En nalles trosvisshet

När jag var yngre var jag på ett mera övertygande sätt en del av skapelsen än nu då jag börjar bli lite till åren.

Man har inget hjärta om man inte är socialist som ung och ingen hjärna om man inte är konservativ som gammal, menade den ofta citerade Winston Churchill. Men han förlorade valet, Attlee tog över, för folk föredrog dennes hjärta framför Churcills hjärna.

Jag var som ung inte så bra på flöjt, men lyckades till slut i alla fall slinka in i en orkester. Vilken lycka! Att vara en stämma som perfekt ingick i en helhet, det var som att försvinna. Det var sufistiskt.

Jag har varit med några stycken, men lyckligast var jag en natt i Anderna, då jag låg under bar himmel och betraktade månen och stjärnorna. Det där var min stora förmätenhet, som om det bara var jag, månen och stjärnorna. Men vackert var det.

Ingenting väsnas så mycket som det som inte är det det är. Det skramlar och skräller och skäller och kvider, för det måste ju övertyga oss om att det är det det är. Men det är inte det det är.

Annat porlar. Det är ett vackert ljud. Går man i skogen, så kan man ibland hitta flöden som porlar. Är de tillräckligt stora, kallas de bäckar. Men det riktigt intressanta är att följa ett sådant flöde bakåt, tills det blir tillräckligt litet för att inte kallas något och inte höras alls. Då blir man nästan religiös, även om man är en så förtappad ateist som jag. Den verkliga festen är dödstyst, som Poeten skaldade.

Sammanhangslösheten med allt som händer plågar mig. Vi sammanhangslösa borde hitta varan. Det är vi som är det havererade sammanhanget. Vi borde laga det. Och sen helst inte klanta till det, som alla med goda föresatser har så lätt för att göra.

Eller också borde vi laga himmelen, som Puh och hans vänner gjorde, då de var övertygade om att den fallit ned. ”Äh”, sa Kristoffer Robin, ”himmelen kan väl inte falla ned!” ”Nä, inte nu när vi har lagat den”, svarade Puh.

En beundransvärt trosviss nalle.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

3 responses to “En nalles trosvisshet

  1. Vi är nog många som anar att det finns ett sammanhang och plågas över att inte veta hur vi ska hitta och förstå helheten. Ibland när vi människor känner oss riktigt övermodiga, hävdar vi att vi kan lära av erfarenheter och förutse konsekvenserna av våra handlingar. Det är bara förblindat övermod! Vi har inte den förmågan, vi kan bara ana den ibland och då blir åtminstone något svårmodig till sinnet.

  2. Har inte mycket att tillägga, både till dig och LeoH – men jag måste i alla fall skriva att jag njöt av läsningen. Där anade jag ändå en form av poetiskt och filosofiskt sammanhang ;.)

  3. Min körskollärare tjatar alltid om att man ska se långt framför sig, så kör man på rätt sätt. Därnånstans långt framme finns sammanhanget, som gör att man väljer rätt fil, anpassar hastigheten och blinkar med det man ska blinka. När man sen kommit dit och kan se fullt ut hur det ser ut, då är det inte intressant längre, för då måste man igen se långt framför sig för att se det nya sammanhang man måste in i. Att kolla detaljer och helheter är bara förunnat polisen, som undersöker brottsplatser och ställen där trafikolyckor har skett. Vi som kör måste ana sammanhanget långt där framme och sen köra så gott vi kan utifrån det vi kan se. Säger alltså min körskollärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s