. Hur stor debatt hade vi om denna reform? Gick vi till något val, för att med våra röstsedlar säga vad vi tyckte om denna överföring av samhällmakt från valda politiker till ekonomiska ämbetsmän?

I nästan samma veva fick vi ett nytt pensionssystem. En betydande del av vår pension skulle vi placera själva, på det sätt som vi finner ger oss bäst utdelning. Det är definitivt inte ett okontroversiellt system, som förkastades då det en gång på åttitalet var på tapeten i USA, med motiveringen att det var alltför riskfyllt. Men här gick det igenom, och det genom det andra lite tvivelaktiga inslaget i hur demokratin utvecklats under senare år, nämligen en ”överenskommelse över blockgränserna”. Man menade att en så viktig reform måste man vara överens om, den får inte vara partipolitisk, på det sättet som atp-reformen var på femtitalet. Men striderna kring denna atp-reform, med allt vad det innebar, exempelvis politiker som gick emot sina partiledningar – det är ju det som är demokrati! Det är ju så debatten kommer till liv och blir engagerande. Nu togs ett beslut om det nya pensionssystemet genom en blocköverskridande uppgörelse, och vi röstade lika lite om den som vi röstade om riksbankens självständighet gentemot folkvalda politiker.

Blocköverskridande överenskommelser, överflyttning av makt från valda politiker till ekonomiska ämbetsmän – och så det tredje, den där valfriheten att välja oftast rätt så snarlika leverantörer av de samhällstjänster vi behöver som något slags tröst för den verkliga valfrihet att välja samhällsalternativ vi mer eller mindre förlorat – se där de ingredienser i soppan som skulle göra demokratin mindre intressant för oss! Starka samhällskrafter har arbetat för att göra om oss från homo politicusar till homo economicusar, från människor som väljer hur vårt samhälle ska se ut till människor som inte längre har tid med det eftersom vi är fullt upptagna med att förvalta vårt pund, eller som inte längre har lust med det eftersom vi tappat intresset.

Och politikerna har svarat på det enda sätt man kan svara i vår nuvarande ekonomism, nämligen genom att förvandla sin politik till varumärken att på bästa sätt förvalta. Nu får de rådet av Leif Lewin att de för att lyckas väl med det måste bli ”som oss” Jaha. Och hur är vi?

Andra bloggar om: , ,

Annonser

3 responses to “Demokrati i kris

  1. ”En soffliggare skulle alltså helst rösta på en annan soffliggare?”

    vilkent otroligt oväntad slutsats du drog. jag tror det är massvis med andra attribut och faktorer som bygger upp folks självbild och som är avgörande för om de ska känna att de liknar någon eller någon liknar dem.

  2. Jag skriver en bok om den förlorade Demokratin.
    Vart tog den vägen?
    Om ni har kommentarer skicka gärna meddelande till mig.

  3. Pingback: Demokratin, ännu en gång « Som jag bäddar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s