Den goda tron

Yves Bonnefoy var en poet som Sartre tyckte om därför att han inte enbart genom sitt namn var motsatsen till begreppet ”mauvaise foi”, ond tro, som är så centralt i Sartres filosofi. ”Bonne foi”, det betyder god tro det.

Yves Bonnefoy utnämnde Platon till sin intellektuella huvudfiende eftersom han inte kunde fördra det centrala i Platons filosofi, föreställningen om en idévärld. Mot det bedårande i det blommande körsbärsträdet fann han ingen anledning att sätta en blek idévärld, som något högre eftersträvansvärt. I stället inspirerades han av Platons efterföljare Plotinos, vars föreställningar om ”l’Un”, det Ena, förkastade hierarkiseringen mellan det sinnligt påtagliga och det andliga.
Han sa ”prosodin är för mig som en lampa”. Det tycker jag är en så oerhört skön formulering. Prosodin, det är klangen, musiken i den poetiska frasen, det som tyvärr så ofta går förlorat i översättningar. Som då man skriver att man går längs stranden av det dånande havet. Det låter inte alls så märkvärdigt som då Homeros skrev samma fras i början av Illiaden:

Be dakeon para thina polifloisboio thalasses

För det jag skrev ovan är bara en beskrivning av havet. I Homeros rad lever havet och rullar sina vågor mot stranden. Så fungerar prosodin, då den är som en lampa.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s