Är man livrädd för döden är man förmodligen dödrädd för att leva också

Om man blir alltför rädd för döden så blir man förmodligen lite rädd för livet också. Därför att livet är dödligt. Att leva är livsfarligt. Så snart vi nått blomman av vår ålder börjar mikroberna äta på oss och vi åldras. Någon gång mitt i lvet kommer skräddaren och tar mått på oss, som poeten Tranströmmer skriver i en dikt, och sen sys kostymen ”i det tysta”. Vad är det för skräddare? Om jag vill ha en annan, lite fräsigare kostym än den som beslöts sys åt mig i det tysta? Om jag än en gång vill hoppa kråka, hamna snett, famla min väg över avgrunden och hoppas på det bästa? Någon gång i livet kan man inte det längre. Då man kommit så långt i livet att man behöver rullator. Jag är rädd för att bli så gammal så jag behöver rullator. Lika bra att erkänna det: jag är rädd för att åldras. Jag vill dansa madly backwards åtminstone några år till, jag vill vara subversiv och kåt, jag vill ha ett förhållande till mitt språk som präglas av sanning mot mig själv. Sanningen inför belägenheten och drömmarna och om de konkreta möjligheterna att drömmarna skulle kunna realiseras. Hör ni det, skräddare! Jag har fortfarande synpunkter på kostymen ni syr i det tysta. Det måste jag väl få ha? Om det nu är mitt livs kostym? Om den överhuvutaget är min? Eller om vi får lämna den på loppis, medan vi hjälpligt dansar madly backwards utan någon passande kostym. Jag skulle kunna klä mig i fjolårslöv och vandra omkring som vilken lövhög som helst. Så här svamlar jag på, medan den där mystiske skräddaren syr på min kostym – ”i det tysta”.

Här kan man dessutom inte tro på valfria entreprenörer. Den som kommer för att ta mått och sy på min kostym i det tysta, det är min skräddare, det är inte nån skräddare vem som helst utan en som kommit till mig, för att ta mått på mig. Jag måste säga att jag på sätt och vis älskar livet, trots att det är för djävligt, med de där dödsförberedande mikroberna och allt. Men jag gillar att skriva, jag gillar blommor och sjöar och jag gillar hon som jag älskar och våran lilla hund och det goda brödet vi ska ha till frukost i morgon. Sånt, om inte annat.

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

2 responses to “Är man livrädd för döden är man förmodligen dödrädd för att leva också

  1. Gladiatan föreslår stavar-stavgång mot microbernas framfart!Rörelse ger liv och liv skjuter upp åldrandet och döden!Glöm inte kärleken-den måste vi ha om än aldrig så lite!

  2. Kärlek är oumbärlig men det där med stavar är inte min grej :). jag kör med omega 3 och kalla vinterbad jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s