Gunnar Ekelöf

Idag fick jag mitt första brev från Gunnar Ekelöf-sällskapet. Var en liten stundens ingivelse att jag gick med i detta sällskap härförleden. Har aldrig känt mig riktigt som hemma i sådana där sällskap, som verkar aningen för fina för mig och vars finhet jag kan känna nästan tar udden av det jag älskar hos föremålet för sällskapets intresse, alltså i detta fall Ekelöf.

Men nu är jag med och har blivit inbjuden till en dag med föreläsningar och middag på Sigtunastiftelsen. Om jag skulle ta mig dit och se om jag kan föra mig bland alla dessa andra sällskapare. Se kulturell ut, inte somna om det blir för tråkigt, äta fint med servietten i knät och inte spilla på min vita skjorta. Kanske skulle det vara kul.

Ekelöf har jag älskat så ärligt så jag inte har några som helst problem med att vara med i sällskapet av den anledningen. Jag har himlat med ögonen då jag läst om hur strimman av aftonrodnad skrider mot morgonrodnad och om havet av hundlokor skummande grönvitt i sommarnattsdunklet. Jag har suttit i ett dike i kanten av Borås och skrattat mig igenom diktsamlingen ”Strountes”. Jag har bävat och andats häftigt inför vad ”Non serviam” betyder. Jag har tagit till mig att den som förlorar är inte riddaren, och inte draken, men alltid jungfrun. Den där poeten har alltid funnits där, nånstans. När jag läste bibeln, tredje mosebok, den där tråkiga med uppräkningar av alla regler som den rättrådige måste följa, och kom till stället i kapitel 13 där det står att

40. När på en mans huvud håret utan vidare faller av, så är det vanlig bakskallighet; han är ren. 41. Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet, så är det vanlig framskallighet; han är ren. 42. Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en rödvit fläck uppstår, så är det spetälska som har brutit ut på det skalliga stället, baktill eller framtill. 43. Om alltså prästen, när han beser honom, finner, att den upphöjda fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga kroppens hud, 44. så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara honom oren, ty han är angripen på sitt huvud. 45. Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg, och han skall ropa: ”Oren, oren!”

så kom jag att tänka på Gunnar E. Jag tänkte mig att när han läste detta så skrattade han först, greps sen av en irrationell oro och blev tvungen att resa sig för att mönstra sitt huvud i närmsta spegel. ”Hehe”, lät han, satte sig sedan vid skrivbordet och skrev följande dikt:

Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla skamliga vanligheten

Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten
Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändliga
Skalligheten den gamla vänliga
Skalligheten den gamla vanliga etc.

vilken han, efter att ha uppdaterat tredje mosebok till femti- sextitalets Sverige, döpte till ”Perpeetum mobile”. Så skulle det kunna ha varit med tillblivelsen av denna underbara dikt. Skallig var han i alla fall, rätt så tidigt i sitt liv, både fram och bak:

och en förbannat bra poet var han.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s