Lögnen om sjukfrånvaron

I dagens ledare i DN får vi återigen veta hur drastiskt sjukfrånvaron stigit här i landet:

Och det är i just det perspektivet det blir intressant att jämföra läkemedelsutvecklingen med utvecklingen på sjukskrivningsområdet. En ökad kostnad på 3,9 procent på ett år inom en bransch där det som var omöjligt i går är möjligt i dag. Jämför det med sjukskrivningarna som under fem år ökade med 100 procent utan att någon talade om kostnadstak. Det finns medicinska skäl till att läkemedelsnotan stiger. Däremot fanns inga medicinska skäl till att sjukfrånvaron fördubblades.

Att sjukfrånvaron fördubblats är emellertid en så kallad sanning med modifikation. Dessutom så pass stor modifikation att man rentav skulle kunna kalla den lögn. Dessutom en lögn som upprepats så ofta och så länge att den nu, som man brukar säga, blivit en sanning, om än med modifikation.

Det beror nämligen på vilken tidsperiod man väljer för sin mätning. Som diagrammet nedan visar (den lilla bilden längst ner i inlägget som jag tyvärr inte lyckets kopiera bättre, men klicka på den så syns den bättre!) har sjukfrånvaron inte alls ökat om man mäter från 1990 i stället för 1996, då den var som allra lägst. Den är ungefär lika stor för kvinnor och något lägre för män. Totalt sett alltså något lägre.

Sjukfrånvaron gick alltså ner ungefär lika mycket under första halvan av nittitalet som den sedan gick upp under senare halvan. Men det är bara andra ledet i denna process det ständigt talas om. Varför inte se lite till första ledet?

För jag minns ju hur det var. I början på nittitalet var det kris i landet. Jag hade köpt min första lägenhet i slutet av åttitalet och nu började räntorna stiga till skyhöga nivåer. Krispaket lades fram och en karensdag infördes. Jag tror många då hade det ungefär så knapert som jag, och därför helt enkelt inte hade råd med en karensdag. Så vi släpade oss till jobbet hostande och febriga, fast vi naturligtvis borde vara hemma.

För när sjukfrånvaron ökar eller minskar så beror det inte på, som den andra stora lögnen försökt inbilla oss, att fler eller färre fuskar. Det beror på att gränsen för hur sjuk man måste vara för att anse sig ha skäl att stanna hemma från jobbet förskjuts. Blir det dyrare att stanna hemma, så bangar man väl inte för lite feber.

Resultatet av införandet av karensdagen i början av nittitalet blev naturligtvis en nedgång i den totala sjukfrånvaron. Men sedan börjar den till mångas förvåning att öka igen! Och det är detta som man har sett som det stora problem som måste lösas.

Varför ökade den? Till en del berodde det naturligtvis på att piskan på oss som hade det litet knapert släppte då tiderna blev lite bättre. Man hade helt enkelt råd att vara sjuk igen. Men det är också ett faktum att det som framför allt ökade under senare delen av nittitalet var långtidssjukskrivningarna.

Kan man anta att det till en del beror på att alltför många, som borde ha stannat hemma under de svåra åren på nittitalet, men inte gjorde det, till slut gick in i väggen? Och att det i ett längre perspektiv kanske inte var någon större vits med att införa den där karensdagen?

Försåvitt man inte, förstås, försöker återskapa de tuffa villkor som rådde i början på nittitalet. Om man återigen gör det riktigt dyrt att vara sjuk, så kanske det blir som då, att vi hostiga och snoriga släpar oss i väg till jobbet som lydiga hyfsare av statistiken.

Ett hjärta rött har bloggat om detta idag

statisitik.jpg

Diagrammet finns i följande dokument från Statistiska Centralbyrån, sid 26.

Andra bloggar om:

Annonser

4 responses to “Lögnen om sjukfrånvaron

  1. Om man vågade gräva lite djupare än så angående våra sjuka i det här landet så skulle man se att de alla är ”barn” av tiden när man ploppade in amalgam i trutet på dem, vare sig det behövdes eller inte. Amalgam är femtio procent kvicksilver. Hur bra mår man med sånt i kroppen på en skala….? Jag bara undrar…?

  2. Tack för det diagrammet. Vad gjorde man utan er informationsgrävande bloggare!

    Verkligen intressant. Din hypotes känns kanske inte alltför uttömmande, men den är uppenbarligen vida överlägsen den gängse uppfattningen.

  3. Verkligen intressanta och avslöjande siffror! De visar tydligt på det man hela tiden anat – ingen blir friskare av att pressa sig att jobba med sjukdom och smärta. Det slår tillbaka förr eller senare. Och som du säger – vi går rakt in i samma fälla igen!

  4. Deercat – jag både tror och inte tror på det du skriver. En del tror det är amalgamet, andra att det är strålningen från mobiltelefoner eller elektromagnetiska fält, åter andra att det är alla gifter vi får i oss via tillsatser i livsmedel, som gör att vi är så trötta. Själv tror jag snarare på ett alltför uppdrivet samhällstempo, som vi helt enkelt inte hinner med i och därför inte mår så bra av.

    Thomas – det här är bara ett försök att sammanjämka mina egna erfarenheter från nittitalet med den statistik som finns – och en kritik mot den väldigt förenklade och förmodligen helt felaktiga uppfattningen att det är fusket som ökar eller minskar när sjukfrånvarotalen går upp eller ner.

    i-m – det var ditt blogginlägg som ledde mig till DN:s ledare, tack för det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s