Ang Lee

Ang Lee har en ny film på gång, hörde jag ikväll på nyheterna. En erotisk thriller. Det är fascinerande hur denne filmskapare gör filmer som alls inte liknar varandra men som ändå blir lika kanonbra varje gång. Det får mig att fundera över det här med konstnärlig identitet. Hur kvalitén på ett konstverk på något sätt jag aldrig riktigt begripit är knutet till en konstnärlig identitet, en igenkännbarhet, så att jag, för att ta ett exempel, bara efter att hört några toner av ett dittills okänt verk känner igen att det där är ju Bach. Så är det också med vissa filmskapare. Om jag fått se en scen ur Roy Anderssons ”Du levande”, utan att någonsin sett den och utan att veta att killen hade en ny film på gång, så nog skulle jag rätt säkert veta vem som är upphovsmannen. Men Ang Lee? Skulle jag, om jag sett Broakback Mountain, kunnat gissat mig till vem som gjort den, om jag tidigare bara sett exempelvis ”Crouching tiger, hidden dragon”? Eller om jag bara kände till ”The Hulk”? Ytterst tveksamt.

Det kan förefalla som en del konstnärer når ett mästerskap genom att gång på gång göra samma grej men varje gång göra den helt och hållet på nytt. Medan andra är tvungna att ständigt bryta med den de varit och göra helt andra gejer än de tidigare gjort, för att på det sättet hävda ett slags antiidentitet: jaglöshets- eller etikettlöshetsidentiteten. Tomas Tranströmmer skriver samma dikt från början av sitt författarskap till slutet, men den är varje gång lika ny, lika fantastisk. Gunnar Ekelöf växlar ständigt, från surrealism till klassicism till absurdism och till slut ett slags senmodernism, hela tiden i rastlös jakt på den Ingen han i verkligheten är. Polarna Pablo Picasso och George Braque målade i sin ungdom tavlor som var så lika varandra att det i vissa fall var nästan omöjligt att avgöra vem som målat vad. Det var på den tiden de uppfann, eller kanske upptäckte, kubismen. Sedan gick de skilda vägar, Braque målade sina Braquetavlor livet ut, medan Picasso kastades mellan sina olika ”perioder” och ibland även han, som en hyllning till den gamle vännen, kunde måla en riktigt perfekt ”Braque”.

Har en del människor en enda identitet, medan andra äger ett slags multiidentitet? Eller har vi bara olika vägar för att spåra det där som vi tycker är ”jag”? Och när vi tror oss vara alldeles nära det där som är jag, så faller vi ner genom ett hål, som Alice, och får börja om från början?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s