Frihet

Frihet diskuteras här och där och det blir så svårt att fokusera på det som är själva festföremålet, det vi alla gillar, det vi all vill ha, men som bara är ett ord egentligen och som vi måste definiera, ibland språkligt och ibland genom handling.

När Ingemar Stenmark åkte nerför backen var han i backens nödvändighets våld. Om Ingemar Stenmark tänkte ”hurra för mig, jag är fri att göra precis som jag vill”, och knyckte på kroppen på ett annat sätt än backen krävde, skulle han ofelbart ha trillat. Ändå vet alla som på det mest elementära sätt åkt skidor nerför en backe, att den frihetskänsla man upplever då man upprätt lyckats ta sig nerför en skidbacke, i en fart så det viner åtminstone lite om öronen, är enorm. Det är den ena underbara frihetskänsla jag erfarit.

Den andra var när jag spelade tvärflöjt. Å ena sidan då jag improviserade på egen hand, å andra sidan då jag spelade i en orkester. Spelade man flöjtstämman i en orkester fick man ibland ligga på höga e i tredje oktaven, länge, och det var svårt. För mig som inte var så bra var det i alla fall svårt. Men lyckades det, så var det en berusande känsla att spela i en orkester. Lilla jag blev en del av det hela. Lilla förmätna jag nästan upplöstes, till förmån för det hela. Det fick mig att känna mig fri.

Då jag improviserade på egen hand var det annorlunda. För då det ibland flöt, då kände jag igen den där underbara frihetskänslan. Dock var mitt individuella spelande helt beroende av vissa förutsättningar. Det gick inte att sätta flöjten mot munnen och spela hur som helst, jag var beroende av de lagar för harmoni och rytm som faktiskt finns, och som man i och för sig kan bryta mot om man gör det på ett intelligent sätt, men som man då inte blir oberoende av; låter det bra beror det på att man bryter mot förutsättningarna på ett intelligent och mycket exakt sätt.

Så i båda fallen bekräftas Spinozas tes: frihet är att inse det nödvändiga. I Stenmarks fall: backens fysiska förutsättningar, i spelandets fall, de rent musikaliska grundförutsättningarna. Jag skulle kunna fortsätta med språket, men jag avstår, för att jag är rädd att krångla till det för mycket för mig.

Så här långt är jag på tämligen säker mark. Hur transformerar jag nu dessa tankar om frihet ut i ett samhälleligt perspektiv? När jag kör och handlar exempelvis? Ska jag någorlunda följa trafikreglerna eller ska jag hitta på egna, ska jag försöka fungera på ett bra sätt med alla mina medtrafikanter eller ska jag betrakta dem som några jävla puckon och visa fingret och köra om dem till höger och lite andra sådana där kul grejer, för att bevisa att jag är fri? Och affären, ska jag köpa torsk? Och när jag sen kommer till jobbet, ska jag göra det som förväntas av mig eller det jag tycker är kul? Det skulle vara rätt kul och sätta sig vid en dator och blogga. Skulle jag kunna blogga om min tråkiga arbetsplats och mina korkade chefer och känna en enorm frihetskänsla därvidlag? Blir det jag skriver riktigt bra, kanske jag upplever en rent stenmarksk, spinozisk frihetskänsla, åtminstone ända tills chefen kommer och stör mig.

Vem har kommit på det där med chefer? Som bekant är vissa chefer från helvetet, kanske är det så att jag har en sån? I så fall måste jag försöka manövrera kring denna dekretssprutande verksamhetsöverblickande argustyp, på ett sätt som också kanske kan bli en form av sport, så att jag känner en enorm känsla av frihet då jag lyckats få chefen att inse att jag är oumbärlig. Då är det dags att ta bilen hem till barnen, för att göra läxor med dem. Och få veta att dagens tema var den stundande klimatkatastrofen. ”Man ska inte köra bil, pappa! Man ska inte köpa torsk, pappa!” Hur man sen ska behålla glassliparen Spinoza i blickfånget då det är dags att lägga barnen tillhör det svåraste för alla frihetsakrobater att tillägna sig. Manipulationer är inte så dumt. Smålögner kan man också ta till. Och när det hela är klart återstår det som för mången är det friaste av allt: samlaget. Det finns rätt så många instruktionsböcker för hur man ska genomföra samlaget. Man ska kyssas och sånt. Medan älsklingen knappar in ett superviktigt sms på mobilen, ska man smeka henne och hoppas på det bästa. Och när det äntligen verkar bli så att det skulle kunna bli något, så svarar det där puckot på sms:et. När det där är klart får man försöka komma ihåg vad det var man läste i den där Hite-rapporten, och vad av det hon inte alls tyckte om. Och så bär det av. Nerför backen först i halvfart, sen lite fortare och sen kommer det ett nytt sms. Och då börjar hunden yla, för hunden måste ut och kissa. Samt ska grannen slå i en spik nånstans fast klockan är halvtolv på natten. Och kärlekspartnern ska upp tidigt. I värsta fall ringer hon någon vänninna i morgon, suckar och säger, ”det var nattarbete i natt igen”. Eller också blir det lite bättre och man upplever lite av den frihetskänslan, om man gör som det står i hite-rapport-boken utan att göra det man vet hon inte tycker om och då får man sova. Då drömmer man kanske att man kör omkring i Hite-rapporten, hållande i två purjolökar, och försöker få bilen upp i luften eftersom man nyligen lyssnat på Cohens Bird on a wire, men den djäveln bara kraschar rätt in i fönstret på vivobutiken där nere. Och att personalen där kräver tillbaka purjolökarna som ersättning för de skador man vållat. Samt ensamrätten till bilderna på bilen stående mellan hundmaten och estrellachipsen.

S å vad var det nu jag skrev om ? Frihet var det ju. Friheten som är att inse det nödvändiga. Ett svårt begrepp att handskas med, frihet.

Andra bloggar om:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s